Happy fucking Halloween...

Vi firade halloween redan förra helgen med att bjuda vänner från byn på middag. Det var trevligt att få göra allt riktigt ordentligt. Blodiga duschdraperi och älsklingen o jag som vampyrer och hela lägenheten insvept i spindelnät. 

Sen kom måndag och han åker igen. Som varje måndag. Jag har inga problem med ensamheten i veckorna och jag tycker det är en härlig känsla att få sakna honom. För det gör jag. Och trots att vår relation hela tiden går upp o ner och att vissa perioder är mer jobbiga än andra så är det vår kärlek till varandra som är starkast och alltid vinner till sist. Men det tär ändå på mig när det blir helg och jag ser fram emot att han ska komma hem och det som skulle bli en mysig kväll slutar med bråk. Jag blir ledsen, frustrerad och arg. Besviken på oss båda två att vi fortfarande inte riktigt är där... där man kan hindra det innan det gått för långt. 

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag vill inte ha någon annan än han för det är han som har mitt hjärta i sin hand. Jag har gått genom eld och vatten för honoms skull och jag skulle troligtvis göra det igen. Och när vi har det bra så är det riktigt bra och då finns inget annat än vi. Så varför hamnar vi alltid här? Varför hamnar vi alltid här....

Just nu...

Jag älskar alla nya ljud. Tystnaden ute i skogen är inte längre något jag saknar. De fina minnen jag hade från vår tid där har grusats sönder av en ful tvist. Men nu har vi så mycket på vår sida så jag inte längre är orolig. Jag slutade vara ledsen och blev istället arg. Det hjälpte och gav mig kraft att kämpa emot och som jag kämpat. Nu kan inget stoppa oss. 

Jag älskar ljudet av bilarna som kör förbi utanför. Jag älskar ljudet av folk som åker i hissen. Jag älskar ljudet av post som ramlar in i brevinkastet. Ljudet av grannen som stökar omkring, förutom när de har uppslitande gräl. Men jag älskar alla de där nya ljuden som innebär att bo i stan. 

Och jag älskar att gå i parken på morgonen som ligger några hundra meter från vårt hem. Att ha naturen så nära men ändå vara mitt i stan. Jag älskar att kunna tvätta och torka allt på bara några timmar. Jag älskar att kunna lyfta luren och bara få saker fixade om något är fel. Och jag älskar att vi fått hela vårt hem målat och fint trots att det innan var helt ok. Och just nu njuter jag bara av att få vara hemma och pyssla, måla, fixa och göra fint. 

Ja jag är fortfarande hemma. Till en dels förtret. Och just nu är det vad jag vill. Vad jag behöver. Ett år har jag kämpat med ångest över jobbet, flera månader med en flytt jag inte kunde förlika mig med, ett år med en arbetslös sambo som inte mått bra och en relation som varit nära kollaps. Nu behöver jag landa. Tid för mig själv. Andas. Tänka. Reparera. Jag har kämpat med min ångest och tog till slut beslut om att göra det enda jag vet hjälper. Börja med min medicin igen. Och jag vet inte riktigt varför jag är så envis när det gäller det där. Varför jag hellre mår dåligt än att inse att jag behöver den där hjälpen ibland. För då mår jag ju bra. Behöver inte kämpa mot tankar och känslor jag inte förstår. Jag är helt enkelt mig själv. 

Så, just nu behöver jag lite tid till att liksom landa och bli mig själv helt igen. Jag har ingen brådska med någonting. Men det är liksom fult på något sätt. Att säga att man faktiskt inte mår dåligt av att inte ha jobb just nu. Klart jag vill jobba. Klart jag söker jobb. Men jag har ingen brådska just nu. Kan det inte bara få vara så en stund? Det löser sig alltid för mig, jag vet ju det. Det har det alltid gjort. Men just nu... just nu har jag det bra. 

Kära dagbok.

