Jag börjar bli trött. Trött på att allt bara går runt, runt och att dagarna ser ut som dåliga repriser av varandra. Det finns stunder då det glimmar till. När jag kan ta vara på den lediga tiden på riktigt. Som när solen sänder ut varma vårstrålar och det spritter lika mycket i mina ben som i hundens. När vi inte bara tar en långpromenad utan det blir två och det känns som jag skulle kunna låta benen gå hur långt som helst.
Jag är i ett sånt fruktansvärt stort behov av förändring. Längtan efter ett jobb börjar bli en plågande frustration. Och jag märker det på mitt sätt att hantera min relation. Att det som jag annars fogat mig med börjar bli irriterande och bara besvärligt. Det som jag annars inte lagt så stor vikt vid har plötsligt blivit ett enda stort aber. Något jag stör mig på. För mig är det inte längre okej att träffa min respektive två till tre dagar i veckan. VARJE vecka! Att inte bli tillfrågad eller inbjuden. Det stör mig. Kanske har det med min sysslolöshet att göra. Att jag har all tid att tänka och att all tid går åt till att göra ingenting. Inte konstigt att jag lägger större vikt vid tiden då jag får träffa honom.
Jag vet inte, kanske ett jobb skulle hjälpa...
Kanske jag skulle skita i vilket då...
Fast jag undrar... är det så HÄR en relation ska se ut???
4 kommentarer:
Att bara träffas 2-3 dagar i veckan när ni bor i samma stad kan ju kännas lite för lite.
Dock kan jobb eller så hindra att man får ses med den frekvens man önskar.
Din sysslolöshet gör mest troligt detta till en större grej än det varit annars.
Om ett jobb skulle göra att detta skulle bli en "no Issue" eller inte kan nog bara du själv svara på.
Kram och ha en bra dag.
Jag tycker du slösar bort din tid. Vid det här laget borde du vara en självklar del av hans liv. Du förtjänar så mycket bättre! /kram, j
I know the feeling.
ALLT blir så mkt större och så j-a jobbigt när man har all tid i världen att tänka, fundera, analysera. Man har alldeles för mycket tid, tid som andra lägger på jobb, familj, vänner, eget liv, ja you name it. Saker som i a f inte inkluderar en själv, för man är väldigt mycket själv. Ensam. På egen hand. Och det där tomrummet är gigantiskt, och eftersom man inte har någon annan att fylla det med blir det väldigt mycket fokus på Honon, som man vill ska uppfylla det i a f så mycket som det bara går.
Vet precis hur du känner...!
Kram
Måste hålla med föregående kommentar. Att ses så sällan efter så lång tid tillsammans låter helt galet i mina öron. Jovisst att jobb, vardagsbestyr och barn slukar tid, men vill man ta sig tiden så kan man ta mig tusan göra det.
Alla är vi olika men för min del hade det inte räckt med ett förhållande på halvtid.
Kram!
Skicka en kommentar