Om att förlora kärleken men att vinna en vän

Det har gått över 1,5 år sen vi sågs sist och då var det ett sista farväl på ett hotell. Det hotell vi åt frukost ihop på dagen efter att vi möttes där på akuten. Där han tog hand om min infekterade läpp och jag föll för honom så fort han la sina varma omhändertagande händer på mig. Han som etsade sig fast i mitt inre men som inte ville finnas där hos mig. Ja just han. 1,5 år senare sitter jag där i hans kök och det är exakt en vecka efter att jag fått mitt hjärta krossat igen fast denna gången av någon helt annan.

Han bjuder på karibisk soppa och vi sitter där mitt emot varandra och han har fortfarande ett vackert leende och det härligaste klingande skratt jag någonsin har hört. Och det känns konstigt men samtidigt så självklart att jag sitter där i hans kök. Mannen som jag var så förälskad i och väntade på så länge men som valde att lämna och gå åt ett annat håll. Och nu när jag sitter där och blivit lämnad igen är det inte konstigt att jag ställer honom frågan jag så ofta frågar mig själv...

- Varför lämnar alla mig? Varför lämnade du?

Han kan givetvis bara svara för sig själv men på något sätt hoppas jag att han svarar för alla de som lämnat mig. För svaret är ändå en slags tröst. Han säger att han var så vilsen och jag nöjer mig med det svaret just då. Men sanningen är ju också att han träffade någon annan men det är jag glad att jag inte visste då.

Och det känns så skönt på något sätt att vara där med honom igen. För den där känslan jag hade för honom som var så stor och stark och som sedan orsakade mig sån smärta finns ju inte kvar. Kärleken till honom försvann ju och smärtan gick över. Nu är jag där som hans vän och äter karibisk soppa. Han är fortfarande en vacker man men mitt hjärta tillhör ju nu någon annan. Någon annan som orsakat mig smärta.

Jag sitter där i hans soffa och han serverar kaffe och glass. Jag drar upp fötterna under mig och kurar ihop och låter kaffekoppen värma händerna. Och så ler jag och tänker... att det är ändå ganska bra. Jag förlorade kärleken men vann en vän. En sann och riktig vän.

Och samma sak tänker jag när min nya granne kommer på besök. Den grannen som är killen jag var förälskad i under många år och som gav namn till min hund. Nu sitter han där i soffan mitt emot och pratar och säger tröstande ord när jag gråtande berättar om mitt krossade hjärta och hur sviken jag känner mig. Och åter igen är jag tacksam för kärleken som försvann men som istället gav mig en vän.

Men varför blir det alltid så? Och jag tänker på hur ont det gjort den senaste tiden att bli lämnad och hur stark den där kärleken är till honom som jag väntade så länge på. Är det så det ska sluta mellan oss också. Som vänskap. Jag tänker på det när vi har lite kontakt idag och han skriver att han hoppas att jag kommer att kunna förlåta honom. Men så länge jag fortfarande älskar honom kommer jag inte att kunna förlåta. Det gör för ont.

Så jag vet inte om jag vill det ska sluta så mellan oss. Som med de andra. Jag är trött på att aldrig få kärleken utan bara vänskapen. Och för honom var jag beredd att offra allt.  Ändra och förändra. Från min sida var det äkta och sann kärlek. För första gången kände jag att jag var beredd. Så jag är ledsen... Vi kommer inte att sitta där som vänner och äta karibisk soppa. Jag älskar honom för mycket för det...