söndag 24 februari 2019

Tur i spel... otur i...

Någonstans ifrån fick jag lite ny energi och jag lyckades omvandla det till tre besök på gymmet denna vecka som gått. Jag vågar inte lova mig själv att jag är igång nu men det känns åtminstone skönt att ha tagit de första stegen och ta mig iväg. 

I fredags kväll gick jag på gymmet för att skingra tankarna, för att slippa tänka på sånt jag inte vill tänka på. Som honom.... ihop med någon annan. Det borde inte göra ont men vissa stunder gör det ont ändå. Mest när jag är ensam och den där känslan av övergivenhet kommer över mig. 

Jag tränar klart, känner mig nöjd med mig själv och belönar mig med att ta hem indisk mat och hälla upp ett glas vin. Och den där känslan av ensamhet kändes plötsligt så påtaglig och i ett svagt ögonblick laddar jag ner den där förbannade Tinder appen igen. Ja... det är fel att försöka glömma någon genom att försöka dejta andra men jag tror knappast jag är ensam om den känslan.

Någon sa till mig att det är avtändande att läsa om mina dejter här på bloggen... så vill man inte läsa om det kan man sluta läsa nu...

Jag har druckit upp det sista vinet och känner att jag skulle göra vad som helst för minst två glas till. Har inte duschat efter gymmet och bara hoppat i mina myskläder och ligger nedkrupen i sängen när det plingar till... och jag matchar med en kille. Rätt ålder för en gång skull... och det märkligaste är att det står att avståndet bara är tre kilometer. 

Han är inte Brad Pitt snygg men har den sötaste näsa jag sett (näst sötaste efter exet och jag fattar inte min svaghet för söta näsor) Jag ger honom givetvis en komplimang för den. Vi skriver inte många meningar innan han ber om ursäkt för sin framfusighet och berättar att han precis blivit lämnad på stan av sin kompis efter att de varit ute och ätit. Nu är det en stund till hans buss går och han frågar om jag vill ta ett glas. Och jag tänker.... vad fan har jag att förlora och jag ligger ändå bara där och deppar över något jag inte borde deppa över. Och på tio minuter har jag tvättat av mig den värsta svetten från gymmet, snurrat en sjal runt mitt rufsiga hår och sen går jag med raska steg mot stället vi bestämt att vi ska träffas på.

Vad säger man... att det klickade kanske är att överdriva men det var nog trevligare än vad någon av oss hade förväntat. Nästa buss hinner gå... och nästa... och nästa. När stället stänger vill ingen av oss riktigt avsluta så vi fortsätter till ett ställe som har öppet nån timme till. Där är ljudnivån så hög att vi måste sitta väldigt nära varandra... och ja... det blir som det blir och jag kan bara säga att det var länge sen jag hade den känslan i magen. 

Han tar ingen buss hem och dagen efter frågar han om jag vill komma och titta på hans hus han köpt och flyttat in i för bara tre veckor sen. Och jag ser ingen anledning att tacka nej. Varför ska jag sitta ensam hemma en lördagskväll och känna mig ensam och övergiven för? Så jag åker dit och ser fram emot trevligt sällskap och att kanske få lära känna honom lite mer.

När jag kommer har han tänt upp alla tre eldstäder i huset och jag kan bara konstatera att huset är mysigt och mitt inredningsöga ser att det finns väldigt stor potential. Och det känns bra. Vi pratar och bestämmer att vi ska se en film. Vi lägger oss i soffan och jag få krypa upp i hans famn och det känns så mysigt att få vara någon nära på det sättet. 

Jag vet inte riktigt vad som händer och vill inte skriva några detaljer... men... plötsligt blir han konstig och drar sig undan. Han ber om ursäkt och säger att han nog inte kan fortsätta mer. Jag känner mig dum, fånig och blir givetvis väldigt ledsen. Han försöker ge nån fumlig förklaring att det kanske gått för fort, att det varit mycket med flytten och allt och att dagen efter ska han och barnen åka utomlands och han har inte packat. 

