Om de där stunderna av kärlek

Det skulle egentligen vara en sån där middag för fyra. En slags dubbeldejt. Vi handlade mat och god dricka och jag tog fram mitt finaste jag. Men det blev bara vi. Jag och älsklingen. Så vi hade en egen dejt. Åt den goda maten, skålade i vin och drack kaffe och likör. En sån där kväll som betyder så mycket för mig och mitt behov att få fylla på med den där kärleksenergin. Den där jag lever på de där stunderna när tiden inte alltid finns för oss. Jag älskar de där kvällarna. 

Vi spelade musik. Sjöng högt för varandra och dansade mjukt över golvet tätt intill. Natten hade gått över till morgon när vi till slut somnade omslingrade i varann...

Den där känslan jag har då... den önskar jag att kunde förvara och ta fram de där stunderna då jag längtar trots att han är nära. För ibland är det så. Att vi är tillsammans men jag ändå känner att det inte räcker till. När mitt behov är större än hans. När jag behöver men inte han. Då skulle jag vilja kunna leva på den där energin och de där stunderna när det bara är vi och vi kommer så där nära som jag så gärna vill. 

Jag älskar de där kvällarna och igår var en sån...

GLAD PÅSK

Om intervjun och min blinddejt

Svävar runt lite i det blå efter gårdagen. Känner mig fortfarande lite hög efter kicken jag fick av intervjun. Det som jag trodde skulle bli en av de jobbigaste intervjuer jag haft blev istället en varm, väldigt personlig och känslosam pratstund. Jag tror att jag lyckades förmedla hur gärna jag vill ha det här jobbet och att jag är övertygad om att jag är rätt person. Känslan jag hade när jag gick därifrån var i alla fall väldigt härlig och ett slags överväldigande hopp fanns i mitt bröst. Nu kan jag inget annat göra än att be till högre makter att min känsla är rätt och att det äntligen är min tur nu.

Ock så hade gårdagen mer att erbjuda än bara en bra intervju. Jag hade också en av de trevligaste dejter jag någonsin haft. Äntligen fick jag träffa den där tjejen vars blogg jag läser och som jag så länge varit så väldigt nyfiken på. Och precis som jag trodde så var hon precis lika fin och härlig i verkligheten och det kändes som vi känt varandra i evighet. Skrattar åt samma saker, fyller i varandras meningar och förstår precis varandras egenheter och hur man kan svänga i tycke och humör på noll och ingenting. Gud så härligt det är att träffa någon man klickar så bra med och jag hoppas verkligen att vi kan ses igen och ha lite mera tid ihop än den snabba fikastund vi fick nu. Tack söta underbara DU för en supermysig stund!

Som sagt... jag svävar fortfarande lite i det blå. Likt små såpbubblor. Och jag försöker leva lite på det. Hålla kvar den där känslan så länge det går. Hoppas nu bara inte att jag får ett samtal som sticker hål på de där små bubblorna så jag landar på marken och liksom blir till en blöt fläck.

Snälla, snälla, snälla...

Tjohooo

Ja... det är väl lite så jag känt i dag. Energin på topp, lite glädjerus mitt i all PMS-deppighet och jag kände mig extra stark på träningen. Därav lite egobilder från gymet. Vill liksom påminna mig själv om att jag tamejfan är en ganska hyfsad snart 40 åring. Jag är hård mot mig själv och drömmer om synliga muskler på armarna och lite rutor på magen. Gärna lite mer svarvade ben och en hårdare rumpa och jag tror fanimej det kan gå att uppnå. Och bli nu inte arga och tyck att jag är dum och att jag visst ska vara nöjd och massa prat om att det är insidan som räknas och man är fin som man är. ABSOLUT. Jag håller med till fullo och jag har inget emot lite extrakilon eller kroppar med former. Tvärtom. Jag tycker det är superfint... på andra. Och min pojkväns drömtjej är Laila bakar så han har knappast några krav på nån vältränad och smal brud. Men jag har fått känna på hur det är att kunna ha kläder i strl 36 och JAG trivdes bättre då. Jag var inte lyckligare då. Knappast. Men tänk om man kunde få vara både smal OCH lycklig. Men ni vet ju hur det är... man myser sig till de där kilona ihop med sin käresta i soffan.

Och på tal om det... tack för er omtanke och kommentarerna. Nu ska jag försöka svara så gott jag kan utan att på någon sätt försvara. Ja... jag tycker fortfarande att vi ses lite för lite, även om jag kanske inte lagt så mycket vikt vid det tidigare som jag gör just nu för att jag har så mycket tid att reflektera. Men det är inte riktigt sant att det bara är hans fel. Det är inte så att han inte VILL träffa mig eller att han inte tar sig tid. Det har nog bara blivit en trall vi kommit in i av olika anledningar. Jag brukar tex medvetet välja att låta honom och hans pojkar få en del egentid ihop. Inte för att jag inte är välkommen hem till honom då för det är jag, utan det har mest varit av hänsyn från min sida. Jag vill helt enkelt inte att de ska känna att jag alltid är där utan att de få ha lite egentid med pappa och jag vet att de uppskattar det, även om jag alltid är välkommen. Och ibland är det jag själv som valt att stanna hemma när han bett mig komma av en eller annan anledning. Det jag kan känna däremot är att eftersom jag ger honom och pojkarna tid själva ihop och även ger honom tid när han vill vara själv de gånger han vill det är att jag får lite kompensation för det. Och det är DÄR det brister ibland. När jag tycker han borde FATTA vad jag vill ha eller förstå mina signaler. Men han är MAN och då går inte alltid det där fram. Förstår ni? Och det är då jag får fullkomlig krupp. Och helst som nu... innan mens. Min PMS gör mig till ett känslosamt, överanalyserande monster. Det ihop med min frustrerande arbetslöshet och ständiga sysslolösa ensamhet gör att mina krav på honom och oss ökar till det tredubbla.

