Hjärtat och jag

Det är en sån där dag då jag känner att orden inte riktigt räcker till. När jag bara får låta hjärtat tala. Det är de där stunderna som jag älskar så när vi varit ifrån varandra några dagar och vi äntligen ses. Men det börjar med ett litet tjaffs. Litet och obetydligt men jag hinner ändå känna i en bråkdels sekund hur han kan få mitt blod att svalla. På mer än ett sätt. Men som vanligt går det över snabbt och han får mig alltid att le. Är aldrig arg på honom länge och det är därför jag älskar honom så.

Och det blir många mil och som vanligt har jag kaffe med mig i den rosa termosen och smörgåsarna jag gick upp för att göra klockan sex. Jag älskar de stunderna. Tidig morgon i hans bil innan dagen vaknat och han och jag mot världen med en rosa termos. Som vanligt är han det snyggaste jag vet och åter igen är hans skägg så där lagom långt och jag älskar att smeka hans stubbiga kind. Han ler så jag blir alldeles varm innombords och det är därför jag älskar honom så.

Han bjuder på lunch och jag tittar på honom i smyg. Jag gör ofta det när jag tror att han inte ser. Njuter av hans sällskap och att få de där extra timmarna ihop. När han hämtar vårt kaffe följer jag honom med min blick och ser på hans sexiga bak och tänker på hur länge sen det är men jag minns det som igår. Hur jag såg honom för allra första gången och blev förälskad i hans bak redan då och nu är han min. Vill ställa mig upp i restaurangen och skrika högt så att alla vet. Men jag gör inte det utan dricker istället mitt kaffe och ler och han ler tillbaks och det är därför jag älskar honom så.

Och efter många timmar är vi på väg hem men längtan blir för stark och vi stannar till vid en glänt. Jag tänker och önskar att vi alltid ska ha det så och att vår kärlek och längtan liksom aldrig tar slut. Han är trött och behöver sova så jag kör några mil och det är då jag känner att nej... det kommer nog aldrig att ta slut. Mitt hjärta säger det när jag har honom där brevid sovandes så sött och han är det vackraste som finns. Och jag menar verkligen det. Kan inte sluta titta på honom genom backspegelns glas som jag vridit bara för att kunna se honom där. Jag tänker hur kan man känna så här? Min hand vilar på hans lår. Stryker med fingret och fortsätter till hans hand. De där händerna som är de finaste som finns. Brunbrända efter all golf och de där tjocka ådrorna som klättrar upp över handryggen och jag känner till varenda liten ven. 

Du är det underbaraste som finns och därför älskar jag dig så!

To do or not to do!

När man har all tid i världen borde man ju få hur mycket som helst gjort. Men varför i h***** fungera det inte så då? Och jag blir enormt provocerad när jag läser bloggar om kvinnor som har heltidsjobb, en unge på armen och en blogg som de ständigt uppdatera och berättar om hur j***** duktiga de är. 

"Idag sorterade jag min garderob och hängde alla kläder i färgordning. Så syltade och saftade jag lite, slängde ihop en kallops efter mormors gamla recept, jobbade åtta timmar och nu ska jag gå på en lång PW med lillen i vagnen"

 Ja och så givetvis är det en bild på både bloggerskan och ungen. Hon supersöt med rosiga kinder i någon tjusig Odd Molly kofta och ungen i någon cool vintagedress från 70-talet. Avis??? Jag???? Nääeee gud nej. KLART SOM FAN JAG ÄR!!! Jag har all tid i världen och ändå drar jag på allt jag "borde" göra. Inget jobb just nu, inga barn. Visst, jag har en hund som envisas med att hoppa upp i knät på mig varje gång jag sitter och skiter men det är ju knappast någon ursäkt för att jag inte får saker gjorda.
Vad FAN är det för fel på mig???

Innan jag fick jobbet skyllde jag på att jag liksom satt fast pga det. Att jag inte fick något gjort för jag ville ha ett besked. Väntade liksom. Nu har jag fått besked och borde springa runt som en skållad råtta. Gör jag det? NOPP. Sitter fortfarande i soffan och myser med en kaffekopp och surfar runt på internätet. Jag tänker inte inte ens tala om vad det är för saker jag borde göra istället men jag kan säga så mycket som att jag fortfarande hoppar över vinterskorna i hallen och att gardinerna jag köpte för en månad sen fortfarande ligger i sitt paket.

BLÄÄÄÄ för latmaskar som mig!!!

Egobilder

Små måndagshändelser

Idag blev jag välkomnad på min nya arbetsplats för att säga hej till personalen och få träffa tjejen som jag ska vikariera för. En supercool tjej som ska vara mammaledig och till min glädje berättade hon att förra gången var hon hemma i två år så har jag tur har jag jobb åtminstone i minst två år. Jag känner redan nu att det kommer bli bra. Mycket jobb med två butiker att ta hand om men som sagt... det känns hur bra som helst och personalen verkar vara fina tjejer.

Efter det lilla besöket bjöd min älskling mig på lunch innan han körde hem mig och jag dog i soffan. Energin tog liksom slut men som tur var hittade den tillbaka lagom till det var dags för dagens träningspass. Och den bästa känslan är när man varit duktig och tränat hårt och sen får komma hem och slänga sig i soffan med lite kvällsfika och bara få mysa. Det gör inget att jag får klara mig utan min älskling några dagar nu för han känns nära hela tiden ändå. Den känslan har jag verkligen längtat efter...