Jag packar ihop mina saker och han följer med ut i hallen. Han ser skamsen och förtvivlad ut och säger att det inte är mitt fel. Att jag inte gjort något fel. Jag säger att jag förstår.... att jag själv egentligen inte är redo för jag fortfarande är lite trasig och sörjer min gamla relation. Men det enda som ekar i mitt huvud är att jag inte duger, att ingen vill ha mig och att det alltid blir så här. De orden fortsätter att gnaga i mitt huvud hela vägen hem men när jag kommer hem och lagt mig i min säng tänker jag ändå... det var inte meningen... jag är inte redo ändå. Men ändå gör det lite ont i hjärtat att än en gång bli avvisad.

När jag vaknar känns det ändå ok. Solen lyser och jag tar hundarna ut på en promenad. Med dem är jag aldrig ensam och det känns inte ens ensamt när jag sätter mig helt själv på caféet med min söndagsfrukost. För jag vet att allt har sin tid... jag kan inte stressa fram något bara för att slippa hantera känslorna jag inte själv riktigt förstår. Bara för att han har valt att gå in i en ny relation innebär inte det att jag måste göra det. Jag vet att det vi hade och lämnade behöver längre tid än så för att bara bytas ut mot något annat. 

På vägen hem köper jag flera buketter med tulpaner. Det finns inget bättre för själen än att få sätta blommor i en vas i ett nystädat hem. Men det tar många timmar för mig att komma igång med städningen eftersom jag hellre väljer att först bara ligga och vila i sängen. Men det känns som min kropp behöver det och jag försöker att inte ha dåligt samvete men det är svårt. 

Städningen blir i alla fall klar och av en slump hittar jag en kvarglömd trisslott i min plånbok. Jag avslutar denna helgen med att dricka en kopp kaffe, skriva av mig mina tankar och jag har inte skrapat lotten ännu. Men de säger ju att har man otur i kärlek har man tur i spel... så rent krasst borde jag skrapa fram en miljon nu. 

I morgon kommer min älskade lillasyster och hälsar på igen. Som jag saknar hennes sällskap. Så veckan som kommer kan inte börja bättre. Och kanske.... men bara kanske, så tar jag mig upp och iväg på gymmet i morgon bitti...

lördag 23 februari 2019

Kompisen

Han kommer in titt som tätt, smyger omkring och beundrar alla sakerna och pratar om var han kan tänka sig ha de olika sakerna. Och jag lyssnar tålmodigt och försöker låta engagerad och nickar instämmande när han visar bilder från sin lägenhet som snart ser ut precis som min butik. Men jag har svårt att fokusera för det enda jag kan tänka på är hans otroligt fina leende och de där gnistrande ögonen som har en obestämd färg som liksom förhäxar en. Och alltid omedveten perfekt skäggstubb och det där härliga rufsiga håret man ser en glimt av varje gång ha tar av sig mössan för att klia sig i huvudet när han tänker. Man vill inget annat än att få dra fingrarna genom det...

Jag har börjat gilla hans spontana besök och jag vet ju att det bara är för butiken och sakernas skull han kommer. Men det spelar ingen roll. Jag är gärna hans inredningscoach och vän.

Idag kom han igen och han hade en kasse full med saker när han gick därifrån. Och när han kommit hem och satt upp sakerna skickar han bilder och stolt visar hur fint det har blivit och han skriver  Tack vännen och en pussgubbe. Men det är bara sån han är. Snäll, gullig och lika öppen och social som mig.
En bra kompis...


torsdag 21 februari 2019

Det där med att ta sig iväg...

Jag försöker att inte sparka på mig själv för att jag har svårt att få in rutiner. Jag hade ju lovat mig själv efter gårdagens morgonpromenad med hundarna och gymbesöket att jag skulle försöka få in det som en daglig rutin. Nu sitter jag här i sängen med min kopp kaffe. Precis som vanligt. Och jag njuter av varje sekund men det dåliga samvetet gnager ändå lite grann. Jag hade till och med ett möte inbokat på gymmet klockan nio med anläggningschefen eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle vara där och träna då. Jag är en dålig människa jag vet...

Men jag får väl ge mig själv den tiden. Jag får helt enkelt ta myrsteg med det där och vara nöjd om jag fixar det några dagar i veckan. Inte varje dag. Jag fick möjligheten till ett nytt möte i morgon igen. Klockan nio. Frågan är om jag kommer upp då...


