Två dagar...

...har det tagit mig att bli människa efter lördagens bravader. En kväll som skulle gå i lugnets tecken med den närmaste vännen som behövde lite uppmuntran. Jag förstår att hon lämnade mig i ett djupt samtal med någon annan där vid vårt bord. Och det är sån jag är. Jag kan ryckas med och så glömmer jag allt runtomkring. Inte av elakhet eller av frånvaro av omtanke. Det är bara sån jag är och helst med ruset i min kropp. Så jag säger förlåt till min älskade vän och hoppas hon vet att jag finns där ändå.

Och fem år tog det innan jag kunde tacka nej till honom som jag så många gånger borde ha tackat nej till. Alla de gånger jag väntat på att få höra de rasslande nycklarna och alla de gånger jag lämnats ensam kvar efter våra heta stunder med betydligt mer starkare känslor än han har haft. Och nu sitter han där framför mig och jag skrattar åt tanken på att jag faktiskt döpt min hund efter honom och för första gången kan jag fråga honom. För nu spelar det inte längre någon roll. Det som en gång fanns där är bara ett svagt minne i mitt hjärta. Och han svarar nej. Han har aldrig förstått att alla våra stunder jag gav var av kärlek. Inte som han trodde att det var en ömsesidig lek. Jag lät honom bara tro det. För att jag alltid sa åt honom att ville han leka skulle han göra det med någon som kunde spelets regler. Jag ljög. Jag var lika förälskad i honom som de småtjejer han beklagade sig över till mig. De som inte lät honom vara ifred. De som inte kunde förstå att han inte var intresserad. Jag ville aldrig bli en av de så jag teg. Och led. Men nu kunde jag utan en uns av sorg i mitt hjärta tala om för honom hur det egentligen var.

Och jag tackar nej. För första gången kan jag säga honom att nej, det blir aldrig mer någon lek igen. Han var den enda jag aldrig kunde tacka nej till även när jag borde men nu tackar jag inte nej för att jag bör göra det. Jag tackar nej för att mitt hjärta är helt och hållets någon annans och jag behöver aldrig mer göra något sånt. Och det är en sån underbart härlig känsla att inte ens känna den lilla lilla frestelse utan bara tillfredsställelse av tanken på mannen jag numera har närmast mitt hjärta. Det tog fem år att kunna säga nej men nu gör jag det av lycka och han ler bara och säger att han förstår och att han är glad för min skull. Han säger att då måste jag verkligen älska den där killen och ja... jag älskar verkligen den där killen. Och jag är världens lyckligaste att det är hans famn jag somnar i senare på natten.