söndag 31 maj 2015

En dag...

Vi kan väl konstatera en sak... så länge det är tyst här inne är det lugnt mellan oss. Det är bara när hjärtat skaver och tårarna kommer som orden tränger på. Och jag kan även konstatera att två veckor mellan gångerna på terapin klarar vi med nöd och näppe av. Vi har glidit fram nån vecka och lyckats parera bråken bra. Har lyckats avstyra de innan de blossat upp för stort. Men så kommer missförstånden, problemen med att kommunicera, feltolkningar och mina känslor som blossar upp av frustration. Då,,,, då vill jag bara fly. Det är då de förbjudna tankarna kommer tillbaks. 

Små tårar som daggdroppar på mina fransar. En läpp som darrar och hjärtat värker. Gud så välbekant det börjar bli. Som trygga gamla vänner. Och så går det upp ett tag. Dagar av värme, kärlek, sex, tro och hopp och massa förväntningar. Vi fixar detta. Lika snabbt som solen kan gå i moln, lika fort förändras allt det där. En evig och lång kamp som jag inget hellre vill än att vinna. 

En dag... en dag...

onsdag 13 maj 2015

Om orsak och verkan

För att kunna helt förstå både vår relation, mig som person och min älskling som person skulle man behöva veta hela vår bakgrund men det skulle bli ett väldigt långt och kanske inte allt för rolig läsning. Men jag vill på något sätt åtminstone bara ta en liten liten del av min egen historia. En millisekund bara. 
Små fragment utan att bli allt för kletig och personlig. Vi har i alla fall fått veta i terapin att det finns en orsak till att vi sökt oss till varandra. Det kunde i och för sig jag som amatörpsykolog redan tala om långt innan men nu är det i alla fall bekräftat av en riktig psykolog. 

En parentes...
I kväll ringer jag min pappa för att ventilera våra problem. Jag gråter i telefon och berättar om hans svek igår. Detta är inte alls något som skulle vara en självklarhet bara för ett par år sen. Att jag ringer min far. Det har alltid varit min mamma som är min närmaste bundsförvant. Alltid. Jag har hela livet sökt min fars bekräftelse och när jag inte fick den av honom såg jag till att få den av andra män. Mamma och han träffades när de var tolv. När de var sjutton år fick de mig. Två år senare sprack det. Pappa träffade ny, gifte sig och fick två döttrar. Mamma levde livet som man gör i den åldern. Och det fortsatte hon med tills hon var i 40-års åldern. Pappa hade sitt med sin nya familj och såg knappt mig och mamma hade fullt upp med att byta karlar för hon visste inte bättre. Hon fick min lillebror med helt fel kille och han precis som jag växte upp mycket hos mormor och morfar. Jag fick bli vuxen i tonåren. Ibland tom ta hand om spillrorna efter mamma när hon var knäckt efter nån misslyckad relation. 

Det där är en millisekund av det jag gått igenom. Att jag flyttat runt 40 gånger i mitt liv är bara en liiiiten detalj. Nu... många år och hundratals terapitimmar senare är allt det där bearbetat och klart. Jag har  gjort upp både med mina föräldrar och med mitt förflutna och bär inte längre runt på den tunga ryggsäck som kallas barndom. Min mamma lever idag ett stilla familjeliv och är lyckligt gift. Om man nu kan vara det. Min pappa däremot är skild och idag har han och jag den far och dotterelation jag alltid längtade efter som barn. Kanske det beror på att mina systrar tog deras mammas parti när de skildes och pappa fick stöd i mig. Vi hade ett långt samtal en natt då den där tiden då jag mådde som sämst, då jag hamnade på psykakuten och trodde jag skulle dö. Då kom pappa och tog hand om mig och efter det där samtalet då jag fick ur mig all ilska och sorg så kom vi varandra närmare än någonsin förr. Så nu är det honom jag ringer för att gråta ut. 

Min älskling har en annan historia men lika trasig som min. Och alla våra händelser i livet påverka oss och gör oss till de vi är idag. Hans pappa är alkolist. Hans farmor söp ihjäl sig och Johan har "dåligt ölsinne". Hans relation med sin mamma är inte bra. Han känner sig sviken och inte älskad och sedd. Och så hans dåliga samvete för att han krossade sin familj. Och ovanpå det blev han arbetslös och tappade tron på sig själv. Miljoner små saker som som givetvis påverkar honom och gör honom till den han är eller åtminstone påverkar hur han känner och mår. 