Att falla isär och falla på plats

Jag föll så hårt. Föll isär och gick i tusen bitar. Och när jag stod där i alla skärvor och spillror av mig själv trodde jag aldrig att jag skull bli hel igen. Trodde att allt var över och att allt jag förlorade aldrig skulle komma igen. Mitt jobb som rann mig mellan fingrarna och min älskade som lämnade mig om och om igen och av mig själv fanns ingenting kvar. Jag var en blöt fläck där minnet av mig själv simmade omkring.

Men efter att man har fallit isär måste man ju till slut samla ihop de där spillrorna, ta nya tag och hoppas på att allt så småningom  faller på plats. Och plötsligt gör det ju det. Jag fick äntligen det där samtalet om jobbet så i augusti går jag åter igen in i rollen som butikschef, och den här gången tar jag rodret över hela två butiker och den där drömmen som jag haft så länge om just det där går äntligen i uppfyllelse.

Så blir helgerna plötsligt så där härliga som jag drömt om i över ett år. Jag får tillbringa de med honom som den naturligaste saken i världen. För det var ju aldrig så förut. Men allt är så annorlunda nu och det känns i hela min kropp. Det bor numera ett lugn i mitt bröst och det är endast i en bråkdels sekund som smärtan kan komma över mig. När gamla känslor väller upp och gör sig påminda och den där osäkerheten griper sig fast. När jag blir den jag inte vill vara och han såklart reagerar starkt. Men han förstår när jag förklarar att det inte är han som säger eller gör fel. Att det är mina spöken från tiden innan som hälsar på. Och det är skönt att han förstår. Skönt att vi kan prata.

Han visar mig runt, pekar genom bilens ruta överallt där han har bott. Han visar skolan där han har gått och jag får äntligen träffa hans mamma och jag ger henne en kram. Och jag känner hur annorlunda det är. Hur alla bitarna nu börjar falla på plats och känner det självklara i att det är vi och hur nära vi är.

Och så hälsar vi på hans pappa i huset vid havet igen. Där klipper jag gräset i bikini och min älskling lagar bubbelpoolen i bar överkropp och det känns att sommaren äntligen är här. På kvällen kommer regnet men vi grillar ändå och när solen börjar gå ner avslutar vi med en promenad i det blöta gräset ner till havet en stund. Och vi somnar som små barn. Omslingrade i varandras armar precis som det ska vara och så som jag hela tiden hoppades på.

Och kanske är det så... att saker måste falla isär för att falla på plats igen...

Min lappmani

Är det någon mer som lider av denna konstiga åkomma? En slags lappmani. En inre tvångstanke om att jag måste klippa bort alla lappar i mina kläder. Antingen för att de sitter så konstigt så att de kliar eller skaver. Eller så sitter de så att de syns igenom tyget. Värst är det på spetstrosor. Jag blir fullkomligt galen om jag ser det fula tvättrådet genom ett snyggt spetstyg. Likaså på bh-ar. Bort, bort, bort. Eller så sitter de så illa att när jag ska stryka kläderna (vilket är en annan mani jag har att HATA skrynkliga kläder och stryker ALLT) så blir det liksom märker genom tyget där den där lappen sitter. Så fram med saxen bara och klipp, klipp, klipp.

Det här är inget jag tänkt på att jag maniskt klipper bort alla lappar utan gör ju mest det i farten utan att ens reflektera över det. Men så letade jag efter sprättaren (ja, det var en lapp som satt illa till) i den där lådan där jag har mina sysaker och då slog det mig. För där i ligger min sysax och det är oftast den jag använder till mitt maniska lappklippande. Och då har det väl liksom blivit så att den där lilla lappen har hamnat där i lådan. Så... det hade liksom blivit en liten lappsamling där i lilla lådan som jag nu samlade ihop och slängde.

Men ärligt... är det bara jag som lider av den här lappmanin?

Like butterflies

Det finns mycket som kan få det att fladdra i magen på mig. En kyss, en underbar klänning eller som igår ett underbart träningspass. När jag finner den där totala känslan av närvaro. Jag gav spinningen en chans och jag tror jag är kär. Min koreografiälskande kropp fick uppleva något helt annat än de tidigare gångerna jag försökt omvända mig själv. Men nu verkade tiden vara inne. Som i trans gick benen runt och jag blundade och bara lät musiken få ge mig kraft. Jag var genomsur av svett och jag trodde jag skulle dö mer än en gång. Men ändå en sån underbar känsla. Och idag ska jag tillbaka.

Jag får också små fjärilar i magen av min älskling. Och igår fick jag njuta av hans sällskap på min soliga balkong där vi drack kaffe ur våra fina namnmuggar. Han visade mig även sin husliga sida och hjälpte mig med tvätten. Som tack fick den lilla sjuklingen ligga i soffan medan jag fixade maten. Sen tillbringade vi kvällen ihop i samma soffa och jag bara njuter av att få ha honom nära. Jag njuter av att få dricka kvällskaffe ihop med honom, få skratta åt dåliga tv-serier ihop med honom och att få krypa ner i sängen och somna ihop med honom. Och eftersom han är sjuk och hemma så fick jag även äta frukost ihop med honom vilket jag annars alltid gör själv. En extra bonus såklart att få ligga hela förmiddagen och mysa i soffan med finaste sällskapet. Klart jag har fjärilar i magen då.

