söndag 14 oktober 2018

Anklaga mig aldrig igen...

Jag förstår att han är frustrerad. Att han pendlar mellan hopp och förtvivlan och att han även stundtals klandrar sig själv för hur det har blivit. Men det ursäktar inte att den där bitterheten går ut över mig och blir anklagande. Anklagar mig för att lämna nu när han behöver mig som mest. Och påstår att  skillnaden mellan oss är att han hade stannat och kämpat vid min sida och hjälpt. Men han glömmer bort så mycket. Glömmer varför jag tagit steget att ta avstånd.... och han glömmer bort hur det en gång var. Men jag har inte glömt....

Vart var du när jag behövde någon som mest den där gången för snart sju år sen? När ångesten klamrade sig fast som besatta demoner i min kropp. När jag blev av med jobbet för att jag mådde så dåligt och inte förmådde mig till någonting. På grund av DIG!
Det var inte du som låg och höll om mig om nätterna när jag låg i kramper av ångest. Det var inte du som körde mig till psykakuten när jag trodde att jag skulle dö. Det var inte du som såg till att jag fick näringsdryck för att få någon form av näring i mig för att kroppen höll på att förtvina bort utan mat i flera månader. Det var inte du som kom och tömde glasen jag pissade i för jag inte kunde ta mig till toaletten för jag var så drogad av alla lugnande tabletter. På grund av DIG! Det var inte du som såg till att jag duschade och borstade tänderna när jag inte gjort något av det på över en vecka. Du slapp se allt det. För du var inte där. Så kom ALDRIG och påstå att du skulle finnas där vid min sida.

Jag har varit vid hans sida i sju års tid. Under lika lång tid ha problemen med spriten funnits. Under lika lång tid har jag under hans alkoholpåverkan fått höra vilken fitta jag är, vilken jävla hora och sprutluder jag är. Även om det inte var under nyktert tillstånd skulle jag ha gått efter första stavelsen. Men jag stannade. Och hoppades på förändring. Jag trodde på löften men lika många gånger som han lovade lika många gånger bröt han de. Så kom aldrig och anklaga mig för att inte ha stannat och kämpat.

Jag har varit vid hans sida i sju års tid. Under lika lång tid har jag fått utstå svartsjuka och misstänksamhet. Har åtskilliga gånger blivit anklagad för otrohet, att ha flirtat med andra, att jag är helt dum i huvudet som gillar andra killars bilder på sociala medier, och om jag kommenterats killars kattbilder med hjärtan har jag blivit anklagad för att vara kär i killen och fått höra att det där är ett oacceptabelt beteende enligt honom. Och det har INTE varit under alkoholpåverkan och jag skulle kunna göra listan hur lång som helst med den typen av händelser. Hur jag fått höra vilken bekräftelsehora jag var som bara ville synas och höras och jag skulle minsann nöja mig med bara HANS bekräftelse. Men jag har stannat ändå för jag har hoppats på förändring och för att jag har älskat honom.

Han har miljoner fina sidor. Jag och min familj har älskat att ha honom hos oss. För han har ett hjärta av guld. Omtänksam, hjälpsam och världens finaste pappa. Därför har jag varit kvar. För jag har hoppats att de sidorna en dag ska vara större än de sidorna som har tryckt ner mig, fått mig att må dåligt och krossat mitt hjärta i miljoner bitar så många gånger.

Och det är precis det som hänt. Slänger du en tallrik tillräckligt många gånger i golvet kommer lagningarna till slut inte att hålla. Mitt hjärta har lappats ihop så många gånger nu att sprickorna inte längre går att laga...

Så anklaga ALDRIG mig för att jag inte finns där nu när du behöver det som mest. Jag fanns där. Ville finnas där.... men du tog mig för given och gjorde aldrig ett försök ens till förändring. Och oavsett om jag finns där eller inte.... är det DITT liv och DIN förändring. Lägg aldrig det ansvaret på någon annan. Framför allt inte på någon som var beredd att göra allt under så många år men som du valde att rent ut sagt pissa på....

Anklaga mig ALDRIG igen.... hör du det??!!!

lördag 6 oktober 2018

Månader som gått...

Allt går på repeat. Dagar har gått... veckor och till slut ett par månader till. Har det blivit någon förändring? Nej... Är jag förvånad? Nej...

Men numera låter jag det inte påverka mitt liv. Jag har tagit så stora kliv känslomässigt så jag blir inte längre sårad av hans ständiga snedsteg. Jag har under den här tiden gett honom någon chans till. Men jag har har redan innan vetat hur det skulle gå. Och jag tror att jag har gjort det för att liksom övertyga mig själv. Jag har inte tagit fel beslut. Jag kan inte längre stanna i det här. Och tyvärr visar han mig det om och om igen.