Tja... en liten förklaring till mitt senaste inlägg. Men som sagt, det finns saker vi borde förbättra i vår relation, men vi pratar om det och ibland går det upp ett ljus för honom. Jag kan bara säga en sak... något som Christel skrev någon gång, att så länge det positiva överväger, så kommer jag att stanna. Min kärlek är fortfarande lika stark och jag är beredd att kämpa för det här mer än vad jag någonsin velat kämpa för någon annan relation. 

Nu hoppas jag att min intervju i morgon kommer resultera i ett jobb. Då lovar jag att skita fullständigt i hur ofta vi träffas... hahaha, nä inte riktigt kanske. Men faaan så skönt det skulle vara. Så snälla, håll alla tummar och tår för mig i morgon!!

Behovet av förändring

Jag börjar bli trött. Trött på att allt bara går runt, runt och att dagarna ser ut som dåliga repriser av varandra. Det finns stunder då det glimmar till. När jag kan ta vara på den lediga tiden på riktigt. Som när solen sänder ut varma vårstrålar och det spritter lika mycket i mina ben som i hundens. När vi inte bara tar en långpromenad utan det blir två och det känns som jag skulle kunna låta benen gå hur långt som helst. 

Jag är i ett sånt fruktansvärt stort behov av förändring. Längtan efter ett jobb börjar bli en plågande frustration. Och jag märker det på mitt sätt att hantera min relation. Att det som jag annars fogat mig med börjar bli irriterande och bara besvärligt. Det som jag annars inte lagt så stor vikt vid har plötsligt blivit ett enda stort aber. Något jag stör mig på. För mig är det inte längre okej att träffa min respektive två till tre dagar i veckan. VARJE vecka! Att inte bli tillfrågad eller inbjuden. Det stör mig. Kanske har det med min sysslolöshet att göra. Att jag har all tid att tänka och att all tid går åt till att göra ingenting. Inte konstigt att jag lägger större vikt vid tiden då jag får träffa honom.

Jag vet inte, kanske ett jobb skulle hjälpa...

Kanske jag skulle skita i vilket då...

Fast jag undrar... är det så HÄR en relation ska se ut???

Drömjobbet

Telefonen ringer och jag vågar knappt andas när jag hör vem det är. Känner så väl igen hennes namn från det där mailet jag sände iväg för några dagar sen. Den där ansökan till det där jobbet som jag skulle vara beredd att göra ALLT för att få. Det där jobbet som jag trodde skulle vara näst intill omöjligt att få. Mitt drömjobb. Jag vet det eftersom jag haft exakt samma jobb tidigare men var dum nog att släppa det för att bli egen företagare. Nu är jag kallad till intervju men jag känner redan att det kommer krävas mer än vanligt av mig för att övertyga henne om att jag är rätt person. Det var något i hennes röst, något i hennes tonfall som säger mig att hon inte är lättflirtad. Men jag kommer att göra allt. Precis ALLT!

På tisdag vill jag att hela världen håller andan...

Att ta en dag i taget

Igår fick jag besked om hur många dagar till jag kan gå arbetslös. Det börjar närma sig. Kan börja räkna ner nu och jag önskar inget hellre än att de dagarna var slut. Att jag har någon annanstans att tillbringa mina dagar än i sysslolöshet. Så länge njuter jag av ledigheten. Det kanske inte är rätt, inget jag borde göra men för att stå ut med situationen måste jag tillåta mig till det. De små stunderna på morgonen när jag kan äta min frukost i lugn och ro. När dagens första kopp kaffe blir morgonens höjdpunkt. Att tiden finns för det. Jag tillåter mig att njuta av att kunna ta en lång promenad när jag vill under dagen. Styrd av hur vädret är. Inte av tiden som inte skulle finnas om jag hade ett jobb. Jag måste helt enkelt tillåta mig det.

Jag tar en dag i taget. Och varje dag söker jag jobb jag vill ha. Och så länge det finns jobb jag vill ha att söka så känner jag ändå hopp. Jag vägrar tro att det inte ska lösa sig. Då skulle jag tappa fotfästet och där vill jag inte befinna mig igen. 

En dag i taget...

Update

Jag har fortfarande ingen dator så därför blir det inte så mycket skrivande. Det är inte detsamma med mobilen. Nu har jag lånat dator och passa på att göra ett litet gästspel både hos mig själv och hos er. 