Morningsun

Dagens första strålar har sträckt sig in genom fönstret och petar mig i ögonen och liksom säger åt mig att nu är det dags. Och det är skönt att få vakna tidigt och känna att trots att klockan egentligen inte är vid den tiden jag brukar gå upp så är jag ändå pigg och utvilad. Det enda som håller mig kvar i sängen är den där keliga saken som ligger på mitt bröst och gnyr om uppmärksamhet. Vi har alltid en stund på morgonen med kel och extra kli bakom örat. Men sen är det dags för morgonpromenad och det visar sig att de där strålarna inte riktigt värmer så mycket som de ser ut att göra. Den tunna klänningen räcker inte på långa vägar för att hålla den tidiga morgonkylan borta från mina bara armar.

Jag går mest och tittar ner i marken. Försiktiga steg för benen känns stumma och ömma av träningsvärk. Men så tittar jag upp och plötsligt ser jag att alla träden blivit gröna. Är det alltså så att sommaren är på väg även här uppe i norr nu?

Idag ska jag ta in vita blommor och sätta i vas. Jag ska tvätta och försöka få lite ordning här hemma. Och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta det där spinningpasset på dagen eller i kväll. För i kväll ska jag få träffa min älskling så de där kvällstimmarna är ju väldigt värdefulla men jag vill ju hinna med dagens träning också. Men egentligen vill jag strunta i det helt idag för mina ben värker som sagt efter söndagens träningspass. Stora världsavgörande beslut att fatta alltså.

Hoppas ni får en underbar tisdag!

Vem är spöket?

Jag är som sagt stolt över att vara den där coola tjejen som inte har problem med att visa mig osminkad och gå på stan i både mysbyxor och med håret på skaft. Även om jag trivs bäst i höga klackar och att få känna mig fin och gå på stan utan att skrämma halvt ihjäl folk. Men lika väl kan jag vara världens sunkigaste och låta det gå dagar utan att ens vara i närheten av en dusch. Till min älsklings oventande lycka däremot är jag fortfarande i det stadiet att inför honom vill jag alltid vara lite extra fin. Se så där omedvetet fräsch ut och gärna dofta lite extra av min favoritdoft som jag vet sätter sig lite extra i hans näsborrar och gärna dröjer sig kvar långt efter att jag lämnat. Även om jag numera både kissar med öppen dörr och kan släppa en fis dock med ett efterföljt fnittrande så vill jag som sagt fortfarande att han får se den lite finare sidan av mig. Givetvis ser han mig ofta både osminkad och med håret på skaft men över lag försöker jag hålla det till mer sällan.

Jag bryr mig som sagt inte och min älskling är såklart den enda killen jag verkligen vill ska se mig och tycka jag är världens snyggaste. Givetvis är det en bonus om någon annan karlslok tycker jag är en pingla, konstigt vore annars. Därför stör det mig faktiskt lite att varenda gång jag möter min nya snygga granne ser jag ut som ett jävla spöke. Han lyckas alltid dyka upp när jag smyger ut med hunden antingen precis nyvaken med påsarna Allan under ögonen och kläderna är något jag ryckt åt mig överst i tvättkorgen eller när jag har tidernas värsta "fuldag". Som sagt... det är bra länge sen han var någon jag ville vara extra snygg för men det hade ju liksom inte gjort ont om han såg mig och tänkte.... "Fan den där bruden är ju en heting. Synd jag sumpade bort henne" Nu tänker han nog mer... "Jisses har jag varit nära det där spöket"

Jaja... sånt är livet och som tur är vet jag ju att jag ALLTID är AWSOME för min älskling!

Att gå genom känslor

Så är helgen slut. Måndag igen även om det bara är dagens första timmar ännu. Min söndag vill liksom inte riktigt ta slut. Svårt att släppa taget.

Jag har gått genom helgens alla dagar med olika känslor. Från fredagens vetskap om att mitt öde legat i andras händer. Att beslut ska tas utifrån hur andra ser på mig. Jag kan bara härda ut den väntan. Lördagskvällen tillbringades arbetandets på krogen och de finaste gästerna att servera var min närmsta vän och älsklingen min och när natten nästan blev morgon var det jag som fick krypa ner i min egen säng fast med honom redan väntandes under täcket. Det gör mig lycklig och glad.

Men jag är ledsen över att ha sårat en vän och känner avståndet växa. Ibland gör man fel och jag kan inte göra ogjort. Bara hoppas på förlåtelse och som i kärlek hoppas på en ny chans.

Och det finns annat som gnager men som inte gör ont. Bara skaver lite grann men jag hoppas att inget är som förr. Kanske tiden kan visa att mina tankar är fel.

För att sortera tankar lät jag kroppen få sitt. En underbar känsla som jag längtat efter att få. Att få svettas och låta musiken göra sitt. Sluta tänka och bara följa tonerna en stund. Och jag förstår varför jag saknar det så. Men snart är det jag som står där längst fram och visar hur fötterna ska gå.

Nu lämnar jag helgen och tar måndag i famn!

Sweet

Får nästan panik när jag vaknar och märker att jag stängt av klockan i sömnen men som tur är hinner jag ändå ge mig iväg i tid. Att behöva gå upp vid den okristliga tiden är inget jag är glad för men jag gör det gärna för att hämta upp den där otroligt snygga killen som står och väntar med sina golfgrejjor. Tänk att jag fortfarande blir alldeles varm av att se honom. Att jag fortfarande tycker han är det absolut finaste som finns. Helst skulle jag vilja köra hem honom till min säng där jag fick pyssla om honom för riktigt kry är han då rakt inte. Snörvlar och låter alldeles grötig när han pratar. Men jag har inget annat val än att lämna av honom vid golfbanan där han ska tillbringa hela dagen. Jag får nöja mig med en snorig puss och att få gnugga näsan vid det där skägget som nu är sådär perfekt långt som jag vill ha det. Alltså för långt med vad han själv står ut med men jag tycker det är det sexigaste som finns.

