Ett första steg

Då var det gjort. Första ansökningen är ivägskickad. Inte för att jag just nu i detta ögonblick är redo. Inte för att jag är stark nog just nu men jag måste börja röra mig sakta framåt och detta var ett sånt steg jag måste ta. Det är egentligen ingen brådska. Det är fortfarande jag själv som är viktigast men det känns bra att göra något som kan betyda något för framtiden. Och ett jobb är något jag behöver ha för att kunna hitta tillbaka till mitt rätta jag igen.

Jag tänker tillbaka nästan exakt två år. Samma situation. Jag fick lämna min älskade butik, mitt hjärta var krossat och ovanpå det fick jag lämna mitt hem. Ekonomin var i botten och med nedböjt huvud gick jag till socialen för att be om hjälp. Men jag klarade den resan också. Från djupaste förtvivlan till att åter finna glädje och hopp. Denna resa är annorlunda. Det var inte så här den skulle sluta och jag vet inte om jag någonsin får svar på varför jag står där jag står just nu. Det enda jag vet är att precis som då för två år sen reser jag mig upp igen. Jag är redan en bra bit på väg. Varje dag är ett steg framåt och närmare mitt rätta jag.

Och jag tänker på vilken tur jag har. Hur lyckligt lottad jag är. För jag läser runt hos flera av mina bloggvänner som har det svårt just nu men inte har det stödet jag har. De som får må dåligt i ensamhet. Jag har en underbar familj och vänner som jag inte hade klarat mig utan just nu. Att få sova på pappas arm, att få krypa upp i mammas knä och bo hos henne i en vecka för att finna styrka. Att mina vänner vakar över mig dygnet runt. Finns där och håller om mig när jag gråter för hjärtat gör ont. Finns där och hela tiden påminner mig om att jag snart är mig själv igen. Vänner som ringer för ett tröstande ord. Vänner som vill träffas bara för att finnas där. De bjuder in mig i deras hem och låter mig få bo där så länge jag inte vill vara själv för det är då jag blir som mest påmind om att jag blev övergiven när jag behövde någon som mest. Men vännerna finns där. Ständigt. Och det finns inte ord för min tacksamhet. För jag vet att alla inte ha det stödet. Och just det stödet vet jag kommer göra att min återhämtning kommer gå fortare.

Jag älskar er alla. Ni.... min älskade familj och mina älskade vänner!

The future

Den smeker mig ömt över min kind. Står på lite håll och räcker ut sina armar. Tar min hand och drar mig tätt intill och viskar tyst i mitt öra... jag väntar här på dig. När du är redo finns jag här.

Och jag känner det så starkt. När jag på kvällarna lyckas finna ro i mitt bröst och kan skratta hjärtligt. Det är då jag kan se den glimta förbi. Framtiden. Den som håller mig ömt i sin famn och väntar tålmodigt. För även om hjärtat gör ont och bröstet är fullt av smärta över den jobbiga tid jag gått igenom så länge nu så finner jag ibland den där styrkan. Korta stunder men ändå långa nog för att ge mig hopp. Jag VET att jag kommer gå stärkt ur det här. Framtiden finns där och väntar på mig och den kommer att bli bra. Det som tidigare bara var svart och tungt och utan något att hålla fast vid håller trots smärta på att vända till något gott. Det glimtar förbi. Finns där när jag vaknar innan oron gör sig påmind. Stunder som betyder så mycket. Gör att jag åter hittar något att hålla fast vid och faktiskt våga tro igen. Jag kommer hitta tillbaka.

Jag kan förstå att man kan skrämmas av att någon man älskar förvandlas till någon man inte känner igen. Att en människa som är stark och nästan alltid visar glädje plötsligt förvandlas till en våt fläck kan säkert vara svårt att hantera. Antingen är man stark nog själv att klara det... eller så är man det inte. Och jag klandra ingen för den svagheten. Hur ska jag kunna det när jag själv just nu är svagheten personifierad. Den enda trösten för mig är att i alla fall JAG vet att det här är inte den jag är. Det här är inte den jag kommer att vara. Det är inte den jag vill vara och inte den jag kommer tillåta mig att gestalta under en längre tid heller.

