Om skammen i att känna

Jag ligger kvar ensam i sängen efter att han har gått och jag vill liksom inte kliva upp. Vill spola förbi hela dagen för den är ändå bara förstörd. Och jag tampas med de där jävla känslorna. Försöker tränga de undan men de sipprar hela tiden fram genom mitt försvar. Och som en räddande ängel kommer "han med den stora famnen" och jag kan få sätta ord på alla mina förvirrade och irrationella känslor. Kan strunta i det skamliga i att känna som jag gör och få säga precis hur ont det gör. Och han säger precis som det är men som säkert ingen annan skulle förstå. Att det inte är mitt vuxna jag som känner allt det där utan hon den där lilla flickan jag gömmer i mitt bröst.

Men jag blir så trött på höra min egen röst. Att behöva säga de där sakerna om och om igen. Att jag fortfarande gråter och är ledsen över det jag alltid varit ledsen och gråtit över och jag undrar om han förstår. Kommer han nånsin att förstå. Och kommer jag nånsin slippa känna så här?

Och jag vet inte vad som är värst. Att känna som jag gör eller skammen över att jag känner som jag gör. Jag vet inte hur man gör med alla de där känslorna som vaknar till liv. Och jag kan inte mer än förklara för jag vill inte böna och be. För kommer det inte av sig själv kan det lika gärna va.

Jag visste att det här inte skulle bli lätt men jag kan inte längre bruka våld på mig själv. På det jag känner, önskar och vill. På det jag behöver och så gärna vill ha. Ett steg åt sidan blir lätt två. Jag kan vänta, ha tålamod och förstå men när det smärta mig mer än känns bra, då vill jag inte längre vara med.

Och hur pratar man om sånt när skammen känns så svår?