Kan inte låta bli att sända honom ett sms när jag kört därifrån;

"Fan så snygg du är älskling"

Fredagsord

Idag vet jag att hon ringt alla mina referenser och om de har gjort sitt jobb och framställt mig som den underbara och perfekta kvinna jag är (ja jag är ironisk) så kanske jag snart har det där jobbet. Befinner mig liksom i den där väntan som är så där förlamande. Att vänta på sådana stora livsavgörande besked får mig ur fokus. Så för att jag ska komma igång igen behöver jag få veta. Ett ja eller ett nej.

Har haft min älsklings bil idag så jag har kunnat ta mig till stallet. Att hantera hö är inte det bästa just nu när min pollenallergi är som värst. Hade tänkt njuta av en ridtur men hästen har lite ont i ett ben så idag blev det bara stallsysslor. Jag har istället invigt min nya solstol genom att vara så fräck och sola naken på min balkong. Och nej... jag lovar att inga grannar kan se in till mig så jag lär inte bli vräkt för förargelseväckande  beteende. Däremot fick jag nog en liten fin gyllenbrun färg på både mage och mina kinder.

Kvällen har tillbringats ensam i soffan med kaffe och choklad. Saknar min älskling men han ligger hemma sjuk med sina barn. Men för att få en liten skymt av honom kommer jag i morgon att kliva upp klockan sju för att köra honom till golfbanan. Och det gör jag inte bara för att han är snäll och lånar mig sin bil utan helt enkelt för att jag vill ge honom en kram och en puss.

Så några kvällar till kommer jag få somna själv.
Men som sagt... den som väntar på nåt gott...

Round and round

Allt går i cirklar. Det är fler än en som är arg och besviken på mig och jag är besviken på någon helt annan av helt andra orsaker. Och det som gör mig ledsen skickar jag vidare och låter någon annan få känna av. Sanningar kan svida och det kan vara svårt att ta. Så det som svider i mitt hjärta svider nu i någon annans.

Det är sprickor bland molnen och jag försöker springa i kapp med vågorna. Men jag hinner inte med för allt rusar så fort. Och ibland skulle jag behöva stanna upp för att känna efter och lämna tid för eftertanke.

Och jag är rädd att allt ska bli som förr. Jag letar efter tecken så ivrigt att jag ser de innan de syns. Och jag hoppas slippa fler konflikter men gör mig ändå beredd. Räkna dagarna och även timmarna som går och jämför med då. Tänker att allt ska vara så annorlunda men kanske så lika ändå.

Försöker räcka ut en hand till någon men når inte ända fram. Så jag backar några steg och låter det bara vara så.

Tänk att det aldrig bara kan vara riktigt bra...

Om orden till dig

Han frågade mig om skrivandet var viktigt för mig och jag svarade som jag känner. Att mina ord är viktiga men inte viktigare än honom. Men han fick mig att förstå att det är okej för honom att jag fortsätter skriva här. Och det gör mig glad för utan orden skulle jag nog bara vara halv.

Många ord har handlat om honom och det är ju så klart för att han varit en stor del av mitt liv det senaste året. På gott och på ont. Och i ett svagt ögonblick när allt var svårt fanns tanken på att åter igen radera alla orden här om honom. Nu är jag glad att jag lät bli även om de mest då gjorde ont. För nu är vi här igen och för första gången tror jag att det är på riktigt. Och skulle det visa sig vara något annat kommer jag aldrig att ångra det här ändå. För hur skulle jag kunna det?

Och nu är jag där igen. Att orden liksom bubblar i mitt bröst. Av tanken på oss och på när vi är nära. På hur skön känslan var igår när jag äntligen fick träffa honom igen. Att hjärtat kan rymma så mycket kärlek. Att det efter så mycket smärta ändå kan kännas så bra. Hur jag liksom vill krypa in i honom. In under hans hud och alltid få vara honom nära. Jag förundras över hur mycket jag fortfarande älskar hans läppar och hur de fortfarande gör mig mjuk. Hans skäggiga kind, hur jag tar hans ansikte mellan mina händer och pressar mina läppar mot hans. Hur jag klamrar mig fast runt hans kropp och drar in hans doft.

I den hetaste av stunder kommer mina tårar. Höga snyftningar ur min skakande kropp. Men det är av ren lycka. Starka känslor som väller ut av kärlek och åtrå till min underbara man. Och jag hoppas han förstår. Att han vet att all smärta finns kvar i mitt bröst men att så länge jag kan gråta av lycka rensas det ut. Försvinner med tårarna och gör mig fri.

Jag får åter somna med honom nära. Tätt intill med armen runt min midja och innan jag somnar tänker jag...

"Låt det alltid vara så här"

Failed

Jag är inte felfri på något sätt och handlar både tokigt och galet ibland. Men en sak vet jag... och det är att jag aldrig medvetet skulle göra någon annan illa. Därför mår jag väldigt dåligt när det blir konflikter eller jag hamnar i bråk med någon. Min älskling säger åt mig att bli arg istället och inte bry mig men jag kan bara bli ledsen. Jag kan erkänna om jag gör fel, om jag vet att jag gjort någon illa eller behandlat någon orätt. Då vill jag be om ursäkt och ställa allt rätt. Men hur gör jag om jag vet att jag inte medvetet gjort någon illa och inte kan be om ursäkt för att jag aldrig har menat att såra någon? När det inte ens handlar om den personen...