D22

Vi har inte träffats sen 2010 och mycket har hänt under de åren. Jag berättar om att jag skrev om honom på min gamla blogg och då kallade honom D22 (det står om honom HÄR ) D stod för namnet och 22 för att han då bara var 22 år gammal. Idag är både han och jag betydligt äldre men kanske inte så mycket visare än då. Men han har hunnit gifta sig och skaffa två barn och skilja sig och jag har hunnit leva i en lång relation, förlova mig och separera så mycket av vårt samtal över kaffet handlar givetvis om det. Om hur ensamt det känns och hur dåligt man mår över att hänga på dejtingappar. Och jag får svälja tårarna många gånger under vårt samtal när jag blir påmind om sånt som gör ont. Men det känns skönt att få prata med någon som sitter lite i samma båt.

Och vi pratar givetvis om tiden då för nästan tio år sen. Hur vi träffades första gången och han minns precis vad jag sagt. Och jag minns hur han kom med pizza en kväll när jag var ledsen och hur jag bad honom sova över för jag inte ville vara själv.

Vi har druckit upp kaffet och klockan är mycket så jag följer med honom ut till hans bil och säger hej då. Och jag tänker.... åren går så fort. Dagarna går fort... det innebär att det här snart är över. Det som skaver i mitt hjärta... snart är det över.

onsdag 20 februari 2019

Plötsligt händer det...

Ibland krävs det lite ilska för att kicka igång den här kroppen. Bättre drivkraft finns inte. Så i morse blev det äntligen den där långpromenaden med hundarna som jag velat börja varje morgon med och sen en runda till gymmet. Sen har jag inga större förhoppningar om mig själv (gud så peppande då) att det kommer bli ett stående inslag varje morgon... men jag ska göra allt för att ta mig i kragen nu och åtminstone försöka.

Nu blir det jobb resten av dagen i lilla butiken...

tisdag 19 februari 2019

Måndag....

Jag vet att det inte är måndag idag men igår var det mer måndag än vanligt. En sån där dag man vill ska ta slut fort. Jag har fortfarande inte tillräckligt med energi för att ta tag i de där sakerna jag vet jag skulle må så mycket bättre av. Och jag var själv i butiken förutom min praktikant. Och jag som behövde få prata av mig. Men praktikanterna jag har lär sig åtminstone att göra gott kaffe trots att det inte  dricker själva. Var är det för fel på dagens ungdomar som inte dricker  kaffe.

Och plötsligt står exet i dörren. Och jag blir förvånad... och glad så jag kramar om honom hårt... och länge. Jag tror han håller om mig med en arm.... känns svalt. Och så luktar han konstigt. Han har bytt ut parfymen han alltid fick av mig och som jag numera förknippar med honom. Men denna doften... det är bara fel... jag tycker inte alls om den men det är nya tider nu säger han. Ja det är ju det och hela dagen känner jag doften kvar på min kavaj och nej... jag gillar den inte alls.

Jag är trött när jag kommer hem och jag har fortfarande huvudvärk sen de där glasen vin för mycket i lördags. Två dagars huvudvärk för en trevlig kväll. Så ovärt. Orkar inte laga mat så jag äter upp de sista godisbitarna i skålen. Så jävla tragisk jag känner mig då. Börjar sträcktitta på Bonusfamiljen på svt play. Ser hela säsong ett och plötsligt är klockan tre på natten...

söndag 17 februari 2019

Inte redo...

Vi har inte träffats på en månad och knappt hörts av men nu kände vi väl båda att vi var i behov av lite sällskap. Han som spelade gitarr för mig. Mattias... den musikaliska gudagåvan. Han är fin, trevlig och våra samtal flyter alltid på väldigt enkelt. Och det känns som vi båda är ganska nöjda med det. Att ses nån gång när det passar och inte gör så stor grej av det.

Det är skönt att få umgås med någon. Att få kramas, att få ha någon nära och inte behöva tänka på ensamheten för en stund. Vi går ut och äter och har det bara så där supertrevligt och han pussar på mig och jag bryr mig inte om att folk ser och att någon kanske undrar. De får liksom bara vara så just nu.