Dagarna ser fortfarande likadana ut. Börjar kännas lite väl trist och välbekant även om jag försöker göra det bästa av det. Försöker komma ut i friska luften varje dag, röra på mig det lilla jag kan för jag har haft en otrolig smärta i delar av min kropp. Det hindrar mig från att ha de där klasserna jag så gärna vill. Min kropp kan inte ta ett danssteg längre utan att sedan ligga i dagar med smärta. Det gör mig fruktansvärt ledsen men tvingar mig att göra det jag länge behövt... träna upp min styrka. Det enda som fungerar just nu. Har även varit hos min husläkare och fått en cortisonspruta på det mest onda stället. Min höft. Nu lägger jag allt mitt hopp till den och antiinflammatoriska tabletter. 

Nog om gnäll nu..

Söker nya jobb nästan varje dag. Hoppas att årets första lugna månader kan lättas upp i takt med att våren gör sitt intåg. Behöver något att göra. snart. Behöver känna mig behövd igen. Finns inget som kan få mig så frustrerad som att vara utan en uppgift. 

Snälla April, låt inte min 40 årsdag vara den enda höjdpunkten. 

Låt mig få komma på minst EN intervju.

SNÄLLA...

Word

Små onsdagsting

Jag var så väldigt trött. Ofta. Kunde sova hur mycket som helst och ändå kändes kroppen tung. Så köpte jag några piller för det där. På Konsum. Nu vaknar jag kl sju på morgonen och känner energi. Fast jag kan ändå sova en liten stund mitt på dan. Bara för att jag kan. Det är skönt att få glida in i lite eftermiddagsdvala.

Idag bjöd jag älsklingen på lunch på restaurang men kaffet på maten drack vi hemma hos mig. Bara för att jag ville ha den där fina chokladen till. Den där han hade med sig i fredags i en liten påse som en present till mig. En liten överraskning som gjorde mig glad.

Nu har jag färgat de grå. Det är ju sånt man få göra nu när man börjar bli gammal. Mmm... snart fyller jag år. Exakt en månad till idag. Jag fyller... 25.

Näää... jag bara skojar!

Word

Måndag igen

Helgen är över för denna gång och jag är mer än nöjd. Mycket kvalitetstid med älsklingen har det blivit och det är alltid lika välkommet.

Och vädret har visat sig från den bästa sidan och längtan efter den riktiga våren börjar ta fart. Det står många skor med höga klackar i hallen som väntar på att få bli använda.

Igår fick jag äntligen träffa min bästa vän Azita igen efter fem veckor. Så nu är allt i sin ordning när hon är hemma igen efter sitt besök hemma i Iran. Har saknat henne så...

Nu är det måndag. Ny vecka och samma väntan på att något ska hända på jobbfronten. Men jag har en känsla av att snart... snart händer det något. Under tiden försöker jag göra något bra av den där tiden. Njuter av solen, tar hand om mig själv och min kropp.

Hoppas ni får en bra start på veckan!

Myser...

...med älsklingen. Så skönt att äntligen få ha honom hos mig igen. Hemma i min soffa.

En nystädad lägenhet, en ren och nybäddad säng och en nybadad pojkvän. Kan inte bli bättre...

Hemma igen

Det är alltid skönt att landa i hemmets trygga vrå när man har varit borta ett tag. Även om jag trivs väldigt bra hemma hos mamma och tycker att det är mysigt att träffa resten av familjen så är hemma ändå alltid hemma.

Att komma tillbaka till vintern däremot var mindre mysigt. Från barmark till en meter snö även om det har smält bort på sina ställen. Från 10 plusgrader till 0 gradigt. Jag skulle gärna ha stannat kvar ett tag till där nere hos våren.

Jag har ätit årets första mjukglass. Fikat med mamma på mitt favoritcafe och träffat en av mina bästa vänner som bjöd med mig på en av hennes dansklasser. Jag avslutade trippen hos min syster i hennes nya fina hus nere i Skåne och där mötte jag sen upp min älskling för gemensam resa hem. Men han blev kvar i Stockholm för mera jobb och jag fick åka vidare själv hem till Gävle.

Nu längtar jag så fruktansvärt mycket efter honom men i morgon kommer han hem igen. Hela helgen ska jag hålla mig nära honom och ta igen all förlorad tid. Känns som det var evigheter sen vi var ordentligt tillsammans.

Snart...

Samlar på ord

Jag har suttit på ett tåg och rest genom halva Sverige. Sett hur landskapet och årstiden förändrats mil efter mil. Ena stunden ser jag orörd vit snö som ligger som ett sammetslent täcke över de vidsträckta åkrarna, och i nästa stund befinner jag mig där det enda som finns kvar av snön är små blöta pölar lite här och där.

Det finns tid för så mycket tankar och jag samlar på ord jag skulle vilja skriva ner. Jag samlar de som små smultron på ett strå...

I vilket fall så har jag det bra och det finns mycket tid att umgås med min familj.

Så... det var väl mest det.