Jag är som jag är och ibland handlar jag och tänker sen. Jag är ganska harmlös men har nog ett väldigt öppet sätt och ibland missuppfattas det och min frispråkighet kan ställa till problem. Saker som jag kan rycka på axlarna åt och tycka "att det där var väl inget" kan andra ta väldigt illa vid sig av och tycka att jag beter mig opassande. Men det är lite sån jag är och skulle jag trampa någon på tårna och såra någon skulle jag bli väldigt ledsen och be om ursäkt. Fast de flesta som känner mig vet om det här och skakar mest på huvudet.

Därför gör det mig väldigt ledsen när det blir tokigt och saker ta större proportioner än vad det skulle behöva. Jag skulle aldrig vilja såra de jag tycker om medvetet eller riskera att mista en nära vän pga mitt burdusa sätt. Men jag hoppades och trodde att alla mina nära vänner kände mig och vet att jag inte menar något ont.

Jag är som sagt inte perfekt men just nu förstår jag ingenting. Och det gör mig väldigt ledsen...

The partypingla is dead

Igår var det stor fest med Friskis så därför gjorde jag mig extra fin vilket jag bjuder lite bilder på eftersom det har varit dåligt med "egobilder" en stund nu =)

Det var trevligt och vi träffades redan klockan sex. Massa mingel med över hundra personer som jag aldrig tidigare sett och jag som annars är en översocial typ höll mig mest vid de få personer jag kände. Kände mig inte riktigt lika partysugen som min klädsel kanske förmedlade. Ett glas vin till maten sen tog det liksom stopp. Kanske det var för att jag visste att min älskling skulle vänta hemma hos mig och eftersom vi inte träffats på några dagar så såg jag extra mycket fram emot att få se honom igen. Så kvart i nio fick han stå utanför och plocka upp mig. Som sagt... The partypingla is dead.

Var på väldigt gott humör när jag kom hem. Dels för att jag fick ha min älskling hos mig och dels för att han hade köpt med sig god choklad till sitt lilla chokladmonster. Men sen gick liksom luften ur mig. Något som gjorde mig både förvånad, lite förbannad men mest ledsen. Och jag kände att jag inte ens ville bemöda mig med att konfrontera för det var bara så förbannat dumt. Vet inte om det handlar om missförstånd men i vilket fall var det något jag tog väldigt illa vid mig av. Och nej... det var inte pga honom.

Och jag kan bara säga en sak... MAGISKT! En underbar känsla att ha det så passionerat med någon man känner så starkt för. Så har det alltid varit och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan behålla det.

Nu ska jag sätta på kaffe för snart kommer Mattias med Lilla söt!

Closer

Det är skillnad på att vara ifrån varandra och att "vara ifrån varandra". Så länge jag känner att han finns mig nära, inte längre bort än ett samtal eller sms, då har jag inga problem med att det går många dagar eller en hel vecka och vi inte ses. Jag tycker om att längta efter honom. Gillar känslan av att återförenas efter flera dagars saknad. Jag har ingen brådska alls med sånt där som att flytta ihop eller tillbringa all ledig tid ihop. Men det krävs att jag känner mig trygg. Att veta att han tänker på mig, att han också saknar men framför allt att han visar det. Då är hans frånvaro helt okej. För jobbet, för hans barn eller andra åtagande som den där livsviktiga golfen tex. Men det är helt okej. Bara jag vet att han alltid kommer tillbaka till mig. Och det är nog dit jag är på väg just nu. Jag vågar slappna av och litar på känslan.

Så svik mig inte igen...

Tisdagshändelser

Jag vet inte om jag kramat ur den här dagen tillräckligt. Kanske inte kramat tillräckligt hårt men jag har ändå fått en del bra gjort. Lyxat till det lite och var och fixade mina naglar. En lyx jag unnar mig hur knapert jag än har det. Något kul ska jag väl göra för de där pengarna jag tjänar in genom att sälja mina kläder, skor och smycken på både loppis och tradera. Sen håller jag på att göra lite sommarmysigt på min balkong. Något som glömdes bort eller rättare sagt försvann i allt kaos förra sommaren. I år ska jag försöka njuta lite av att ha balkong så ny matta och kuddar till stolarna är inhandlade. Hittade även en mysig solstol på Erikshjälpen för 100 kr som jag kommer använda flitigt soliga dagar. Ser även fram emot att få dricka kaffe där med mina vänner men mest hoppas jag på att få skåla i vin ljumma sommarkvällar med min älskling.

Nu är det dags för sängen. Någon som vill sjunga en godnattvisa?

No problems at all

Vill sätta lyckan på paus. Liksom hålla den här känslan kvar länge. Det är en skön känsla. Ett slags lugn och stark förhoppning om det som händer runtomkring mig nu. Det är ett bra tecken när det enda jag har att bli upprörd över är att mjölken jag häller i kaffet innehåller klumpar. Ja okej, jag blev lite smått förbannad över att en nitisk konduktör slängde av mig från tåget på väg hem från Stockholm igår för att jag råkade hoppa på fel och inte fick åka med hem till Gävle. Men värre saker än så har jag inte att oroa mig över just nu och det är en underbart skön känsla.

