I dag är det den 25:e och det var det datumet fast i februari som du klev in i min butik och det var första gången vi hade en träff på nästan 20 år. Och det ögonblicket fladdrar ofta förbi i mitt huvud. Senast igår kväll efter vi hade älskat. Och det beror väl på att jag fortfarande inte riktigt kan fatta att just den stunden kom. Jag kommer nämligen aldrig att glömma det ögonblicket. Jag ser ditt leende när du kliver in innanför dörren. Den där pillemariska och busiga blicken som jag så väl kände igen. Och mitt hjärta har sen den dagen slagit många extra slag för din skull. Jag minns till och med vad du hade på dig. Du hade dina ljusa chinos, en blå jacka och dina svarta Tiger boots.
Jag minns hur du kom ut i köket där jag stod och gjorde kaffe och herre gud vad pirrig jag var och blodet rusade runt som en tornado i min kropp. Och jag kommer ihåg att jag berättade för dig att jag fortfarande kunde ditt telefonnummer utantill och aldrig hade glömt det. Det tycker jag fortfarande är lite konstigt för jag har aldrig kunnat någon annans nummer utantill förutom mitt eget. Ingen kompis, ingen pojkväns eller ens någon familjemedlems. Bara ditt.... som ett mantra i mitt huvud.
Vi sitter i soffan och dricker kaffe.... jag vill bara ta på dig och tror jag smekte ditt ben lite försiktigt. Och jag har aldrig någonsin drabbats av en sån förälskelse som jag gjorde då. Den slog ner i mig som en kraftfull explosion. Jag blev förälskad i dig första gången vi träffades för 20 år sen men denna gången var det en helt annan känsla. En mer självklarhet och det konstiga är att jag aldrig var rädd eller orolig att det inte skulle vara besvarat. Och det handlade inte ett dugg om att jag var självsäker eller att jag visste vart jag hade dig. Det var bara något som kändes så rätt. Som om jag visste att detta alltid var meningen. Att det en dag skulle bli du och jag. Och all min rädsla jag burit över att alltid få känna mig olycklig och ensam försvann i det ögonblicket. Jag visste att jag hade hittat "hem" och att du skulle ta emot mig och för alltid låta mig få känna mig lugn och trygg i din famn. Jag förstår än idag inte riktigt hur jag kunde veta och känna allt det där med tanke på hur vi hade det innan. Men alla tvivel och osäkerhet bara lämnade min kropp så fort du klev innanför dörren. Och jag visste att alla mina känslor var på riktigt när du med världens självklarhet kysste mig när du gick. Jag visste där och då..... nu är det han och jag för evigt och jag kommer aldrig att lämna hans sida.
Och inte en enda gång sen den dagen har jag velat något annat än att vara vid din sida och göra allt för att göra dig lika lycklig som du gör mig. Ibland är det en svår uppgift för jag känner att jag inte räcker till för att ge dig allt det jag vill ge dig. Och mina ord kommer aldrig att räcka till för att beskriva det jag känner för dig. Jag kan bara hoppas innerligt att du förstår och känner min ändlösa kärlek till dig. Att du förstår att allt jag gör, allt jag känner är av kärlek till dig. Även när jag ibland blir ledsen och otröstlig så beror det på alla känslor jag känner och ibland blir det mig övermäktigt och inte riktigt hanterbart. Men jag jobbar på det. På de känslor man liksom har fått på köpet som kanske inte är riktigt lika behagliga som den där starka kärleken och passionen jag oftast känner. Känslor som både är jobbiga och skamliga och som man med all kraft försöker trycka undan.... vilket istället resultera att de svämmar över och spränger en istället. Jag hoppas ju bara att du vill ha mig och leva med mig oavsett vilka känslor som finns i min kropp. För om du lämnade mig..... jag kan inte ens tänka tanken utan att gå sönder en smula. Så låt det aldrig hända älskade du.
Ja.... det var väl bara det jag ville.... påminna dig om den där dagen i februari. Och jag vill att du ska veta att jag känner samma sak än i dag varje gång du liver innanför dörren. Vår gemensamma dörr. Som jag älskar dig.... tills döden skiljer oss åt. Låt mig få bli din hustru..... snart ❤️