Jag och framtiden vet att jag snart är där. I framtidens famn. Stark och levande precis som förr. Och jag är tacksam för alla de som stannat vid min sida under hela resans gång. För de vet att jag kommer tillbaka!

Spröd

Jag vet inte hur jag ska förklara utan att berätta för mycket? Hur jag ska få ur mig utan att vända ut och in på mitt innersta för jag vet att jag kanske inte borde. Men orden finns där hela tiden. Bildar meningar i mitt huvud som pockar på och vill ut. Bli skrivna. Kanske inte för att behöva läsas utan för att förlösa. Jag ska försöka att få det ur mig utan att blottlägga mig själv, det sköraste och det som är så sprött. Jag själv. Mitt innersta.

Jag trodde botten var nådd. Men det finns en bottenlös botten och det var där jag hamnade. Men det är ändå en tröst. För när jag nu väl nått den djupaste botten kan det bara finnas en väg. Uppåt. Framåt.

Jag står där nere och tittar upp. Upp mot ljuset och jag kan se det så ofta hur det skymtar förbi. Jag vet ju inne i mitt hjärta att det finns något annat än det här. Och när jag blundar kan jag se henne. Den där starka, lyckliga, sprudlande och framåt tjejen som trippar runt på höga klackar och ler med sina blå ögon. Hon som älskar livet och är full av kärlek, värme och omtanke. Den kärlek jag var beredd att ge till den som var beredd att ta emot den.

Jag är just nu som en uttorkad blomma. Spröd och skör. Utan de där sprakande färgerna men de kommer tillbaka. Och mitt hjärta är i samma skick. Inte krossat utan mer bara tömt på kärlek, energi och liv. Det har blivit utsugt på all den kärlek det var fyllt med och ligger nu där inne bakom bröstbenet som ett skrumpet russin. Tömt utan att fått något tillbaks. Bara lämnat där i ensamhet. Men tids nog är det tillbaka i samma starka skick. Fyllt av liv och all den kärlek är tillbaka som jag gav bort i hopp om att få detsamma tillbaks. Och en dag kommer någon att ge tillbaks allt det jag har gett.

Men det kommer ta lite tid. Ett hjärta glömmer inte så lätt. Inte kroppen heller. Så jag har en del att kämpa med men jag vet att jag snart är mig själv igen. På alla sätt. Stark och fylld med kärlek att ge till någon som är beredd att ta emot den.

Allt har en mening. Det är det jag måste tro. Denna resa kan inte få vara förgäves även om det inte finns någon annan människa som är värd den smärta jag fått utstå. Hur mycket jag än älskat. Brutna löften, oinvigda förhoppningar och ett hjärta som blivit bollat fram och tillbaka med till oigenkännlighet. Vad meningen med det är vet jag inte ännu men jag hoppas det kommer att visa sig så småningom.

Nu finns det bara en väg, smärtsam men ändå hoppfull. Framåt, bara framåt!

I nöd och lust

Det finns en anledning till att prästen säger "i Nöd och lust" och inte "i lust och nöd"

Nöden kommer först. För det är den som verkligen prövar kärleken. Det är då det visar sig hur stark den är. Det är i nöden som det visar sig vilka som är dina riktiga vänner, vilka som älskar dig och vilken kärlek som är äkta.

Antingen sträcker man ut en hand till den som befinner sig vacklandes och drar den från stupet eller så knuffar man till. Och gör man det samtidigt som man säger "Jag älskar dig" har i alla fall jag svårt att ta den kärleken på allvar. För mig är inte det kärlek.

Jag kommer bli stark igen. Jag är sargad men inte slagen. Jag är bräcklig men inte bruten. Mitt hjärta slår fortafarnde hårt och bestämt men något avvaktande.

Allt har en mening sägs det men just nu har jag svårt att se meningen med allt det jag går igenom. Att mista sig själv, mista sin hälsa och till sist mista sitt jobb kan väl inte vara en mening? Och allt för att jag trodde på något som visade sig vara.... en illusion.

Jag vet inte om detta är slutet. Jag vet inte om jag sitter med facit. Jag vet inte om det finns ett annat slut än det jag ser framför mig just nu. Jag vet bara att inget av det jag gått igenom varit värt det. Ingen är värd det. Det finns en person som är viktig just nu och det är jag. JAG JAG JAG JAG...

