Om orden till dig

Han frågade mig om skrivandet var viktigt för mig och jag svarade som jag känner. Att mina ord är viktiga men inte viktigare än honom. Men han fick mig att förstå att det är okej för honom att jag fortsätter skriva här. Och det gör mig glad för utan orden skulle jag nog bara vara halv.

Många ord har handlat om honom och det är ju så klart för att han varit en stor del av mitt liv det senaste året. På gott och på ont. Och i ett svagt ögonblick när allt var svårt fanns tanken på att åter igen radera alla orden här om honom. Nu är jag glad att jag lät bli även om de mest då gjorde ont. För nu är vi här igen och för första gången tror jag att det är på riktigt. Och skulle det visa sig vara något annat kommer jag aldrig att ångra det här ändå. För hur skulle jag kunna det?

Och nu är jag där igen. Att orden liksom bubblar i mitt bröst. Av tanken på oss och på när vi är nära. På hur skön känslan var igår när jag äntligen fick träffa honom igen. Att hjärtat kan rymma så mycket kärlek. Att det efter så mycket smärta ändå kan kännas så bra. Hur jag liksom vill krypa in i honom. In under hans hud och alltid få vara honom nära. Jag förundras över hur mycket jag fortfarande älskar hans läppar och hur de fortfarande gör mig mjuk. Hans skäggiga kind, hur jag tar hans ansikte mellan mina händer och pressar mina läppar mot hans. Hur jag klamrar mig fast runt hans kropp och drar in hans doft.

I den hetaste av stunder kommer mina tårar. Höga snyftningar ur min skakande kropp. Men det är av ren lycka. Starka känslor som väller ut av kärlek och åtrå till min underbara man. Och jag hoppas han förstår. Att han vet att all smärta finns kvar i mitt bröst men att så länge jag kan gråta av lycka rensas det ut. Försvinner med tårarna och gör mig fri.

Jag får åter somna med honom nära. Tätt intill med armen runt min midja och innan jag somnar tänker jag...

"Låt det alltid vara så här"