Så bestäms det då... ett beslut som just då i stunden är vårt gemensamma men som jag nu så här i efterhand hela tiden får höra att det var MITT! Han slänger det i mitt ansiktet vid speciellt valda tillfällen... i stridens hetta. I bråk... och de råder det ingen brist på...
Vi ska bli särbo. Ett ord som för honom är förknippat med misslyckande, något skamligt och något som säkert inte för något gott med sig och han talar hela tiden om för mig att det bara kan sluta på ETT sätt... i stridens hetta. I bråk.... och de råder det ingen brist på...
För mig blir det ett sätt att kanske starta om. Få börja dejta på ett riktigt sätt och inte behöva smussla som vi fick göra från start. Kanske hitta tillbaka... sluta bråka om vem som städar mest, vem som betalar mest och jag vill framför allt slippa se de där stunderna när han försvinner in i ångan av alkohol. Vill han ska visa mig att han tar tag i det. Tar tag i sina egna demoner och lätta på den där tunga ryggsäcken. Och jag vill inte behöva vara hans psykiska slagpåse under tiden. Hur mycket jag än älskar honom och vill hjälpa till. För mig handlar det inte om att träffa någon annan. För mig handlar det inte om att göra saker bakom hans rygg. Men det slänger han hela tiden i mitt ansikte.... skriker VEM ÄR HAN??? Vem är det du har träffat bakom min rygg?... I stridens hetta... I bråk... och de råder de ingen brist på...
Kärlek ska vara enkelt.... lätt. Men jag minns inte när det var enkelt. Var det någonsin enkelt? Vi valde att börja på det svåraste av sätt och den vägen har vi sedan fortsatt att gå. Och jag har gått många tunga steg under årens lopp.... men det har även funnits stunder av ljus. Korta stunder av hopp. Och jag var övertygad om att kärleken övervinner allt. Men det var innan hårda ord från hans mun. Innan ord som sårade mig djupt. Ord jag inte ens kan sätta på pränt. Det han kallar mig när han är arg... i stridens hetta... i bråk... och de råder det ingen brist på...
Det som en gång har sagts... sätter djupa spår. Det kan man inte radera för hjärtat minns.
4 kommentarer:
Men snälla snälla du, det finns ingen anledning öht att du ska behöva ta skit i den omfattning du verkar göra! Det finns heller ingen bra anledning till att vara i ett förhållande där det bråkas och tjafsas så ofta som det verkar göras mellan er! Ingen mår bra av sånt, INGEN!
Att vara någons psykiska slagpåse leder bara nedåt, aldrig framåt eller uppåt...
Du har ju inte haft många glada veckor i sträck dom sista åren, och bara det säger egentligen allt...
Du är värd ett bättre liv, ett gladare liv, med skratt, glädje och riktig kärlek!
Styrkekram!
Så ledsamt att läsa :-( Hårda ord hör inte hemma i en kärleksrelation. Visst kan man ha olika åsikter om saker och ting men att skrika fula ord åt varandra... vad är det för kärleksfullt med det?
Även om det är tufft så gör du det enda rätta och blir särbos, sen får ni se vad det leder till.
Kram till dig!
styrkekram!
Jag tror att det är ett klokt val. Det skapar ju lite distans, och det kanske behövs i det här. Han har ingen rätt att säga ord som sårar eller kränker dig och definitivt INGEN rätt att kalla dig för saker som du inte ens kan/vill upprepa. Det är psykisk misshandel och det är aldrig nånsin okej.
KRAM!
Skicka en kommentar