Jag stannar kvar här inne. Men det kommer nog inte skrivas så mycket just nu. Och jag vill inte ha några frågor eller kommentarer på det här.

I nöd o lust är ett jävla skitsnack....

Om fortsättningen

Jag har bestämt mig för att flytta bloggen till en annan adress för att kunna fortsätta skriva på det sätt jag vill. Vill inte behöva känna mig hämmad eller behöva ha en känsla av att inte kunna uttrycka mig som jag vill om vad jag vill. Därför kommer jag vara väldigt försiktig denna gång med vilka jag tar med.

Om du är en av de läsare som känner att du är här av rätt anledning får du maila mig så kommer du få den nya adressen när jag flyttar bloggen. Och jag kommer själv avgöra om jag känner förtroende nog att ge dig adressen. Bäst är om du själv har en blogg jag känner till, ett konto jag känner igen eller att din mail är kopplad till en facebook så att jag kan se vem du är. Har du ärliga avsikter så borde inte det vara några problem.

Jag har bra koll på de ip-nummer jag inte vill ge den nya adressen så att fejka en mailadress tjänar inget till.

Det känns trist att jag ska behöva göra så här men jag har inget val just nu. Det finns allt för mycket jag inte vill dela med vissa personer. Saker om hur jag mår, mitt jobb och annat som just nu är känsligt för mig.

Så maila mig så tar jag ett beslut om vilka som får följa med.

Kram så länge!

pettiwoman@live.se

Saknaden

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Önskar jag kunde få skriva fritt från hjärtat men jag kan inte längre när jag vet att ögon jag inte vill ska läsa är här och smyger. Likt gamar kring ett gammalt kadaver som de väntar på att få sätta sina vassa näbbar i. Och jag vet nu även att vissa som står mig nära oroar sig för min öppenhet och för att det kan skada. Jag vet att jag så ofta blottat min strupe och ibland har det kostat mig en del smärta men det är ju sån jag är. På gott o ont

Men jag saknar orden. Jag saknar inte bloggen som sådan. Utan mera orden. För det finns så mycket att skriva om just nu och jag har ingenstans att lägga av mig de. Många har flera gånger frågat om jag inte borde skriva en bok. Om mitt liv. Och jag skulle kunna fylla en bok tjock som bibeln om jag bara började. Mitt liv är som en enda lång roman av händelse som säkert skulle göra ont att sätta på pränt. Smärta och svårigheter men också lycka och glädje. Hopp.

Så jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Låsa bloggen ett tag och bara ta med mig de allra närmaste. Eller flytta till annan adress. Skriva anonymt. Jag vet fortfarande inte. För jag behöver få skriva och nu när jag låter fingrarna röra sig över tangenterna känner jag det än mera. Känner hur orden finns där inne och vill forsa ur mig. Förlösa alla tankar. Alla känslor. För där jag befinner mig just nu finns ett överflöd av känslor som jag skulle behöva skriva av mig. Skriva bort de. Låta all smärta, ångest och det jag kämpar med få följa med orden och på det sättet bli av med en del av de.

Jag vet bara inte hur...

Nu tar jag en paus...

.... tills jag bestämt hur jag ska göra!

Ny hårfärg

Ja det får väl bli den typen av ytliga inlägg nu... så här är jag i mörk fin hårfärg.
Och mamma, jag är INTE så smal i ansiktet som jag ser ut på bilderna.
Jag lovar...

Mina ord

Mina ord, de som kommit att vara så viktiga för mig. De har betytt mycket och att få uttrycka mig på det sätt det inneburit att blogga har många gånger varit både en ventil och terapi. Att få forma meningar av ord som beskriver mina känslor och innersta tankar och kunna förmedla en känsla till mina läsare har varit enormt givande. Men det har varit på gott och ont för få bloggare som inte är anonyma har öppnat sig så som jag. Och det har gjort mig enormt sårbar. Men det är ett val jag medvetet gjort och för det mesta har jag kunnat vara öppen om allt.

När jag flyttade hit till den här bloggen valde jag att vara sparsam med vilka jag lät få komma hit men så tog jag steget och bjöd in alla läsare (även gamarna som jag kallar de). Det ångrar jag nu...