Jag blev ordentligt grillad igen på intervjun igår av ytterligare en chef. Fick frågor jag aldrig tidigare fått under en intervju men jag parerade alla med en panters smidighet och jag såg hur de log nöjt och antecknade förbrilt allt jag sa. Nu ska jag lämna referenser och sen hoppas jag att det går vägen. Jag får sänka mitt lönekrav men det får liksom vara så. Ett jobb är ett jobb.

Nu ska jag ta denna dagen i famn och krama ur det bästa ur den.

Helgen som gick

Han hämtar mig hemma på fredagen och hjälper mig med dragkjedjan på min klänning. Och på vägen stannar vi och köper lite tilltugg till kvällens hockey som vi nu är på väg hem till hans pappa för att se. Jag tycker om hans pappa trots att vi bara träffats hastigt en gång och det är nu över ett år sen. Men när vi möts kramas vi som vi alltid känt varandra och jag ler åt att han lägger märker till att jag både gått ner i vikt och fått längre hår. Tydligen gjorde jag intryck den där gången vi sågs och det värmer såklart mitt hjärta. För mig är det väldigt viktigt att mina föräldrar tycker om den jag är tillsammans med och lika viktigt är det att jag blir omtyckt av min pojkväns föräldrar. Det känns bra att vara där hos hans pappa och fru och det är mysigt att få sitta med fötterna i min älsklings knä och få de masserade medan han och pappa ser på hockeyn och innan vi kryper i säng sitter vi i bastun en stund. Tyvärr var bubbelbadet utomhus sönder så den upplevelsen får vi ta en annan gång.

I går fick jag agera chaufför till golfbanan och som tack blev jag bjuden på plankstek ihop med grabbarna i golfrestaurangen efter de spelat klart. Sen lämnade han vännerna för att följa med mig hem och jag fick ha honom helt för mig själv och bara myste i soffan. Och vi pratar ganska mycket för jag behöver det. Saker jag kanske behöver höra om och om igen för att riktigt förstå. För att jag ska känna mig lugn och trygg i allt det här. Jag försöker men det är inte lätt. Så länge han är nära kan jag ju känna i hela min kropp att det är på riktigt men jag måste också våga känna och tro när vi är var och en för sig.

Och det är underbart att få vakna så där tidigt igen av att han kryper nära. Lägger sina armar om mig och pussar mig i nacken. Att titta på klockan och veta att vi har flera timmar kvar att få sova ihop. Och så vaknar vi igen och vill vara ännu mera nära. Precis som förr. Då finns inga tvivel. Och jag önskar jag kan hålla kvar den känslan men det kommer kanske ta sin lilla tid innan jag vågar lita till hundra procent.

Vi pussar hejdå och jag åker till loppis för att tillbringa söndagen där. Och där bjuds som vanligt på underbar frukostbuffe och jag får ganska mycket sålt. Båda mina fina vänner Cicci och Azita är där så bättre kan det inte bli.

Så jag har haft en väldigt trevlig helg. Nu avslutar jag med kaffe och laddar inför dagen i morgon. Då blir det Stockholm och förhoppningsvis kommer jag hem med ett nytt jobb i mitt bagage.

Hoppas ni haft en lika trevlig helg!

Att leva livet

Så mycket att glädjas åt och ibland är det så små saker som gör skillnad. Igår var sista kursen på Friskis värdutbildning och nu har jag ett fint diplom och ett intyg på att jag är en i den stora Friskisfamiljen. Och det var så innerligt härligt de där dagarna med massa människor som brinner för samma sak som jag. För träningen och andra människor. Det slår mig varje gång jag kliver in genom de där dörrarna, hur bra jag mår av att vara där bland allt folk och i rörelseglädjen. Och jag längtar så efter att få köra min första klass men det är några månader till så till dess får jag nöja mig med att vara en av deltagarna men det gör mig ingenting.

På måndag åker jag till Stockholm för möte med arbetsgivaren jag förhoppningsvis får jobb hos. Troligtvis är det bara en löneförhandling men jag vågar inte riktigt ännu ropa "Hej". Men blir det jobb, vilket jag håller tummar och tår för, så kommer jag inte att börja förrän i augusti. Det innebär att jag har hela sommaren till att bara mysa och göra sånt jag mår bra av. Mycket träning kommer det att bli. Mycket häng på uteserveringar med goda alkoholfria drinkar och bara titta på folk. Mycket tid med vännerna och så hoppas jag ju givetvis på tid med... honom. Men jag tar en dag i taget. Försiktiga steg framåt.

I vilket fall känner jag att livet måste börja levas nu. Det känns som att ett helt år har försvunnit i en enda stor väntan och jag hoppas den är över nu. På alla sätt. Ingen mer väntan på jobb. Ingen mer väntan på ett bättre mående och ingen mer väntan på att få tid med den jag allra helst vill vara med. Jag vill börja leva livet på riktigt nu.

Lugn

Jag har gått in i något slags lugn och jag försöker hålla kvar den känslan så gott det går. Försöker låta bli att inte hela tiden vara på min vakt men det tar nog sin lilla tid. Efter alla motgångar, all smärta och allt tråkigt som hänt är det kanske inte så konstigt att jag fortfarande står i försvarsställning. Men det borde vara min tur nu även om det är svårt att tro att allt bra kommer på en och samma gång. Ett nytt jobb på gång som jag nästan kan snudda vid nu, att jag är på gång att få börja instruera igen. Och så det finaste av allt... han finns nära igen. Och hur och varför saker och ting varit som det har är bara mellan honom och mig och så länge det är rimliga skäl och saker jag kan förstå så vågar jag öppna mina armar igen. Även om jag gör det mycket försiktigt och som sagt är på min vakt. Men jag tror på oss. På kärleken och på det jag kämpat för så länge. Det har varit en lång och plågsam väg... så kanske det är vår tur att kunna njuta nu. Få njuta av varandra på riktigt utan hinder och problem.