Men det är fortfarande så fruktansvärt svårt. För han har varit mitt liv i sju långa år. Och jag har blivit beroende av hans närhet. Att ständigt ha honom vid min sida. Även om det på många sätt har varit på gott o ont. Jag önskar att jag kunde få ha honom kvar i mitt liv på något sätt men ibland känns det som att det aldrig skulle gå. Kan inte leva med honom... kan inte leva utan honom.

Han frågar ständigt om jag träffar någon annan och nej dit har jag inte kommit än. Och jag trivs ganska bra med det just nu. Få rå mig själv. Göra vad jag vill. När jag vill. Det enda som upptar min tid är ju min älskade butik. Mitt skötebarn. Mitt livsverk.

Allt har sin tid och just nu är den tiden bara min alldeles egna...

fredag 3 augusti 2018

Lycka och olycka....

Den dagen kom till slut.. Den jag försökt att undvika så länge. Ingen ska någonsin få komma och säga att jag inte försökte. Att jag inte kämpade eller att jag under flera år försökte få honom att förstå att fortsätter det så.... kommer jag att gå. Och som han idag säger... han har tagit mig för given så till slut ville jag inte mer vara en del av det. Så jag gick...

Men har man levt med någon i så många år så spelar det ingen roll att de flesta åren bestått av mina tårblöta kinder, svikna löften, hårda och elaka ord för hjärtat minns även det bra. Och det är just de stunderna som etsar sig kvar i minnet. Kanske starkare än allt det andra och därför är det inte lätt. Jag kan sakna... jag längtar ibland men har svårt att veta vad som är verklighet eller fantasi. Vet bara att han har lämnat ett tomrum så stort efter sig som aldrig kan fyllas igen. Ingen kommer att ta hans plats. Men kanske det kommer finnas plats för annat....

Så min fråga är.... kan man vara både lycklig och olycklig på samma gång? Jag trodde inte det. Det är så mycket nytt att upptäcka igen. Hur det är att få vara mig själv igen. Få uttrycka mig som jag vill. Vara den där tokiga och spralliga jag igen. Få känna mig fri att göra vad jag vill utan någons kontroll. Utan att behöva berätta och förklara och försvara. Det gör mig lycklig. Och att få känna igen... det som varit förbjudet. Och det jag trodde för alltid var dött. Men det finns liv där inom mig. Det kan fortfarande sprudla och pirra. Och det gör mig lycklig...

Men så det där som gör ont... hans smärta. Hans olycka blir min olycka. Att han äntligen förstår. Att han först nu kan känna det jag önskade han kände förut. Han vill förändras, kämpa för mig och för oss. Men jag har ju varit på denna plats så länge nu. Med krossat hjärta. Så jag har tagit så många steg längre än honom och det gör ont. Det gör ont i honom... och det gör ont i mig...

Så kan man vara både olycklig och lycklig på samma gång?

lördag 3 februari 2018

Tårar....

Han kommer med blommor till butiken. Men just då känns det om inga blommor i världen kan radera ut spåren av sårande ord. Vi försöker hålla lugnet båda två. Vara sams. Men någonstans känner jag att jag ville ha mer än en bukett blommor. Han kan vara världens bästa och jag kan komma hem till lagad mat, ett upphällt bad, tända ljus och ett glas rött. Men nu när jag behöver det som mest... finns ingenting. Jag hade önskat han tog mitt ansikte i sina händer, tittade mig i ögonen och sa hur mycket han älskade mig... att han lovade att aldrig mer såra mig igen. Att han höll om mig och lovade skydda mig från allt ont. Men det händer ingenting. Och det gör mig ledsen.

Så vi fortsätter bråka. Över allt och inget. Över telefon. Och det slutar med att någon slänger på....

Jag gråter.... gråter floder. Hulkar som ett barn och kan inte få stopp på tårar. Jag är i butiken och en halvtimme kvar till stängning. Men jag orkar inte mer... Jag stänger... sätter mig och fortsätter att gråta. Och här är jag kvar än...

Om någon månad bor jag här ovanpå. Om någon månad....


torsdag 1 februari 2018

Att dela ett liv men inte ett hem...

Så bestäms det då... ett beslut som just då i stunden är vårt gemensamma men som jag nu så här i efterhand hela tiden får höra att det var MITT! Han slänger det i mitt ansiktet vid speciellt valda tillfällen... i stridens hetta. I bråk... och de råder det ingen brist på...

