Kaffe och räknade timmar

Det faller ner snöflingor stora som hundhuvud och jag längtar in till dagens första kopp kaffe. Som vanligt är det ett telefonsamtal till mamma som gäller till frukost och jag berättar om hur orolig min älskling varit i natt när han inte fick svar på sina nattliga samtal. Jag sov som ett litet barn och svarade först när jag vaknade på hans oroliga sms. Söta fina älskade. Och jag räknar ner timmarna som är allt för många tills han kommer hem.

Men det bor en oro i min kropp. En oro som grundar sig i minnen från hans förra resa utanför Sveriges gränser när han precis som nu ringde varje dag och bedyrade sin kärlek. Sen hände något. När han kom hem kom verkligheten i fatt honom och bördan blev för tung. Han lämnade mig. Och även om verkligheten ser helt annorlunda ut nu och lugnet råder och den värsta stormen lagt sig så finns oron där. Jag är rädd. För tänk om...

Jag kan bara förlita mig på att allt är annorlunda nu och att han känner av hela sitt hjärta att han vill stanna vid min sida. Vi har kämpat allt för länge och genomlidit allt för svåra strider för att lämna allt det fina vi har. Vi har klarat det hittills. Önskar bara att mitt hjärta kunde känna sig tryggt...