onsdag 25 november 2020

9 månader sen idag...

dag är det den 25:e och det var det datumet fast i februari som du klev in i min butik och det var första gången vi hade en träff på nästan 20 år. Och det ögonblicket fladdrar ofta förbi i mitt huvud. Senast igår kväll efter vi hade älskat. Och det beror väl på att jag fortfarande inte riktigt kan fatta att just den stunden kom. Jag kommer nämligen aldrig att glömma det ögonblicket. Jag ser ditt leende när du kliver in innanför dörren. Den där pillemariska och busiga blicken som jag så väl kände igen. Och mitt hjärta har sen den dagen slagit många extra slag för din skull. Jag minns till och med vad du hade på dig. Du hade dina ljusa chinos, en blå jacka och dina svarta Tiger boots. 

Jag minns hur du kom ut i köket där jag stod och gjorde kaffe och herre gud vad pirrig jag var och blodet rusade runt som en tornado i min kropp. Och jag kommer ihåg att jag berättade för dig att jag fortfarande kunde ditt telefonnummer utantill och aldrig hade glömt det. Det tycker jag fortfarande är lite konstigt för jag har aldrig kunnat någon annans nummer utantill förutom mitt eget. Ingen kompis, ingen pojkväns eller ens någon familjemedlems. Bara ditt.... som ett mantra i mitt huvud.

Vi sitter i soffan och dricker kaffe.... jag vill bara ta på dig och tror jag smekte ditt ben lite försiktigt. Och jag har aldrig någonsin drabbats av en sån förälskelse som jag gjorde då. Den slog ner i mig som en kraftfull explosion. Jag blev förälskad i dig första gången vi träffades för 20 år sen men denna gången var det en helt annan känsla. En mer självklarhet och det konstiga är att jag aldrig var rädd eller orolig att det inte skulle vara besvarat. Och det handlade inte ett dugg om att jag var självsäker eller att jag visste vart jag hade dig. Det var bara något som kändes så rätt. Som om jag visste att detta alltid var meningen. Att det en dag skulle bli du och jag. Och all min rädsla jag burit över att alltid få känna mig olycklig och ensam  försvann i det ögonblicket. Jag visste att jag hade hittat "hem" och att du skulle ta emot mig och för alltid låta mig få känna mig lugn och trygg i din famn. Jag förstår än idag inte riktigt hur jag kunde veta och känna allt det där med tanke på hur vi hade det innan. Men alla tvivel och osäkerhet bara lämnade min kropp så fort du klev innanför dörren. Och jag visste att alla mina känslor var på riktigt när du med världens självklarhet kysste mig när du gick. Jag visste där och då..... nu är det han och jag för evigt och jag kommer aldrig att lämna hans sida.

Och inte en enda gång sen den dagen har jag velat något annat än att vara vid din sida och göra allt för att göra dig lika lycklig som du gör mig. Ibland är det en svår uppgift för jag känner att jag inte räcker till för att ge dig allt det jag vill ge dig. Och mina ord kommer aldrig att räcka till för att beskriva det jag känner för dig. Jag kan bara hoppas innerligt att du förstår och känner min ändlösa kärlek till dig. Att du förstår att allt jag gör, allt jag känner är av kärlek till dig. Även när jag ibland blir ledsen och otröstlig så beror det på alla känslor jag känner och ibland blir det mig övermäktigt och inte riktigt hanterbart. Men jag jobbar på det. På de känslor man liksom har fått på köpet som kanske inte är riktigt lika behagliga som den där starka kärleken och passionen jag oftast känner. Känslor som både är jobbiga och skamliga och som man med all kraft försöker trycka undan.... vilket istället resultera att de svämmar över och spränger en istället. Jag hoppas ju bara att du vill ha mig och leva med mig oavsett vilka känslor som finns i min kropp. För om du lämnade mig..... jag kan inte ens tänka tanken utan att gå sönder en smula. Så låt det aldrig hända älskade du.

Ja.... det var väl bara det jag ville.... påminna dig om den där dagen i februari. Och jag vill att du ska veta att jag känner samma sak än i dag varje gång du liver innanför dörren. Vår gemensamma dörr. Som jag älskar dig.... tills döden skiljer oss åt. Låt mig få bli din hustru..... snart ❤️



fredag 28 augusti 2020

Vad hände sen?

 Hej älskade blogg... min ständige följeslagare som troget väntar på mina ord. På mina bekännelser och att få ta emot mina tårar eller min glädje. Och så mycket tårar denna blogg innehåller. Och en del glädje men också sorg,,,,

Och så gick det mer än sju månader och de sju månader har varit ett hav av händelser och känslor. Så mycket glädje.... så mycket kärlek men även en stor sorg.

Jag fick stänga min butik. Konkursen blev oundviklig när Corona drog över oss alla som ett vidrigt vidunder. Jag fick lämna mitt livsverk i händerna på en konkursförvaltare och med sorg stod jag vid sidan och såg på hur hyenor som aldrig besökt min butik nu kom och slet åt sig av de billiga resterna. Mitt hjärta gick i tusen bitar. 

Men mitt i allt det stod det någon vid min sida. En trygg famn.... en stöttepelare. Mannen i mitt liv.

För 20 år sen var jag tillsammans med världens vackraste man. Han var 6 år yngre än mig så då bara runt 21. Vi älskade med passion men bråkade också med passion. Ingen varken innan eller efter har fått mitt hjärta att brinna som honom. Aldrig känt en passion av det slag. Men det gick bara inte då. Det gjorde allt för ont på så många sätt hur mycket vi än älskade varandra och med varandra. Jag lämnade honom, träffade en annan och till slut lämnade jag även min hemstad och flyttade till Gävle. Och det var först när jag flyttade jag kände att jag kunde släppa honom helt. När det var 67 mil mellan oss. Men han var och fortsatte vara mitt livs kärlek. I mitt hjärta var det alltid han....

Han flyttade till Gävle ett år efter mig och även om det var för att han träffat en tjej är jag övertygad om att det fanns en annan mening. Våra vägar har givetvis korsats ibland men jag har av rädsla hållit honom på avstånd, även om han ibland tagit kontakt när han varit singel. För jag visste.... släpper jag honom nära.... är jag fast igen och med den erfarenheten jag hade av oss då..... var det inget jag ville gå igenom igen.

Men ödet ville som sagt något annat. Plötsligt var vi singlar båda två. Jag vågade släppa in honom igen och det visade sig att han var allt det jag önskade han var då. Och all vår kärlek kom tillbaks.... den som troligtvis alltid funnits där.... vilande.... väntande.

Jag kan inte med ord beskriva. Den starka kärlek vi har. Den lycka jag känner. På sex månader har vi hunnit förlova oss, flytta ihop och varje dag är en glädje med honom. Inga bråk. Ingen oro. Inga tårar. Bara kärlek..... lycka..... trygghet och passionen är lika stark nu som då. Jag visste inte att det kunde vara så här enkelt. Så smärtfritt och utan massa gnissel. 

Vi kan knappt vara ifrån varandra. Vi saknar varandra hela tiden när vi inte är tillsammans. Han är min bästa vän och han som får mig att skratta. Vi delar samma intresse och gör allting ihop. Hur kan man ha det så här bra? Är det ens möjligt?

Jag saknar min butik så jag går sönder ibland men med honom vid min sida vet jag att allt är möjligt. Och så länge jag har hans trygga famn och stora kärlek är jag lycklig.

Så tja..... det är vad som hänt under dessa tysta sju månader.