Vi ska bli särbo. Ett ord som för honom är förknippat med misslyckande, något skamligt och något som säkert inte för något gott med sig och han talar hela tiden om för mig att det bara kan sluta på ETT sätt... i stridens hetta. I bråk.... och de råder det ingen brist på...

För mig blir det ett sätt att kanske starta om. Få börja dejta på ett riktigt sätt och inte behöva smussla som vi fick göra från start. Kanske hitta tillbaka... sluta bråka om vem som städar mest, vem som betalar mest och jag vill framför allt slippa se de där stunderna när han försvinner in i ångan av alkohol. Vill han ska visa mig att han tar tag i det. Tar tag i sina egna demoner och lätta på den där tunga ryggsäcken. Och jag vill inte behöva vara hans psykiska slagpåse under tiden. Hur mycket jag än älskar honom och vill hjälpa till.  För mig handlar det inte om att träffa någon annan. För mig handlar det inte om att göra saker bakom hans rygg. Men det slänger han hela tiden i mitt ansikte.... skriker VEM ÄR HAN??? Vem är det du har träffat bakom min rygg?... I stridens hetta... I bråk... och de råder de ingen brist på...

Kärlek ska vara enkelt.... lätt. Men jag minns inte när det var enkelt. Var det någonsin enkelt? Vi valde att börja på det svåraste av sätt och den vägen har vi sedan fortsatt att gå. Och jag har gått många tunga steg under årens lopp.... men det har även funnits stunder av ljus. Korta stunder av hopp. Och jag var övertygad om att kärleken övervinner allt. Men det var innan hårda ord från hans mun. Innan ord som sårade mig djupt. Ord jag inte ens kan sätta på pränt. Det han kallar mig när han är arg... i stridens hetta... i bråk... och de råder det ingen brist på...

Det som en gång har sagts... sätter djupa spår.  Det kan man inte radera för hjärtat minns.

fredag 5 januari 2018

Mitt forna jag...

Det är sorgligt att se vad den här bloggen har blivit. Tom... ett minne av sitt forna jag. Ett minne bara som bleknar mer och mer ju längre tiden går. Ungefär som jag. Ett tomt skal bara och borta är allt det där frodiga, sprudlande, energiska, possitiva och fnittriga. Det där som en gång var jag. Det där som alla andra antingen hatade eller älskade. När det gäller dig var det just det du en gång blev förälskad i. Nu kommer jag knappt ihåg hur det var att vara sån. Åtminstone till hundra procent.

Tårar... alla dessa tårar. Jag har för länge sen tappat räkningen på hur många de är eller hur ofta de kommer. Jag gråter inte alltid för att jag är ledsen. Ibland av frustration, ibland för att jag behöver lätta på trycket och ibland....  för att jag inte ska skrika högt hur ont det gör.

Du säger att jag har lyckats förstöra ännu en fredag kväll. Att det säkert var precis det här jag ville. Själv kan jag räkna upp veckans alla veckodagar som blivit förstörda av våra bråk. Årets alla månader... i snart sju år. Sju år av kärlek. Ja jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Men mitt hjärta har gått i tusen bitar snart lika många gånger och till slut går det inte längre att hålla ihop allt det krackelerade. Alla lagningar av brutna löften och hopp som aldrig ger upp.

Jag tog med min lillasyster hem efter jul. Lät henne och hennes kille fira nyår hos oss. Älskade lille lillasyster. Som jag älskar henne. Kanske för hon lika väl kunde vara min egen dotter.  Jag ser mig själv i henne men önskar hon hade min styrka och självförtroende.  Hon vill så mycket men är så blyg. Men så går vi ut och jag ser hur hon blommar upp. Vi dansar på ett nästan tomt dansgolv hon och jag och jag tror att hon glömmer bort all osäkerhet och bara ger sig hän. Och jag tänker för en sekund.... det där är jag för inte så länge sen. När jag bara gick in och ägde rummet. När dansgolvet bara var mitt. Nu håller jag igen. Sneglar bort mot vårt bord och i mitt huvud ekar orden... Du ska då alltid vara i centrum. Du ska då alltid synas och höras.

Nej... inte nu längre... jag håller igen. Jag är bara ett minne av mitt forna jag...

Av en slump.... eller kanske inte.... så efter jag skrivit detta inlägg läser jag gamla inlägg och hittar detta  som är skrivit i januari 2013. Blir lite ledsen av att jag hade dessa känslor redan då :(