Gott nytt år

Dagen efter

Så brast det till slut. Och ut väller tårar och ord i en strid ström. Om allt jag känner, tycker och tänker och allt jag hållt inom mig för att inte vara besvärlig. Jag sitter där med hans julklapp i handen och har precis satt rosorna han hade med sig i vatten. Har tagit första klunken på vinet han hällt upp och gav mig när han bad mig sätta mig ner i soffan och talade om att nu ska han pyssla om mig. Men där sitter jag och gråter som ett otacksamt barn för att jag inte fick den enda julklapp jag önskat mig fast det är ju egentligen inte därför tårarna rinner. Det var bara det som fick det att brista och han står där förvånad vid sidan och bara lyssnar på allt jag hulkar fram. 

Jag vet inte om han riktigt förstår allt. Han håller säkert inte med i allt heller men det enda som är viktigt är att han lyssnar och sen kommer han och kramar om mig och ber mig att ge honom en chans till. Jag har gjort det förr. Sagt samma saker och fått löften om förändring men jag vägra ge upp redan. Vi har kämpat, gått igenom strider och eld och vatten för att komma dit vi är idag. Jag VÄGRAR ge upp nu. 

Så läser jag era fina kommentarer högt för honom. Jag tror det tar lite hårt. Förstår att han känner sig uthängd och tycker jag försöker få medlidande men jag vill ju bara höra att det inte är mig det är fel på. Det kanske är fel sätt att försöka få hans uppmärksamhet och få honom att förstå genom att blotta sånt här. Men det är ju sån jag är. Och det var ju också därför jag flyttade bloggen, för att kunna vara mer öppen igen nu när färre människor läser.

Era kommentarer värmde verkligen och jag är så tacksam över att ni bryr er och ger mig stöd. Och som svar till era frågor... nej Christel... det fina överglänser oftast det dåliga och inte tvärtom. Vi behöver bara jobba på vår kommunikation. Och Jennie, jag önskar det var en lätt fråga att svara på. Kärleken är ju som sagt inte helt okomplicerad och jag slutar väl aldrig hoppas på att han ska förstå och ändra på sig. Och anonym du har helt rätt, jag kan inte gnälla om jag säger att det är ok. Så ja... jag ska lära mig att sätta ner foten. Och du har rätt JS, det ska fan inte vara svårt. Men lätt kommer nog den där tvåsamheten aldrig att bli. Eller?

Så blev det med det...

Idag hade jag hoppats på att få skriva om vår kväll igår. Om hur mysig vår egentid blev och hur fina julklappar vi gav varandra. Men jag fick än en gång kliva åt sidan för annat som liksom är viktigare. I all julstress och allt jobbande hade han glömt bort den där hockeyn på tv:n och undrade om det var okej att ha vår myskväll i kväll istället. Jag var givetvis välkommen och titta så vi kunde mysa lite ändå. Vad skulle jag säga? Näää, har vi bestämt så har vi!! Så jag säger såklart det är ok men känner besvikelsen än en gång gnaga i hjärtat men tänker att visst, jag kan vänta en dag till och han lovade ju faktiskt att han kunde pyssla om mina fötter som tröst.

Jag säger inget när två av hans kompisar kommer dit. Jag säger inget när det dricks en massa och istället för att pyssla om mina fötter är det tv-spel med polarn halva natten som gäller. Jag tar istället med mig pizza till dem och betalar snällt sen kryper jag in i pojkarnas rum så de kan roa sig bäst de vill. Kalla mig bitter men jag är allmänt trött på att jämt få stå åt sidan. Och det gör mig bara ännu mer besviken när hans bakfylleångest idag går ut över mig genom hårda ord och bråk.

I kväll hade jag tänkt göra en god middag, göra mig extra fin för hans skull och hoppats på att få lite kompensation för att han drog sig ur igår. Men jag tappade lusten. Och han kommer vara helt slut i kväll pga bakfylla och jobb hela dagen. Han har bett om ursäkt och ja... jag förlåter. Som alltid. Men jag börjar ärligt talat bli både trött och ledsen över att behöva känna mig oprioriterad, bortvald och aldrig efterlängtad och viktig. Ja... precis så känner jag.

Men vem fan sa att det skulle vara enkelt?!