Jag tror och hoppas på det...

A sign

Jag är som sagt övertygad om att allt har en mening. Att allt sker av en anledning. Kalla det ödet eller att allt är förutbestämt. Ibland vet man redan innan men ibland tar det längre tid. Och vissa saker är på gott och vissa saker är på ont och ibland behöver man köra huvudet hårt i väggen många gånger. Stånga sig blodig innan det går upp för en att om man fortsätter att göra likadant som man alltid gjort så kan man inte förvänta sig att resultatet ska bli annorlunda.

Så... vissa saker som sker just nu är jag glad och tacksam över men vissa saker skulle jag kunna vara utan. Men om det är svårigheter som krävs för att jag ska få upp ögonen så låt gå för det. Ibland behöver man ett slag i ansiktet eller ett wake-up-call för att fatta att nu är det nog.

Nu lägger jag "det där" bakom mig och fokusera på allt bra som händer runtomkring mig. Tar lärdom av läxan och "rensar ut" det dåliga och bara behåller det bra.

Och jag låter egna kloka ord få avsluta det här inlägget...

Jag är inte dum!

Jag gör ibland bara dumma saker...

Hoppet som aldrig försvann

Trots alla tårar, trots all smärta och alla de obesvarade frågorna så övergav det aldrig mig helt. Hoppet. För det är ju så det är. Det sista som överger människan är hoppet. Även om jag egentligen efter alla turer borde vända ryggen, glömma och gå. Men något inom mig ville inte riktigt ge upp. Och när jag ser hans tandborste brevid min igen tänker jag att det är så enkelt så varför göra det svårt. Förnuftet säger svårt men hjärtat säger lätt. Men jag kan inte hela tiden låta hjärtat tala. Jag har känt alldeles för mycket smärta för det och såren finns fortfarande kvar. Men kanske svaren på min frågor kan få det att läka en del. Kanske det bara är så att vägen fram till målet måste vara så här. Krokig och svår.

Hoppet finns kvar men ännu inga svar och det får ta sin tid. Och för mig är ingenting självklart än. Förnuftet säger svårt men hjärtat säger lätt...

Jag bara är...

Jag säger ingenting. Bara är. Finns där om och när svaren på mina frågor kommer. Vi dricker kaffe ur muggarna med våra namn. Men jag säger ingenting. Frågar inget. För jag vet att när det är dags kommer svaren. Och jag lyssnar gärna. Mer vet jag inte just nu. Jag bara är.

I vilket fall finns det inget bättre än att få vakna med någon nära som håller om hårt. Men jag är van att vakna själv och jag överlever om jag kommer att fortsätta med det. Jag hade ställt in mig på det men jag är beredd att lyssna. Mer vet jag inte just nu. Jag bara är...

Guldkorn, småsten och pärlor

Tusentals musklick och jag hoppades på att finna räddningen. En anledning att glömma och något annat att hålla fokus på. Letar efter guldkorn men finner bara smutsig småsten. Men så visar sig en oslipad diamant från norr och jag låter mig dras med. Men håller lagom distans för jag vet att det där egentligen är fel Så fruktansvärt fel men just då vet jag ingen annan hjälp.

Jag hade ett vackert pärlband av fina minnen som jag höll nära hjärtat och väldigt kärt. Men så föll det isär och pärlorna försvann. Men så plötsligt finns de där igen. De har mist sin glans men fortfarande lika vackra. Jag vet att om man polera på ytan finns det fina där. Men tråden är så skör. En tråd av förtroende som är förstörd så kommer den att hålla igen? Vill så gärna plocka upp de där pärlorna. Trä de på tråden och hålla nära hjärtat igen. Men jag vet inte om jag vågar...

De ligger där vid mina fötter och pockar på att få bli upplockade och använda igen. Ropar mitt namn och säger de vill bli mina igen. Jag tar de i min hand. Petar runt på de i min handflata. Vänder och snurrar på de. Men jag vågar inte trä de på tråden igen. Inte än. Håller kvar de i min hand och håller de hårt. De får vila där ett tag..

Så kantstötta men ändå så vackra...

Min tur

Har väntat länge på att det ska bli min tur. Känns som det senaste året bara bestått av motgångar och sårade känslor. Men jag har ju alltid varit övertygad om att allt har en mening eller att saker och ting man går igenom är en slags prövning. Fast hur mycket ska en människa behöva stå ut med? Men det vänder alltid. Efter regn kommer solsken och allt det där ni vet. Jag vet inte om solskenet är på väg riktigt ännu men det känns åtminstone som att det håller på att spricka upp lite.

Igår fick jag ett samtal som gav mig väldigt mycket hopp. Intervjun jag var på för två veckor sen har gett skörd. Tydligen gjorde jag väldigt bra ifrån mig och nu vill de träffa mig igen. Jag förstod av samtalet att de vill träffa mig för de troligtvis vill ge mig jobbet men vill förhandla om lönen som jag tydligen har begärt lite mycket av. Och jag är beredd att sänka mina krav. Jobbet är ett butikschefsjobb för två skobutiker och jag vill ju inte ha mindre än det sista butikschefsjobb jag hade som bara var för en butik. Men det är inte avgörande. Jag behöver ett jobb och har inte råd att vara kräsen.