Gud.... Jag vill egentligen inte hänga ut någon här utan det skulle ju handla om mig. Men våra historier påverka ju oss så fruktansvärt mycket och mycket av detta pratar vi om i terapin. 

Känns som jag måste sluta nu. Blev lite för personligt och ingen som blev klokare av det här men jag behövde bara få ur mig lite av detta tunga lass. Bloggen är ju låst och ni är få som läser nu. Men det känns som att jag liksom behöver få förklara en del. Att det finns en orsak till varför vi har det som vi har. Men jag måste pausa detta lite nu. Kanske det blev lite flummigt och osammanhängande. Från början ville jag bara berätta om pappa o mig. 

Får återkomma när jag samlat ihop lite av mig själv...

måndag 11 maj 2015

Jag vill leva... inte bara överleva!!

Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna hålla oss flytande mellan de där mötena. Det som känns så självklart när vi sitter där brevid varandra och har någon som medlar och sättet ord på det vi känner och gör, det är inte alls lika självklart när vi befinner oss hemma sen i vår ensamhet. Det är inte alls lika enkelt och lätt. Då fungerar inte det där logiska tänkandet och vi hamnar lätt i bråk. Om inget. Om allt. Och han kan släppa efter en liten stund. Säga att det där var väl inget stort.  Men jag... jag ramlar ner i det där stora svarta hålet. Alla våra gräl, stora som små, tär mig sönder och samman. Jag blir dränerad på energi. Vill bara lämna och fly. 

Och jag funderar på hur jag ska kunna stå ut mellan de där samtalen om vi inte kan hålla sams? Även om jag känner att det verkligen hjälper oss på sikt men hur ska jag orka vara kvar? Jag dör en smula efter varje gräl. 

Vi kan ALLTID mötas och prata efter våra bråk. Han har inga problem med att se sina brister och säga förlåt. Och lika är det väl med mig. Men då är ju redan skadan skedd. Alla ord är sagda. Alla tårar redan fällda. Och mitt psyke är nog sämre än hans. Jag har ju varit i det där svarta hålet så många gånger och jag vill verkligen inte dit igen. Men jag känner hur jag står vid kanten nu. Hur jag inte orkar mer. 

Jag vet varken ut eller in. Jag känner ju att hjälpen gör oss gott. Men hur gör vi när vi är själva igen? Vi kommer få verktygen. Vi kommer att sakta bli helade ihop. Men kommer jag orka härda ut???

Jag vill leva... inte bara överleva!!! 

fredag 8 maj 2015

Stillhet och lugn...

 Vi står i en mörk trappuppgång. Det var nära att jag skulle få vara där själv men i sista minuten säger han att han följer med. Hans förlovningsring sitter inte på utan ligger i hans ficka. Det gör mig ledsen. Jag sätter mig på den kalla trappen och fingrar på min egen. Snurrar den några varv runt fingret och samtidigt rinner tårarna ner för min kind. Vi hör hur hissen skramlar och han vi går och pratat med kommer ur. Han kan nog känna den iskalla stämningen mellan oss direkt och när vi väl satt oss ner där framför honom frågar han hur det är. Det är kaos...

Jag tänker så många gånget att jag ger upp. Att jag bara ska lämna och gå. När vi skriker på varandra och jag skakar i hysteri. När vi inte når fram till varandra eller jag inte alls kan förstå. Hur tänker han? Varför känner han som han gör? Varför blir det så här? Varför ska vi fortsätta ihop när det bara blir kaos?

Men bara efter en stund där så känns det så mycket lättare i mitt bröst. Han får oss att sätta ord på sånt vi egentligen inte själva kan förstå. Och det är så skönt att få förklaringar på allt. Men framför allt är det så skönt att få se och höra hur min älskling verkligen mår. Hur han öppnar upp sitt inre och visar sig sårbar och skör. Vi får titta varandra i ögonen och säga saker som gör ont. Och vi gråter båda två. Och att bara få se hans tårar gör det lättare att vilja kämpa och att inte ge upp. 

Det här är verkligen inte lätt. Fy fan vilken kamp vi genomgår båda två, men så länge jag känner att de där samtalen för oss närmare varann och att det ger den där styrkan vi behöver så, då vet jag att vi kan fixa det här. Det kommer inte att förändras över en natt. Men när vi sitter där och ser varandra in i ögonen och öppnar våra hjärtan så känner jag att det kommer att vara värt det till slut. 

Nu känner vi oss tillfreds igen. Nu orkar vi kämpa lite till. Just nu råder stillhet och lugn...