Borta bra, hemma bäst

Min mobil dör och jag kan inte meddela när jag är hemma men han står ändå och väntar på mig när tåget anländer till Gävle. Och det är så skönt att vara hemma igen. Jag är trött och hungrig och det enda som finns i det annars tomma kylskåpet är risgrynsgröt. Sjunker ner i soffan och vid mina fötter somnar en lika trött hund. 

Jag saknar honom och har längtat i flera dagar till i morgon när vi äntligen ska få lite egentid efter veckor av massa jobb och vardagliga förpliktelser. För mig är de där stunderna näringen för att hålla min kärlek vid liv. Jag vet att mitt behov är större än hans men jag hoppas han också uppskattar de där stunderna när vi får tillfälle att bara vara vi två och kan rå om varandra lite extra.

Ibland... kan jag blicka tillbaka och sakna en del av den där tiden då vi levde i den där rosa bubblan även om mycket var besvärligt på andra sätt. Men jag känner inte för att skriva om det just nu även om jag skulle behöva få ur mig mycket av de där tankarna om just det. På något sätt känns det mera rättvist att först ventilera det med honom...

Men i morgon ska jag bara njuta av att få vara honom nära och jag vet ju också så väl att när vi väl får de där stunderna för oss själva kan de bli precis lika härliga och kärleksfulla som de där stunderna jag brukar sakna. Vi behöver bara ta oss den tiden...

Sov gott!

Om att komma hem

Jag tampas lite med mitt dåliga samvete över att jag egentligen bara vill ligga i mammas soffa och äta ischoklad men blir ständigt påmind om att det finns de jag försummar. Det är konsekvenserna av att ha lämnat min hemstad och allt vad det innebär och att komma hem alldeles för sällan. Det finns vänner som finns kvar i mitt hjärta men som jag inte orkar ta mig tid till och det finns familjemedlemmar som jag älskar men som jag är för bekväm för att besöka. Nej, det är inte det att jag inte vill. Det är bara det att den lilla tid jag har vill jag tillbringar där jag trivs som bäst och det är där i mammas trygga boning.

Men så låter jag pappa övertala mig och jag tar mig tid att åka till mina gamla farföräldrar. Och när jag stiger in i deras hall fylls jag bara av ännu mer dåligt samvete när jag ser farmors stora och förvånade ögon. Hon kramar mig och säger högt mitt namn och går före mig ut i köket och talar om för min nu gamla och lite döva farfar vem som kommit på besök. Jag vill helst inte tänka på hur länge sen det är jag tog mig tid att hälsa på dem men kompensera mitt dåliga samvete genom att räcka över chokladkartongen och en varsin trisslott. 

Jag åker senare på vägen därifrån genom den lilla hålan där de bor där jag själv under några av mina barndoms år har bott och det enda jag känner nu är ångest. Jag har aldrig gillat det där stället och det mesta som finns kvar av den lilla byn är bara de bilder jag har i mitt eget huvud. Mycket har stängt, flyttat eller rivits. Och jag känner bara en sån enorm tacksamhet över att jag äntligen har hittat hem. För hur många år jag än har tillbringat i min hemstad finns det ändå inte så djupa spår av den i mig att jag kallar den för mitt hem.

Bilen rullar in på parkeringen igen där mamma bor och där är enda stället jag inte känner den där ångesten och bara vill fly. Där mår jag bra och liksom kan slappna av. Sjunka ner i den där soffan och bara få njuta av att vara där. Men nu är de där juldagarna slut och i morgon sätter jag mig på tåget hem igen. Hem till den stad där mitt hjärta numera finns.

Grattis mamma på födelsedagen!

Word

Ibland kommer orden liksom inte ut. De formas i mitt huvud, långa rader av sammansatta meningar som ska beskriva hur jag tänker och visa hur det i mitt huvud ser ut. Men de stannar kvar. Klamrar sig fast liksom rädda för att släppa taget och det är svårt. Gör mig frustrerad och arg. Som om jag tappat förmågan.

Så jag låter de vara ett tag. Får växa till sig och bli redo. 

Så jag lånar några andras ord...

Juletiden ack så kort

Efter en lång natt sittandes med en hund i knät på ett tåg som for genom ett snötäckt landskap kom jag äntligen hem till familjen. Hemgjorda köttbullar, ischoklad och flera liter julmust har intagits och jag känner hur omfånget växer. Jag låter bli att tänka på det nu och låter mig få njuta och tar tag i det där hälsosamma livet efter nyår istället. Som säkert varenda julstinn kotte tänker göra.