Att jag själv har valt att inte skriva om vissa saker just nu är en sak. Men när jag känner mig hämmad och inte längre kan skriva om saker jag skulle vilja... blir jag både ledsen och frustrerad. Mina ord är en del av mig och jag VILL dela med mig av det som sker i mitt liv just nu för det är ett sätt att bearbeta, att få känna stödet från er som följt mig så länge och gör det för att ni bryr er om MIG. Men jag kan inte längre.

Så vad gör jag med mina ord? Skriver av mig i ett worddokument och lägger det i en mapp på skrivbordet? Men det skulle vara samma sak som att en författare bara skrev manus men aldrig fick ge ut sin bok. Vad är man utan sina läsare?

Jag måste helt enkelt tänka på hur det blir framöver. Ska jag sluta skriva? Ska jag låsa bloggen? Jag vet helt enkelt inte längre...

Det händer så mycket i mitt liv just nu. Förändringar på alla plan och jag kan inte ventilera det här längre. Och idag... just idag skulle jag verkligen vilja skriva av mig om det som hänt. Men jag förblir tyst.

Så får det bli ett tag. Tills jag vet...

Killar i mysbyxor

Enligt mig finns det inget bättre. Min pojkvän, (ja när jag har någon alltså) som går omkring i mysbyxor, ett par urtvättade joggingbyxor, gärna utan något under, är det absolut sexigaste som finns. Älskar att kunna taffsa lite oskyldigt utanpå och få känna hur något vaknar till liv där innanför.

Skulle kunna ha kille bara för att få just den biten.

Fyyy faan så mysigt!

Om tårar

Jag gråter inte lika ofta längre. Men det betyder inte att jag har gråtit klart eller att det inte finns några tårar kvar. För det gör det. Det finns fortfarande mycket sorg kvar i mitt hjärta. Kanske inte över där jag befinner mig just nu för jag har tagit många steg framåt från där jag befann mig för bara några veckor sen. Utan det är en slags sorg som finns kvar över det som varit. Över smärtan jag behövt känna och mitt hjärta... glömmer inte så lätt.

Så står han plötsligt där. Han med den stora famnen. Honom jag så många gånger gråtit ut hos och han som fått lyssna på alla mina förvirrade ord och hjälpt mig hitta hem i allt det svåra. Han som var min stöttepelare så länge men som av olika anledningar inte kunde finnas kvar. Inte på samma sätt men fanns ändå där när jag behövde. Och då kan jag inte hålla de där tårarna tillbaka. När han kramar om mig igen efter så lång tid och frågar hur jag mår men inte behöver vänta på svar för han förstår. Han ser. Och vet. Jag behöver inte hålla igen för det har alltid varit så. Där i hans stora trygga famn kommer alltid tårarna. Och det finns mycket av de kvar.

De kommer igen. Där på klassen i den där stora salen. Först när jag ser mig själv för första gången i de där stora speglarna. De där stora speglarna jag har stått framför så många gånger och gjort det jag var bäst på just då. Leda och inspirera. Sund och frisk. Men när jag ser mig själv nu påminns jag bara om vilken spillra jag är av den personen. Tanig och smal. Vek och svag. Och då kommer tårarna. Där mitt bland alla andra men de är så upptagna av sig själva att de inte ser mina blanka ögon. Den enda som ser att jag gråter är Azita när de i slutet av passet åter kommer. Där på golvet i stillheten kommer de åter över mig. Och jag låter det bara vara så. Jag måste nog bara tillåta mig att få gråta klart.

Det finns många tårar kvar att gråta men jag vet också att det läker. Det är kroppens sätt att ta hand om sig själv genom att rensa ut allt det onda. Och ja... det gör fortfarande ont ibland. Men det finns också ljus.
Ja... det gör faktiskt det. Det är bara det att jag är så försiktig med det att jag bara låter det få gro lite ifred. Utan att sätta det på pränt. Så är det!

Om oron i mitt bröst

Jag har haft den där klumpen i mitt bröst så länge nu att det kanske har blivit en vana. Kanske därför det är så svårt att släppa taget om en känsla jag egentligen inte vill ha. För att den varit en del av mig så länge nu att jag inte vet hur det är att vara utan. Att jag numera mår bättre rent allmänt verkar inte spelar någon roll. Det är den där klumpen som är mest envis av all de demoner jag kämpat med fram tills nu. Och kanske jag bara måste låta den vara där för att den ska fly sin väg.