Så kanske det är min tur nu trots allt...

Om att förlora kärleken men att vinna en vän

Det har gått över 1,5 år sen vi sågs sist och då var det ett sista farväl på ett hotell. Det hotell vi åt frukost ihop på dagen efter att vi möttes där på akuten. Där han tog hand om min infekterade läpp och jag föll för honom så fort han la sina varma omhändertagande händer på mig. Han som etsade sig fast i mitt inre men som inte ville finnas där hos mig. Ja just han. 1,5 år senare sitter jag där i hans kök och det är exakt en vecka efter att jag fått mitt hjärta krossat igen fast denna gången av någon helt annan.

Han bjuder på karibisk soppa och vi sitter där mitt emot varandra och han har fortfarande ett vackert leende och det härligaste klingande skratt jag någonsin har hört. Och det känns konstigt men samtidigt så självklart att jag sitter där i hans kök. Mannen som jag var så förälskad i och väntade på så länge men som valde att lämna och gå åt ett annat håll. Och nu när jag sitter där och blivit lämnad igen är det inte konstigt att jag ställer honom frågan jag så ofta frågar mig själv...

- Varför lämnar alla mig? Varför lämnade du?

Han kan givetvis bara svara för sig själv men på något sätt hoppas jag att han svarar för alla de som lämnat mig. För svaret är ändå en slags tröst. Han säger att han var så vilsen och jag nöjer mig med det svaret just då. Men sanningen är ju också att han träffade någon annan men det är jag glad att jag inte visste då.

Och det känns så skönt på något sätt att vara där med honom igen. För den där känslan jag hade för honom som var så stor och stark och som sedan orsakade mig sån smärta finns ju inte kvar. Kärleken till honom försvann ju och smärtan gick över. Nu är jag där som hans vän och äter karibisk soppa. Han är fortfarande en vacker man men mitt hjärta tillhör ju nu någon annan. Någon annan som orsakat mig smärta.

Jag sitter där i hans soffa och han serverar kaffe och glass. Jag drar upp fötterna under mig och kurar ihop och låter kaffekoppen värma händerna. Och så ler jag och tänker... att det är ändå ganska bra. Jag förlorade kärleken men vann en vän. En sann och riktig vän.

Och samma sak tänker jag när min nya granne kommer på besök. Den grannen som är killen jag var förälskad i under många år och som gav namn till min hund. Nu sitter han där i soffan mitt emot och pratar och säger tröstande ord när jag gråtande berättar om mitt krossade hjärta och hur sviken jag känner mig. Och åter igen är jag tacksam för kärleken som försvann men som istället gav mig en vän.

Men varför blir det alltid så? Och jag tänker på hur ont det gjort den senaste tiden att bli lämnad och hur stark den där kärleken är till honom som jag väntade så länge på. Är det så det ska sluta mellan oss också. Som vänskap. Jag tänker på det när vi har lite kontakt idag och han skriver att han hoppas att jag kommer att kunna förlåta honom. Men så länge jag fortfarande älskar honom kommer jag inte att kunna förlåta. Det gör för ont.

Så jag vet inte om jag vill det ska sluta så mellan oss. Som med de andra. Jag är trött på att aldrig få kärleken utan bara vänskapen. Och för honom var jag beredd att offra allt.  Ändra och förändra. Från min sida var det äkta och sann kärlek. För första gången kände jag att jag var beredd. Så jag är ledsen... Vi kommer inte att sitta där som vänner och äta karibisk soppa. Jag älskar honom för mycket för det...

Solskensonsdag

Det är onsdag men känns mer som måndag eftersom det var som söndag igår. Fast för mig är ju alla dagar likadana just nu. Skillnaden idag är att jag har två snickare hemma som lagar mitt söndriga tak och jag bjuder de på kaffe tillsammans med min frukost. Och det är stekande sol ute på min balkong så där sitter jag istället för att ta tag i den där städningen. Det är ändå lite svårt med huset fullt av hantverkare.

Sen måste jag fly ut en stund för allt liv och stök hemma. Jag ligger på en filt och ser upp bland trädkronorna. Insuper den friska luften och låter solen smeka mina bara armar. Det värmer inte bara huden utan bröstet börjar kännas lättare och värmen är åter där igen.

Och så kommer Cicci på besök så vi tar hundarna med till kvarterets eget café där vi dricker kaffe o te på stentrappan.. Sen vilar vi en stund i min säng medan hantverkarna fortfarande stökar runt men sen är det dags för oss båda att bege oss iväg och jobba. Jag står några timmar i Friskis reception och jag är så oerhört glad för de där stunderna då jag är behövd.

Så det har varit en skön solskensonsdag. Nu fortsätter jag kvällen med att färga mitt hår och göra mig helgsnygg för på fredag blir det lite utgång.

Hoppas ni har en mysig kväll!

LABELS

Välkommen sköna Maj

Jag ser varken något majbål eller går i något första majtåg. Jag välkomnar maj på annat sätt. Genom att klä mig i tunn klänning och kisar mot solen genom mörka glas. Lägger mig i gräset och låter en hel timme försvinna bara så. Mamma säger det är grönt hemma i söder men här uppe smyger sig löven fortfarande fram.

Skriver långa meningar som jag sen tar bort. Tankar jag tänker och känslor jag känt.

Det får vara så just nu...