Jag få somna i hans famn och på morgonen går han upp och gör frukost till mig så jag får ligga kvar och mysa i sängen en stund till. Och vi vet båda två att det troligtvis aldrig kommer att bli mer än så här. Vi pratade om det och ingen visste väl inte riktigt varför men jag tror ju inte mitt hjärta är redo alls. För när jag ligger där i hans famn är det någon annan jag tänker på. Det är någon annan jag ser framför mig när jag blundar och ska somna...

Vi säger hej då vid tåget och jag går hem igen till den tomma lägenheten. Huvudet är ömt efter gårdagens några glas vin för mycket... och jag tänker fortfarande på honom... mitt ex. Så jag vet... jag är inte redo för mer än det här just nu.

lördag 16 februari 2019

Kompisen...

Sist vi hördes hade han druckit det te jag blandat själv och säljer i butiken. Han anser sig själv som te-expert så när han skriver... - Jag är ett fan av ditt te, så antar jag att det är ett bra betyg.

Vi skriver om ditt o datt.... om pensionsförsäkringar och inredning och om hans möbler som skulle komma i veckan. De han ville jag skulle komma o titta på. Vi sitter i en varsin ände av stan och dricker vin och det sista vi skriver till varandra är godnatt och skål. Det var i onsdags kväll. Sen ville inte jag höra av mig mer. Så jag har varit tyst... inte velat tänka på att han är fin men att jag bara är en "kompis" för honom.

Plötsligt står det "Skål" på hans messenger och jag svarar "skål på dig du". Han berättar att möblerna inte kommit och så tackar han för draperiet jag också fixade åt honom när jag ändå höll på med hans gardiner. Så lite svarar jag...

Han är verkligen.... så himla fin... men tja....

fredag 15 februari 2019

Dextox och tulpaner

Igår fick jag äntligen hämta ut min nya telefon eftersom min blev stulen i butiken förra veckan. En vecka utan telefon... både jobbigt och skönt. En detox från alla dejtingappar som håller på att förgöra ens självkänsla. Där allt bara handlar om EN sak och man blir ledsen över att bara känna att man duger till just det. Men jobbigt att man varit så handikappad och framför allt inte ha kunnat sköta butikens marknadsföring.

Det blev ingen bukett med röda rosor igår. Hade inte förväntat mig det heller.... från någon. Jag köpte tulpaner istället både till butiken och hem till mig själv. Jag älskar tulpaner och denna tiden då de finns i överflöd. Det är verkligen vardagslyx för mig och en bukett gör gott för själen.

Vi skyltade om i fönstret i butiken igår och det blev så fint. Tyvärr har jag ju inte fått igång mobilen ännu så jag kunnat fota hur fint det blev. Min älskade lilla butik.... mitt skötebarn. Det är tur jag har dig att pyssla om...

Idag är det fredag... hoppas ni får en fin sådan <3

torsdag 14 februari 2019

Åhhh vad mysig.... alla hjärtans dag. Vaknar och dricker kaffe i sängen... som jag själv gjort... ensam. Spänningen är olidlig.... VEM kommer att skicka en bukett med fina röda rosor? VEM kommer att skicka ett mess och skriva; Åhhh Petra grattis på alla hjärtans dag och jag kommer i kväll o tar hand om dig!  
Vem kan det bli, vem, vem???

Men det enda jag fått hittills är en DICK PICK!!!!

Jag vill bara spy på män....

onsdag 13 februari 2019

Vad hände?

Det har gått över ett år nu sen vi tog beslutet och jag minns den dagen.... jag skrev om det HÄR och jag minns så väl hur jag kände. Precis som jag skrev då så hoppades jag på att beslutet att bli särbo skulle hjälpa oss att kanske få börja om på nytt. Jag hoppades verkligen på det. Att om vi flyttade isär så skulle han förstå att det var ett ställningstagande för mig och att han äntligen skulle förstå att jag menade allvar. Det måste bli en förändring... annars går jag på riktigt.