Och trots att jag gör saker för att lindra så räcker det inte till. Och trots att jag kan känna lättnad i mitt hjärta och att ångest inte längre är min ständiga följeslagare så sitter den där på lur. Försvinner ibland. Minst är den på kvällen när jag har sällskap eller få sova med en vän. När jag befinner mig på trygg mark i Azitas hem eller jag har sällskap i mitt. Men så kommer dagen och då kryper den tätt inpå och ju mer jag försöker hitta skäl till varför ju mindre kan jag förstå.

Kanske det bara är en del i att bli bättre. Kanske den lättar när jag helt är mig själv. Så länge gör jag sånt som kanske är bra mot klumpar i bröstet. Som att få borra in näsan i en mjuk mule snart. Att fortsätta unna mig massage som idag när oron blev för stor. Och idag... är första gången jag ska kliva in i en sal för att träna igen. Och DET vet jag är bra mot klumpar i bröstet.

En dag i taget...

Så lite som krävs

Ibland är det de små sakerna som gör den stora skillnaden. När man minst anar det, när man minst förväntar sig. Det är då de där små sakerna gör som störst skillnad. Betyder som mest. Som att någon oväntat kommer in på mitt jobb för att säga hej och ge mig en kram. Att få en komplimang att man är fin när man känner sig som mest grå. Och att få ett samtal från någon jag tycker om som vill komma förbi och ge mig dagens andra kram. Det gör gott i hjärtat.

Men dagens glädjeämne nummer ett idag är att det är klart att jag ska få börja rida igen. Två dagar i veckan ska jag få rida en Islandshäst och det finns inte ord för hur glad och pirrig jag är. Så underbart mysigt. Så härligt för kropp o själ.

Små små saker som gör stor skillnad...

står stilla

Borde gå framåt. Blicka längre bort än det där som känns i mitt bröst. Borde släppa bördan och inte se bakåt men jag står stilla. Vågar inte röra mig längre. Vågar knappt andas. För om jag slappnar av... om jag vågar känna annat än den där sorgen... är jag rädd att den slår tillbaka än hårdare.

Så många ord jag bär. Så många frågor som virvlar runt men ingen att våga ställa de till. För om jag öppnar munnen... vad händer då? Så jag är tyst. Ler. Försöker blicka framåt och lämna bördan i mitt bröst där jag står och ta ett kliv framåt. Men det är så svårt. Jag är så rädd. Ett steg framåt och jag är rädd att jag får ta två tillbaka. Och jag vill aldrig mer behöva gå tillbaka igen.


Så många frågor. Och inga svar...

Vågar jag någonsin ställa de?

Om att inte känna längtan

Idag har jag hjälpt Mattias och Anna att flytta. Ja... eller försökt så gott jag kunnat för så svag som jag är nu har jag aldrig varit så det passade bättre att ta hand om det här lilla knytet. Sigrid må vara hur söt och go som helst men trots mina 38 år känner jag ingen som helst längtan efter det där. Hon får inte min biologiska klocka att klämta alls. Kanske det där med barn inte är min grej. Sen behöver man ju ha en karl också för att kunna skaffa... och ja... jag jobbar på det... eller övar så länge kan man väl säga.

Jag är fortfarande trött. Vet inte om det beror på att jag äter sömntabletter som hänger sig kvar under dagen men det känns verkligen som min kropp behöver få sova i kapp. Önskar bara att jag snart hittar en jämn nivå. Där jag kan sova om nätterna men är pigg på dagarna. Nu smälter allt liksom samman till en enda gröt.

Och jag vill fortfarande inte heller vara själv. Så de nätterna jag inte är hos Azita ser jag till att ha vänner hos mig i soffan. Kan inte förklara varför men känslan av ensamhet är mig övermäktig just nu. Så jag är tacksam att mina vänner står ut med att ta hand om mig i skift.

Mitt hem får också lida just nu. Finner ingen ro att pyssla hemma. Och det ger mig dåligt samvete. Klädhögarna växer och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. För jag är så trött. Så fruktansvärt trött. Men nu har jag bestämt mig... mitt tv-sällskap kommer klockan åtta och innan dess ska jag tvinga mig till att ta tag i nåt av det som behövs göras. En början i alla fall...