Dagarna går så fort när jag är hemma och tiden känns som den inte räcker till. Helst vill jag ligga i mammas soffa med myskläder på och bara stoppa munnen full. Jag vill så gärna hinna träffa alla i familjen som bor på olika håll men tiden...

På torsdag åker jag åter hem till Gävle och ska få fira lite ensamjul med älsklingen. Det bästa av allt. Hoppas på mycket mys, att han blir glad för sina julklappar och att tiden liksom kommer att stå still. Förra året överaskade jag honom med rött raffset och tomteluva. I år får han en snällare variant av tomtemor... men inte mindre kelsugen ;)

God Jul till Er alla!

Om att vara förstående

Det kommer att bli en lång natt. Jag brukar oftast åka nattåget  hem till söder över julen och sova hela vägen och så var det tänkt även i år. Det är bara det att de lediga resorna var få och dyra så det blir till att sitta sovande hela natten. Känner redan nu hur trött jag kommer att vara i morgon julaftons morgon när jag är framme och hur ont jag kommer att ha i min kropp. Men så får det bli.

Kommer alltså att fira julen hemma med familjen och lämna älsklingen och pojkarna till att fira jul själva. Kändes som det enda alternativet när han ändå ska jobba i stort sett HELA tiden. Detta jävla jobb rent ut sagt. När han bytte var det meningen att det skulle bli mer tid över för honom och pojkarna men han jobbar mer än han någonsin gjorde på det jobb vi innan hade ihop. Och då hade han och jag betydligt mer tid ihop än vad vi nånsin har just nu. 

Jag ursäktar honom för det mesta just nu med hans jobb. Därför säger jag inget till honom när han kommer tomhänt hem till mig när jag ordnade den där myskvällen för honom och pojkarna med mat och julklappar till alla tre. Han jobbade ju fyra timmar längre än vad som var meningen den kvällen så de blev sena hem till mig. Jag ursäktar honom också att han är så trött och inte ens orkar kela med mig när vi går och lägger oss igår kvällen innan jag ska åka och vi ska vara ifrån varandra hela julen. Han har ju jobbat hur mycket som helst. Jag ursäktar honom också när han efter att vi haft sex bara lämnar mig i sängen idag på morgonen för att han har ont om tid och snart måste till jobbet.

Jag älskar honom så... och jag ursäktar honom just nu. För en hel del saker. Jag förstår och vill inte vara besvärlig och tjata eller verkar missnöjd. Men det kan jag göra just nu. Jag sa till honom idag att han måste byta jobb och jag vet att han håller med. Så fram till dess... ursäktar jag honom.

Julmys

Som jag förberett, pysslat och ordnat för den där kvällen så kunde det väl inte bli annat än mysigt. Jag tror och hoppas att även älsklingen och pojkarna tyckte det var mysigt. Köttbullarna blev underbart goda och gröten var jag mer än nöjd med även om jag snart har ätit upp det mesta själv. Julklappsjakten klarade de av med lite hjälp från oss vuxna och presenterna var också godkända. Tycker jag klarade uppdraget som fixande plastmorsa ganska bra.

Idag jobbar älsklingen så jag tog på mig att åka hem till pojkarna och göra lunch sen har jag agerat taxi åt de små liven. Förstår att det här är vardagsmat för många av er men för mig är detta en helt ny värld och jag tycker det är riktigt mysigt att få pyssla om de två. Sen hoppas jag ju att älsklingen ska förstå att jag verkligen vill och försöker får våran skull. Jag vet att han ibland tycker det varit jobbigt med att allt är så nytt för mig och att jag inte alltid hantera vissa saker på rätt sätt. Men jag försöker verkligen.

I början sa jag skämtsamt till honom att han fick välja om jag skulle vara bra i köket eller i sängen. Gissa vad han valde. Idag tror jag ibland att han ångrar sitt val. Har förstått att det betyder mer för honom att jag är en bra hemmafru och fixar och donar i köket och hjälper honom med det vardagliga än att jag sitter på knä mellan hans ben. Skämt åsido... jag förstår honom. 

Och jag försöker som sagt. Hjälper numera till så ofta jag kan. Plockar undan och hjälper till med allt vad det innebär med hem och barn. Jag hoppas bara att jag kan få något tillbaka. Lite extra hångel på kvällarna istället för det där ständiga zappandet på tv:n. Att han självmant utan att jag ber om det tar mina fötter i sitt knä och pysslar om de för det är det bästa jag vet. Att han säger till mig att han älskar mig utan att jag säger det först.