Det blev ingen förändring. Och när jag till slut bestämde mig för det sista steget att lämna var det inte för att jag ville utan för att jag hoppades innerligt på att han skulle förstå att nu höll han på att mista mig helt och DÅ kanske äntligen försökte på riktigt... då tror jag det var maj... eller kanske det var juni. Allt flyter samman...

Jag ville aldrig detta. Gud ska veta att jag aldrig ville detta och trots att jag har träffat andra, han har träffat andra, vi har bråkat, blivit sams... älskat... bråkat och blivit sams igen. Men inte ett steg i rätt riktning kände jag att det blev men ändå slutade jag inte hoppas. Inte ens när kärleken började svalna och det mesta bestod av minnen slutade jag att hoppas.

Men varför??? Varför klamrade jag mig fast vid något som aldrig blev bättre och han måste ha ställt sig samma fråga lika många gånger. Och jag undrar fortfarande varför det gör ont och varför jag kan sakna och känna denna otroliga tomhet trots att vi bara bråkar och han fortsätter göra mig ledsen.

Han tycker inte om att jag skriver om honom här.... men för varje ord jag sätter på pränt så lättar det lite. Jag måste få ur mig och detta är mitt sätt att hantera min sorg. Jag vet att han läser och han sitter troligtvis där och bara tycker jag ger min version och att han framstår som en idiot. Men jag har aldrig ljugit, hittat på eller ens överdrivet. Detta är min sanning och det jag behöver ventilera och här inne skriver jag vad jag vill. Här kan ingen annan komma och bestämma eller säga vad jag får eller inte får...

Och jag har aldrig bara varit negativ. Jag stannade i sju år och det gjorde jag av den största kärleken jag någonsin känt. Aldrig förr har jag visat min ömhet och respekt för någon så som jag gjorde för honom. Han var mitt allt. Han var den jag ville leva och dela mitt liv med.... och aldrig att jag hade stannat under de ständiga svårigheter vi hade om det inte hade varit för kärleken. 

Jag hade stannat.... jag ville vara kvar och som sagt... jag hopades ända fram tills han visade mig att han inte tänkta kämpa mer för mig utan valde att gå vidare ensam... eller med någon ny... med eller utan förändringar. Jag vet inte... och kanske var det så det var menat. För bådas skull...

Tänk att ett år gick så fort och plötsligt är inget sig likt...

Varför?

Varje dag önskar jag att min dag började med en promenad med hundarna, nån dag kanske lite längre, att jag sen går hem och lämnar de och att jag går till gymmet. Det ligger två minuters gångväg från mig så det finns liksom inga ursäkter. Men varje morgon är sängen så mycket skönare än lusten är stor att genomföra under. Varje morgon kryper jag ner under täcket med dagens första kopp kaffe efter att hundarna fått sin promenad. Och varje morgon bannar jag mig själv för jag är så fruktansvärt omotiverad och.... lat. Men plötsligt händer det...

Och han... fortsätter att göra mig ledsen. Skriver saker som sårar men som han säger inte alls är meningen att såra men som ändå är nedvärderande och hånfulla. Jag förstår inte. Varför måste han göra mig ledsen hela tiden?

Igår la jag upp hemma-hos-reportaget på min hemsidas blogg så alla kunde läsa och se bilderna. Jag fick så mycket beröm om hur fint jag har det hemma. Så dyker han upp på messenger... och det första han skriver är att det minsann var HAN som målat hela lägenheten, HAN som satt upp alla hyllor och fixat. Och nu kändes det som det inte betydde nånting.

Jag blev så ledsen.... men inte förvånad... för han har ALLTID haft svårt att vara positiv och mest hittar nåt att vara nedlåtande över. Jag hade velat att han gav mig beröm som alla andra. Inte gav mig dåligt samvete över att han inte nämndes i reportaget. Jag satt i en timme med reportern och grät och berättade om vår situation och vad som hänt sen de gjorde det förra hemma-hos-reportaget för två år sen i vårt gemensamma hem. Klart inte hon ville nämna mitt ex i reportaget då. Men han tyckte tydligen det. Åtminstone ville han påminna mig om att det var han som minsann målat och satt upp hyllor.

