Regnet utanför...

Första jobbveckan är över och även helgen försvann i ett nafs. Jag befann mig på hotell hela förra veckan med min lilla fyrbenta vän som enda sällskap. Dagarna bestod av möte och på kvällarna befann jag mig på gymmet eller i hotellets bastu. Den var jag ensam om att använda men det var bra medicin mot min ömma och lite trötta kropp. Helgen regnade bort och jag borde utnyttjat det dåliga vädret mer till att vara hemma och städa men, tja ursäkterna är många men lite fick jag gjort. 

Nu är det ny vecka och jag befinner mig där ute på fältet igen. Men de här dagarna blir det bara dagstripper. Det regnar utanför bilen och magen kurrar högt. Därför var det skönt med ett lite mat-och-blogg-stopp nu. Världens godaste kyckling och nu är jag redo igen. 

Finns mycket jag skulle vilja skriva och berätta men jag hinner inte riktigt med. 

Hoppas ni har det bra där ute!

Så här dagen innan...

Och så är det liksom bara över. Pang bom och två veckors semester är slut. Hann liksom inte riktigt med men vågar inte heller klaga då jag ska vara glad jag fick någon tid ledig alls. Tiden flyger förbi i en ryslig fart och man måste vara snabb om man ska hinna greppa något. De där små guldkornen som man sen ska leva på hela hösten och vintern. De där små stunderna du ska ha att se tillbaka på när kylan kryper inpå. Och vist finns de... Bara det att jag liksom ville ha mer. Mer tid vid havet. Mer stunder att göra ingenting på. Mer varma vindar i håret och så doften av hans solvarma hud. Mer, mer mer...

Men jag kommer att vakna i morgon till en ny jobbdag och tacksamheten är faktiskt starkare än den där jobbångesten många andra har så här dagen innan. Och jag ska göra det bästa av det och fortsätta samla på guldkorn de där lediga helgerna och de där långa sommarkvällarna som det faktiskt finns en hel del kvar av. Suga ut så mycket av den här sista sommarmånaden det bara går. 

Har ni jobbångest??

It's not over till it's over

Kanske är det för att det är så få dagar kvar av ledigheten, kanske är det för att jag inte riktigt fått ut allt det där av ledigheten som jag velat, kanske jag saknar något eller någon. Kanske jag är arg på mig själv för att jag låtit en hel dag passera utan att göra något bra av den. Ibland går det inte att sätta fingret på och den där känslan som sitter i bröstet går inte att riktigt identifiera. Klumpen i halsen vill inte riktigt släppa och jag gör allt för att inte brista ut i gråt. En sån där dag bara och jag vill helst bara krypa under täcket och få vara ifred. Tycka synd om mig själv och vältra mig i självömkan. Men varför har jag egentligen inte en aning om. 

Inte alls på humör idag...