Och som ni ser på bilden har jag rakat av håret på sidorna. Snyggt va??
Nä då... jag har lyckats efter två år att få upp håret i en toffs.

Snart kanske

Jag har längtat så efter det där. Att få sitta upp på en hästrygg. Känna den där enorma kraften under sig, frihetskänslan och lugnet det ger att få gallopera fram över öppna vidder. Eller bara få mysa i lugn skritt på små skogsvägar. Och snart kanske... om jag har tur så kan jag få rida igen.

Så håll tummarna...

Feel so lucky today

Enough said!

På fest

Den nakna sanningen!

I veckor har jag gått omkring som en grå mus. Tappat lusten för allt det där som annars är viktigt. Inte brytt mig att sätta färg på mitt bleka glåmiga ansikte. Har aldrig varit rädd för att visa mig naken. Sån här som jag ser ut bakom de målade ögonen. Jag går till jobbet och visar mig precis som jag är. För att jag inte har orkat.

Och det är skönt. Att våga. Att inte bry sig. Men när jag ser mig i spegeln ser jag också det som döljer sig där bakom de glanslösa ögonen även om det har börjat skimra lite mer.

Så här är den nakna sanningen...

Men i kväll ska jag sätta färg på mig själv igen. Inte för att jag egentligen vill. Utan för att mina vänner kräver det och vill ha mig med. Jag börjar med en middag... sen får vi se vad som händer. Men som det känns just nu kommer jag nog nöja mig med det medan de andra drar vidare. Det lockar mig inte just nu.

Vi får se...

Sömn

Hon sa att det viktigaste jag behöver just nu är mat och sömn. Inget av det får jag i de mängder jag behöver. Maten tvingar jag i mig de få gånger jag äter och sömnen... inte en hel natts sömn på veckor. Vilken människa mår bra av det. Så jag är trött. Ständigt trött och orkeslös. Och igår efter det där samtalet var jag än mer slut. Och ledsen.

Så Sebastian räddade mig från jobbet och tog mig till mitt älskade hav och där i gräset på klipporna fick jag ro. Där somnade jag nästan av utmattning medan tårarna rann.

Hon sa jag behövde ta sömntabletter så igår prövade jag för första gången och vilken underbar befrielse att slippa ligga i timmar och vrida och vända i sängen utan att kunna somna in. Och jag sov. Som jag sov. Äntligen en hel natts sömn och även om jag vaknade redan klockan sex var det betydligt senare än jag brukar slå upp mina blå. Och jag kunde somna om och nästa gång jag tittade på klockan var hon tolv.

Som jag behövde det där...

Dagar som de här...

....blir det allt för uppenbart att jag stickat mig en tröja av mitt eget livsmönster och den börjar bli alldeles för trång. Dagar då det finns den där tiden, allt för mycket tid att tänka och analysera och jag blir skrämmande medveten om tankemönster jag borde bryta, beteende jag borde bryta men har man stickat sig själv den där tröjan och följt det där mönstret så intensivt är det liksom svårt att krångla sig ur den där allt för trånga tröjan.

Jag vill förändra, göra om och kanske inte alltid göra rätt, men bättre. Det finns mycket. Jag lovar! Små saker, stora saker, en del kanske obetydliga saker, en del kanske avgörande saker. Vet bara inte var jag ska börja?

Känner bara att den där tröjan behöver bytas ut. Hitta ett nytt livsmönster och börja om på nytt.

Jag vill inte behöva sitta där när jag har allt för mycket tid, som i dag, klandra mig själv, banna mig själv för känslor och tankar jag har som gör mig ledsen. Det handlar om saknad styrka, om saknad närhet och en känsla av obetydlighet när den närheten inte finns där. Om svagheten jag bär på som får mig att tvivla på min egen kapacitet. Tvivla på mig själv på alla plan. Att inte duga, att inte få den bekräftelsen jag behöver och utgå från att den skulle vara bevis på att jag är någon.

Och allt handlar om livsmönster. Ett långvarit sådant.

Men jag är medveten. Och det är en styrka i sig. Och så länge du är medveten kan du förändra.

Jag vill förändra...

Jag vill förändras...

Jag vill veta att jag duger utan att någon behöver tala om det för mig!