Det gjorde mig så ledsen och arg men på något sätt är det skönt att han fortsätter visa precis de sidorna som jag inte ville leva med. Och så eskalera det och det slutar med att jag blockar honom för allt han skriver gör mig bara mer arg och ledsen... Och jag förstår fortfarande inte varför han måste vara sån...


tisdag 12 februari 2019

Kompis...

Första gången han kommer in i butiken har han med sig en tjej och de går runt och diskutera val av färger på sammetsgardiner och det slutar med att de lånar med sig några typprover. Nästa gång han kommer är det för att lämna tillbaka proverna och då är han ensam. Jag reflekterade knappt över honom första gången han var in eftersom jag tog för givet att det var hans flickvän han hade med sig och då lägger jag oftast inte ner energi ens på att fundera på om killen är snygg. Upptagna killar har jag haft min beskärda del av...

Han berättar att han köpt andra gardiner... på nätet... och jag kan inte låta bli att ge honom en öppen gliring om att han inte ska gnälla sen när vi butiker får slå igen. Han ser plötsligt skamsen ut och lovar att han kommer köpa mycket annat i min butik.

Han dröjer sig liksom kvar... går runt och beundrar alla saker. Berömmer mig för vilken fin butik jag har. Och det är nu jag börjar reflektera över hur snygg han är. Hans ögon liksom gnistrar... de har en isig blå färg och man sugs liksom in i den där blicken.  Han har mörk skäggstubb och när han tar av sig mössan för att klia sig i pannan ser jag hans bångstyriga mörka kalufs. En sån där man gärna skulle dra fingrarna genom. Och jag börjar bli lite nyfiken.... och efter att ha ställt några oskyldiga frågor och skojat lite med honom får jag veta att han är singel och att han har bott utomlands i några år men nu flyttat hem igen och håller på att inreda sin lägenhet.

Han kommer tillbaka.... vi pratar inredning och det slutar med att jag helt plötsligt har lovat att lägga upp hans sammetsgardiner. De han inte ens köpt hos mig. Och jag som har tummen mitt i hand. Han betalar givetvis även om jag gör klart för honom att jag har svårt att ta betalt och helst av snygga killar.

Och så ses vi ute på krogen. Jag vill inte visa att han har påverkat mig så jag håller mig på avstånd. Vi pratar och jag ser att det inte saknas kvinnliga beundrare runt honom. Så klart.... han ser bra ut, är rolig att prata med men framför allt gör den där blicken vilken kvinna som helst knäsvag. Och så gillar han tydligen att dansa men det berättar han nån dag senare när vi pratar om vår gemensamma kväll ute.

Jag tycker det är svårt. Kan inte läsa signaler och är rädd jag övertolkar eller feltolkar så jag försöker att bara vara trevlig och sval men ändå mitt vanliga skojiga och oskyldiga flirtiga jag. Den jag är med alla mina kunder. Han kommer förbi igen.... och han är så enkel att prata med. Och så lovar jag att fixa klart gardinerna samma dag. Han skriver på kvällen och är så glad för nu har han fått hem lite nya möbler och vill så gärna få upp gardinerna. I KVÄLL säger han.... Så jag står med hans gardiner i timmar så jag varken hinner äta eller att gå ut med hundarna. När han senare kommer förbi för attt hämta gardinerna har han arbetskläder på sig, kepsen neddragen över den mörka kalufsen och de där ögonen tindrar av glädje över hur bra gardinerna blev. Och han är så förbannat nonchalant snygg...

Han tittar sig omkring i min lägenhet med stora ögon och berömmer hur mysigt jag har det. Och vi fortsätter att prata inredning.... som sen går över till allt annat och jag tänker på hur lätt det är att prata med honom. Och hur fin jag tycker han är men försöker slå bort det... Men så måste han gå hem för att han är trött och vill bli klar hemma men säger att han gärna vill dricka vin och fortsätta prata någon gång.

Jag tar med hundarna ut och följer honom en bit på vägen hem. Det är nästan lite komiskt men han bor på samma innergård där jag bodde med mitt ex.. där exet bor kvar. Från vårt sovrumsfönster såg vi ner till hans balkong. Och han vill att jag ska komma dit när han är färdig. Han vill så gärna visa upp sin lägenhet och säkert ha tips från ett inredningsproffs som mig. Och jag gör det så gärna..... för att han är så snäll... och go på nåt vis... och snygg...