Ja eller kära blogg och bloggläsare om det nu finns några kvar på detta sjunkande cyberskepp. Att jag inte är här så ofta beror inte på att det inte längre finns något att skriva för det är en strid ström av livshändelser hela tiden. Utan det handlar nog mer om rädslan för det fria ordet. Jag öppnade bloggen igen för det är egentligen så jag vill ha det. Kunna vara mitt riktiga öppna jag oavsett vem som läser. Jag har aldrig varit bra på censur. Sen är det tiden som inte riktigt är min vän. Den går alldeles för fort och räcker sällan till även om mitt liv just nu inte består av några måsten eller tvång. För tillfället känns det som jag bara är. 

Flytten är över och det känns mycket bättre än vad jag någonsin kunde ha trott. Vi trivs så fruktansvärt bra och jag ser bara fördelarna just nu med att bo mer centralt. Lägenheten är min borg som jag pysslar om som mitt eget barn. Jag bara njuter av att få vara hemma och pyssla och stöka runt. Det kunde inte kännas bättre än så här. 

Allt har sin tid och just nu har jag prioriterat vårt hem. Men nu är det jobbsökande på gång och spännande möten som blivit av. Det finns tankar på att bli egen igen men många bitar ska falla på plats innan det blir aktuellt. Konceptet är klart och en samarbetspartner står redo att skriva på och ta i hand. Tror inte ekonomin heller skulle vara några problem trots att jag fortfarande dras med skulder från den förra resan som egen.. men satsar man inget kan man aldrig vinna. Jag har även en del ansökningar ute på jobb på hemmaplan då jag tagit mig en funderare på om jag vill fortsätta flänga runt. Just nu vet jag inte riktigt alls åt vilken riktining det lutar mest. Men jag är övertygad om att det kommer visa sig till slut. 

Tyvärr är inte allt lika bra. Just nu befinner vi oss i en tvist med vår gamla hyresvärd om pengar vi inte får tillbaka. Tre månadshyror som vi betalat i deposition håller de inne och hotar med att stämma oss på mer. Varför? De hävdar att vi ska bekosta en renovering. Från början krävde de att vi skulle vara med att bekosta en ommålning pga sot på väggarna. När vi flyttade in var allt nymålat. Kritvita väggar och vita målade gamla trägolv. I lägenheten fanns en vedspis som vi var tvungna att elda i på vintern för att få värme och varmvatten. Annars hade våra elräkningar varit skyhöga. Vi har aldrig fått några restriktioner på hur vi får elda, när vi ska elda eller med vad vi ska elda. Vi har vid ett par tillfällen tom köpt ved ihop med hyresvärden. De bodde vägg i vägg med oss men använde bostaden som sommarbostad och nån enstaka helg på vintern. Alltså eldade de inte lika ofta som vi som behövde elda hela vintern. Jag har sett att det blivit lite sot på väggarna. Inget allvarligt men nog syntes det när man tog bort tavlorna när vi flyttade. Nu hävdar de att vi eldat med tändvätska och därför orsakat sotet. Vi har eldat Max tio gånger med tändvätska på dessa två år då vi en gång fick blöt ved. Den tog vi in och torkade. Och enligt experter vi varit i kontakt med så beror inte soten på tändvätska även om vi alltid skulle ha eldat med det. Det beror på dåligt undertryck i spisen. Detta köper inte hyresvärden utan tycker vi ska betala en ommålning. Och detta är bara en sak de bråkar om. Och alla andra saker de slagit ner på har vi åtgärdat utan att bråka men detta tycker vi är helt fel. Framför allt när de nu river ut stora delar av lägenheten och ändå hade fått måla om vissa delar. Nu kräver de alltså att antingen få behålla våra 18,000 för detta eller så kräver de oss på pengar för hela renoveringen.... som de skulle handgjort oavsett. Gissa om jag har ont i magen. Vi har hjälp av en jurist på hyresgästföreningen och kan bara hoppas på det bästa. 

Usch nu blev jag nedstämd bara jag tänkte på det här. Får nog fortsätta skriva om livet i stan lite senare. 

Kram på er så länge. Om ni nu finns kvar...