Tjohooo

Ja... det är väl lite så jag känt i dag. Energin på topp, lite glädjerus mitt i all PMS-deppighet och jag kände mig extra stark på träningen. Därav lite egobilder från gymet. Vill liksom påminna mig själv om att jag tamejfan är en ganska hyfsad snart 40 åring. Jag är hård mot mig själv och drömmer om synliga muskler på armarna och lite rutor på magen. Gärna lite mer svarvade ben och en hårdare rumpa och jag tror fanimej det kan gå att uppnå. Och bli nu inte arga och tyck att jag är dum och att jag visst ska vara nöjd och massa prat om att det är insidan som räknas och man är fin som man är. ABSOLUT. Jag håller med till fullo och jag har inget emot lite extrakilon eller kroppar med former. Tvärtom. Jag tycker det är superfint... på andra. Och min pojkväns drömtjej är Laila bakar så han har knappast några krav på nån vältränad och smal brud. Men jag har fått känna på hur det är att kunna ha kläder i strl 36 och JAG trivdes bättre då. Jag var inte lyckligare då. Knappast. Men tänk om man kunde få vara både smal OCH lycklig. Men ni vet ju hur det är... man myser sig till de där kilona ihop med sin käresta i soffan.

Och på tal om det... tack för er omtanke och kommentarerna. Nu ska jag försöka svara så gott jag kan utan att på någon sätt försvara. Ja... jag tycker fortfarande att vi ses lite för lite, även om jag kanske inte lagt så mycket vikt vid det tidigare som jag gör just nu för att jag har så mycket tid att reflektera. Men det är inte riktigt sant att det bara är hans fel. Det är inte så att han inte VILL träffa mig eller att han inte tar sig tid. Det har nog bara blivit en trall vi kommit in i av olika anledningar. Jag brukar tex medvetet välja att låta honom och hans pojkar få en del egentid ihop. Inte för att jag inte är välkommen hem till honom då för det är jag, utan det har mest varit av hänsyn från min sida. Jag vill helt enkelt inte att de ska känna att jag alltid är där utan att de få ha lite egentid med pappa och jag vet att de uppskattar det, även om jag alltid är välkommen. Och ibland är det jag själv som valt att stanna hemma när han bett mig komma av en eller annan anledning. Det jag kan känna däremot är att eftersom jag ger honom och pojkarna tid själva ihop och även ger honom tid när han vill vara själv de gånger han vill det är att jag får lite kompensation för det. Och det är DÄR det brister ibland. När jag tycker han borde FATTA vad jag vill ha eller förstå mina signaler. Men han är MAN och då går inte alltid det där fram. Förstår ni? Och det är då jag får fullkomlig krupp. Och helst som nu... innan mens. Min PMS gör mig till ett känslosamt, överanalyserande monster. Det ihop med min frustrerande arbetslöshet och ständiga sysslolösa ensamhet gör att mina krav på honom och oss ökar till det tredubbla.

Tja... en liten förklaring till mitt senaste inlägg. Men som sagt, det finns saker vi borde förbättra i vår relation, men vi pratar om det och ibland går det upp ett ljus för honom. Jag kan bara säga en sak... något som Christel skrev någon gång, att så länge det positiva överväger, så kommer jag att stanna. Min kärlek är fortfarande lika stark och jag är beredd att kämpa för det här mer än vad jag någonsin velat kämpa för någon annan relation. 

Nu hoppas jag att min intervju i morgon kommer resultera i ett jobb. Då lovar jag att skita fullständigt i hur ofta vi träffas... hahaha, nä inte riktigt kanske. Men faaan så skönt det skulle vara. Så snälla, håll alla tummar och tår för mig i morgon!!