Han skriver senare på kvällen och berättar att gardinerna blev perfekta och så avslutar han med att skriva; God natt och sov gott kompis...

K..o...m...p...i...s

Jag är gärna hans kompis. Jag får helt enkelt göra som jag brukar när jag träffar nån som är lite för bra för att vara sann. Påminna mig om att JAG inte är tillräckligt bra. Jag är ju bara en... kompis.

Så kommer han idag igen. Fortfarande lika glad... lika snygg.... lika lätt att prata med. Och jag lovar mig själv... visa ingenting. Håll dig bara sval..... jag vill inte skrämma iväg honom. Jag vill ju vara en bra... kompis.


Aldrig ensam...

Jag drömde om någon i natt. Nån jag aldrig har sett i hela mitt liv men han var min pojkvän. Inte alls min typ.... kort snaggat mörkt hår, mörka ögon och hans skäggstubb var väldigt hård och stickig. Och det konstigaste... han jobbade som DJ. Men han var min pojkvän och när han såg mig slängde han sig över mig, kallade mig sin älskling och överöste mig med varma pussar i hela ansiktet. Och den där känslan... gud vad härlig den är. Och jag vet... jag har alltid varit den som är lite kär i kärleken. Tror också det är därför jag känner mig så ledsen just nu. För jag älskar den där känslan och saknar den så fruktansvärt mycket...

När jag vaknar är den där mörka killen borta men bredvid mig ligger en varm fluffig hårboll och sover. Lillasysters Ludde som numera bor hos mig och Jocko sover mer än gärna tätt intill uppe vid mitt huvud. Det har Jocko aldrig gjort utan han ligger istället nere vid mina fötter. Jag borrar in min näsa i hans mjuka päls och tänker... med er små älsklingar är jag aldrig ensam... och just nu räcker det gott o väl.

Att bli fri och hel igen...

Och så kommer han förbi... när jag inte alls är beredd på att få se honom.... och i en sekund vill jag be honom att försvinna därifrån och låta mig vara i fred och i nästa sekund vill jag slänga mig runt hans hals och gråta och skrika hur jävla arg och ledsen jag är för att han låtit oss hamna här. Hur FAN kunde han låta det gå så här långt att vi var tvungna att lämna varandra när jag bad om i alla dessa år att han skulle göra allt för att det INTE skulle bli så. Men det är inte därför han är där för att prata om hur vår historia ihop kunde sluta så jävla illa.... nä... han ska hämta sin jävla skruvdragare.

Jag gråter fortfarande nästan varje dag. Men jag vet inte längre om det är av saknad, sorg eller ilska. Kanske är det en enda jävla sörja av alltihop. Jag fattar att skiten måste ut. Men det jag inte fattar är att det kommer först nu och så starkt. Troligtvis för att från den dagen jag flyttade eller från den dagen jag uttalade att jag ville vi skulle göra slut.... så har jag aldrig slutat att hoppas. Jag väntade fortfarande varje dag på ett litet, litet tecken på att han ville förändras så att vi kunde börja om... på något sätt men hur har jag nog aldrig riktigt själv förstått. Hur börjar man om när allt är trasigt?

Men nånstans på vägen började jag förstå att det inte skulle bli så. Att den där förändringen inte skulle komma... och plötsligt har han gått vidare... och det är inte längre viktigt att jag finns kvar i hans liv. Och det var först då jag blev tvungen att börja bearbeta vår separation. Det är nu sorgearbetet börjar.... så det är väl bara att gilla läget. Skiten ska ut ur kroppen och bästa sättet är att gråta...

Så jag gråter... så att jag kan bli fri... och hel igen.




söndag 10 februari 2019

Ödmjukhet...


När vi träffades första gången tog han min gitarr och satt och plinkade lite... Han sjöng i duschen... så ja jag förstod väl att han var något musikalisk. Men jag förstod inte riktigt hur duktig denna kille egentligen var förrän jag hittade gamla klipp på hans Facebook.

