Fy fan så dåligt...

Jag sover oroligt... En gatlampa precis utanför hotellfönstret lyser mig retfullt rakt i ansiktet men istället för att gå upp och dra för gardinerna trycker jag ner ansiktet i kudden. Klockan ringer alldeles för tidigt och jag masar mig ner till frukosten bara för att finna att äggen jag sett fram emot är iskalla. Jävla skitmorgon. Jag är sur och irriterad och inte bara för idiotiska mail jag måste börja min dag med att behöva läsa utan det kryper i kroppen av både pms och hemlängtan. Jävla skitmorgon...

Mina kundbesök får mig alltid på bättre humör så när jag har packat in mina tre stora resväskor i bilen efter dagens första möte känns det något bättre. Och när jag får avsluta min dag i Umeå efter att jag hittat en ny potentiell kund kan jag åtminstone känna mig någorlunda nöjd. 

Checkar in på Pite havsbad två timmar senare som vanligt hungrig efter en hel dag utan mat. Mitt eget fel... jag vet. Men jag har ingen ro att äta när så mycket hänger över mig. Jag har bott här så många gånger men aldrig utnyttjat det där med att badet ingår. Men idag skriker min kropp efter lite avkoppling så när jag väl få krypa ner i det där varma bubbelbadet njuter jag så mycket att jag fullkomligt ger blanka fan i att hela stället kryllar av skräniga ungar. Det är bara jag och bubblorna...

Det blir mat på rummet som vanligt. Sitter aldrig i hotellens restauranger utan vill bara vara för mig själv. Och jag hade bestämt mig för att försöka hitta tillbaka till det där då jag tänkte på vad jag stoppade i mig. Då det var lika självklart att låta bli socker och annat skit som att gå och träna flera dagar i veckan. Men det är ju flera månader sen. Livet kom liksom mellan. Men nu... nu hade jag bestämt mig. Ny vecka, nya tag. Fuck hell!!! Det är inte lätt att stå emot frestelser när man tycker synd om sig själv och det känns som det enda roliga man har är att förlusta sig i massa onödiga jävla kalorier. Bara en liten kaka till kvällskaffet. En liten bara. Fy fan så dåligt. Och fy fan så förbannat äckligt. Inte ens värt den ångesten. Men kakan blev ju snygg på bild så...  

Hatkärlek

Vaknar på hotell för första gången på många veckor. Jag har gjort dagstripper trots att jag ibland har haft 20 mil hem men jag har uppskattat kvällarna hemma med älsklingen så otroligt mycket den senaste tiden. Njutit av att få komma hem till lagad mat och ett glas vin och sen bara få krypa ihop som en liten boll i hans famn. Jag vet att det är enormt jobbigt för honom att vara hemma arbetslös men jag kan inte hjälpa att jag ibland tycker att det varit lite egoistiskt skönt att få ha honom hemma. Jag kommer hem trött, hungrig och allmänt sönderstressad av allt som hänger över mig i perioder. Då är det så otroligt skönt att slippa tänka på marktjänsten hemma för han sköter det klanderfritt. Min älskade sambo. Städar, fixar och lagar all mat. Det är jag så otroligt tacksam över. 

Men nu var jag tvungen att bege mig iväg igen. Och jag måste bara säga att hade det inte varit för mina underbara kunder, de trevliga möten jag har och hur mycket jag uppskattar att bli hembjuden hem till vissa av de så hade jag nog inte orkat. Idag har jag fått hälsa på i ett så otroligt fint hem och det är nåt alldeles speciellt med att sitta i ett kök och ha säljmöte. Så otroligt härligt. Det är en av de stora fördelarna med mitt jobb. 

Tolv timmar senare efter dagens första kopp kaffe checkar jag in på nästa hotell. Jag har inte ätit på hela dagen. Jag har ont i ryggen, benen och axlarna är liksom framåtroterade. Och jag ska egentligen skriva rapporter om dagens möte men jag vill bara ha mat och få krypa ner i sängen. Dagarna känns oroligt långa och ändå räcker de inte till. 

Så jag älskar stora delar av mitt jobb. Jag gör verkligen det. Därför känner jag mig så kluven när kroppen gör ont. När stressen slår på och tiden inte räcker till. När en hel dag går och jag inte tar mig tid till att äta för att inte bli sen. Är det detta som kallas hatkärlek?

Lift me up

Är det bara jag som funderar över meningen med livet? Denna enkla fråga med det desto svårare svaret. Jag tänker extra mycket på det när jag efter sex timmar i en bil stannar på parkeringen utanför hotellet, en söndag... när de flesta andra sitter hemma med sina familjer och väntar på att jobbdagen är först i morgon måndag. Det är egentligen min också men om jag ska vara i tid hos kunden... behöver jag åka hemifrån klockan tolv på dagen.... dagen innan. Idag söndag. 

Det är snöslask på gatorna och jag är glad att jag hämtade in vinterkappan ur förrådet innan jag åkte. Den drar jag tätt intill mig och går de tvåhundra meterna till icabutiken. Plockar nötter i en påse, provsmakar på några norrländska tortillachips de bjuder på och går sen till kassan. Checkar in på hotellet och går direkt ner till relaxavdelningen där ett stort bubbelbad får min stela och ömma kropp att slappna av. Sex timmar i en bil.. Är det DET här som är meningen med livet??

Jag älskar mitt jobb. Älskar mötena med mina kunder och produkterna jag säljer. Men ibland när jag råkar titta på en karta så kan det kännas mig övermäktigt. Det är ett ENORMT distrikt jag har. Och numera tycker chefen att  även halva Norge ska bli min arbetsplats. Och i något slags svagt ögonblick blandat med känslan av att vara tvungen så svarade jag ja. Och det har redan inneburit fyra dagars sjukskrivning för att jag behövde andas. 

Är det detta som är meningen med livet?? Långa, långa resor. Tunga, tunga väskor. Många, många nätter hemifrån och en ständig hård press om att leverera mer och mer...

Jag var på en intervju i veckan. Jag behöver liksom bara kolla av läget ibland. Som man förr gjorde när man var på krogen. Flirtade för att se om man fortfarande var aktuell på marknaden. Numera nöjer jag mig med att söka andra jobb och gå på intervju men ni förstår vad jag menar. Vad ska jag säga... Det kändes lite för bra för att vara sant. Ett i mina ögon drömjobb jag skulle ge bort min ena arm för. Så för att inte säga för mycket eller hoppas på något alls låter jag det stanna därvid.