fredag 3 augusti 2018

Lycka och olycka....

Den dagen kom till slut.. Den jag försökt att undvika så länge. Ingen ska någonsin få komma och säga att jag inte försökte. Att jag inte kämpade eller att jag under flera år försökte få honom att förstå att fortsätter det så.... kommer jag att gå. Och som han idag säger... han har tagit mig för given så till slut ville jag inte mer vara en del av det. Så jag gick...

Men har man levt med någon i så många år så spelar det ingen roll att de flesta åren bestått av mina tårblöta kinder, svikna löften, hårda och elaka ord för hjärtat minns även det bra. Och det är just de stunderna som etsar sig kvar i minnet. Kanske starkare än allt det andra och därför är det inte lätt. Jag kan sakna... jag längtar ibland men har svårt att veta vad som är verklighet eller fantasi. Vet bara att han har lämnat ett tomrum så stort efter sig som aldrig kan fyllas igen. Ingen kommer att ta hans plats. Men kanske det kommer finnas plats för annat....

Så min fråga är.... kan man vara både lycklig och olycklig på samma gång? Jag trodde inte det. Det är så mycket nytt att upptäcka igen. Hur det är att få vara mig själv igen. Få uttrycka mig som jag vill. Vara den där tokiga och spralliga jag igen. Få känna mig fri att göra vad jag vill utan någons kontroll. Utan att behöva berätta och förklara och försvara. Det gör mig lycklig. Och att få känna igen... det som varit förbjudet. Och det jag trodde för alltid var dött. Men det finns liv där inom mig. Det kan fortfarande sprudla och pirra. Och det gör mig lycklig...

Men så det där som gör ont... hans smärta. Hans olycka blir min olycka. Att han äntligen förstår. Att han först nu kan känna det jag önskade han kände förut. Han vill förändras, kämpa för mig och för oss. Men jag har ju varit på denna plats så länge nu. Med krossat hjärta. Så jag har tagit så många steg längre än honom och det gör ont. Det gör ont i honom... och det gör ont i mig...

Så kan man vara både olycklig och lycklig på samma gång?