Han komponera egna låtar både på piano och gitarr och detta är ett av hans alster. Jag tycker om ödmjuka människor. Såna som inte gör så stor grej av sin talang. Han verkar inte ens medveten själv hur duktig han är.

Jag brukar gå in och lyssna på hans verk ibland när jag känner mig lite nere. Han gör mig glad.... hans musik gör mig glad.

Detta är alltså ett fyra år gammalt klipp så numera har han ingen ring på sitt finger. Och vi ses ibland... när vi har tid. Ingen av oss är nog redo för mer än så....

Snart...

Jag ser i hennes ögon.... den där gnistan finns där om än lite svag just nu. Men den finns där. Och vissa dagar behöver jag påminna mig själv om att jag kan känna så där. Precis som på bilden. Glad, sprudlande och med den där gnistan...

Januari och februari är alltid årets jobbigaste månader när man driver butik. Och precis som med allt annat glömmer man bort att det inte alltid är så här. Inget vara för evigt.... inte ens elände. Jag vet att det alltid vänder men eftersom jag just nu också befinner mig i någon slags känslomässig berg o dalbana blir jag även också känsligare när det är tufft jobbmässigt. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Det kan skifta på en millisekund.

Jag behöver också påminna mig själv väldigt mycket om det som inte var bra i det jag lämnade. Jag antar att det är så det fungerar... när man får distans... tiden går.... så glömmer man bort det som gjort ont. Självklart är det också bra för jag vill inte gå omkring och vara bitter och ledsen för att jag blivit så hemskt sårad så mycket och så länge. Men jag önskar ibland att när saknaden kommer över mig och tårarna tränger fram att jag mer kunde förnimma den där hemska känslan av sorg, vanmakt, känslan hur det känns när löftena bryts för jag vet inte vilken gång i ordningen, alla ensamma nätter i sovrummet när han låg på soffan p.g.a bråk eller alkohol... alla hårda hemska ord jag blivit kallad....

Listan KAN göras lång och det är så otroligt jobbigt att jag måste påminna mig om det där för att det inte ska göra ont av sorg att det inte längre är vi. JAG..... VILL..... INTE..... LEVA.... I.... EN.... SÅN... RELATION!!!!!

Jag saknar inte bekräftelse.... jag vet att jag inte hade behövt sitta ensam.... det finns många som skulle vilja dela helgerna med en kvinna som mig. Det är bara det att jag måste ge det tid. Hitta mig själv igen. Hitta min gnista och mojo. Och jag vet... att bara årets två tuffaste månader är över kommer jag att börja ta nya tag mot ett bättre och gladare Petra!

torsdag 7 februari 2019

Behövd...




Han fattas mig fortfarande men precis som han sa till mig för några dagar sen så blir det lättare och lättare. Och även om det blir det för oss båda så käns just det fortfarande sorgligt. Tanken att det är över.... vi... oss. Men det var nog oundvikligt.

En morgon är han här. Behöver... en vän antar jag i bakfyllans ångest. Inte mig.... inte Petra... utan en vän. Och jag finns där för hur ska jag kunna göra något annat? Jag vill inget annat heller utan finns där givetvis. Som alla andra gånger jag funnits där under åren när han druckit för mycket, behandlat mig illa men mått dåligt dagen efter och velat ha tröst. Jag har funnits där.... stannat... för han har ju lovat varje gång att det här var den sista gången. 

Han lägger sitt huvud i mitt knä och för en stund känns det som att allt är som vanligt igen. Det är ju så det alltid ha varit. Han som ligger som ett barn i mitt knä och mår dåligt och säger förlåt. Jag stryker honom över håret och jag drar in hans doft i min näsa.  Hans välbekanta och ljuvliga doft. Men jag blir ändå plågsamt påmind om varför det inte längre är vi. Och när han några timmar senare går härifrån gör han det inte med tunga steg. Som om han aldrig varit här. Och han hör heller inte av sig senare och säger tack....  och det gör faktiskt lite ont.
Han behöver mig inte längre och det är DET som gör mest ont. Att inte vara behövd längre. Tror det kallas medberoende....