Jag offrar mig gärna. Gör saker för han och pojkarnas skull. Men som sagt... jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppas på lite mera tillgivenhet. Även om jag vet att det just nu inte finns plats för mycket mer för honom än ett stressigt jobb, att få allt att klaffa med pojkarna och så alla hemmabestyr. Men om jag nu försöker avlasta honom med allt det där... då borde det väl finnas lite tid för mys?

Mvh en kärlekskrank Petti!

Doggystyle

Den nakna sanningen

Hur känner du?

På tal om det HÄR inlägget...

Jag är glad att jag inte har några problem att visa mig helt naken utan smink.

Morgondimma

Jag älskar den här stunden mest på hela dagen. Det bara är så, även om jag egentligen inte alls är morgonpigg och natten ligger liksom kvar som en dimma över mig. Kanske jag sover extra länge för att jag inte är riktigt frisk, kanske för att jag inte kunde somna innan två inatt. Men även om det nästan är middag när jag går upp vägrar jag att missa min morgon. Frukosten intas i soffan och dagens första kopp kaffe värmer mitt krassliga sönderhostade bröst. Jag skulle jobba idag. Stå och le och bjuda på fin espresso från en dyr kaffemaskin. Det passar inte riktigt ihop med min hemska hosta så jag blev helt enkelt hemma. Det gör mig egentligen inget för det innebär bara mer tid att förbereda inför kvällen. 

Julklappsjakten är klar och det ligger små lappar med gåtor av rim lite överallt. Små delmål av presenter och i slutet de stora paketen. Jag var snäll och la till några till min älskling också fast de skriver jag är från pojkarna. 

Jag hoppas verkligen han förstår hur mycket jag försöker. Även om jag gör det av glädje och helt av egen vilja och för att jag bryr mig från djupet av mitt hjärta. 

Tankar

Känner att jag snart måste skriva ett inlägg om just det där. Om att vara den man är, stå för det och verkligen hålla fast vid sig själv, oavsett. Jag vacklar lite ibland just nu. På det mest trista sätt. Beroende av vad andra tycker och tänker. Jag som aldrig tidigare tvivlat på vem jag är och vad jag vill förmedla eller uttrycka. Men... jag börjar bli osäker. På ett lite tråkigt sätt. Därför att jag är rädd för vad andra i min närhet tycker och tänker. Någon jag verkligen bryr mig om och älskar...

Och nej... det handlar inte om mitt skrivande utan helt andra saker.

Det kommer snart.

Känn ingen press Petti!!

Det sägs ju som sagt att jorden ska gå under i morgon så vi får väl vara lite extra tacksamma ikväll för allt vi har fått uppleva. Själv njuter jag extra mycket och myser i soffan med kaffe, några bitar choklad jag nallat från påsen jag ska ge pojkarna i morgon och så ska jag snart börja knåpa ihop den där julklappsjakten. Det där med köttbullarna skjuter jag liksom framför mig. Har googlat recept och köpt hem alla ingredienser så nu är det bara modet som ska till. Jisses vilken grej jag gör av några stackars köttbullar men jag vill ju så förbannat mycket att allt blir PERFEKT. Jag ska stå där i röd klänning och tomteluva i skenet av alla stearinljus. Hunden har fått fin tomtescarves att ha runt halsen och lägenheten ska dofta av julmat och glad stämning. Har köpt hem godis, pepparkakor och ett sällskapsspel så vad kan gå fel liksom. 

Ni fattar ju själva!!!

Ska säga som pappa brukade skämta...

*Nu är det jul så tindra nu med ögonen ungjävlar*

Just saying

*Kommer om 15 min, sätt på kaffet*

Trodde han ja! Jag hade helt andra tankar och tänkte inte kliva upp från sängen innan jag fått ner honom under täcket. Stackaren med sin onda rygg fick knappt av sig kläderna men jag var bestämd och tänkte inte ge mig. Tror inte han ångrade att han hoppade kaffet för en stund i sänghalmen med mig!

Hmmm... måste nog fråga grannarna om det är lyhört?!

Come and take me

Det är snart två år sen vi tillbringade första natten ihop. Då sov jag bara på hans arm tätt intill och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det bara var en i mängden av alla nätter vi sen kom att tillbringa tätt omslingrade i varandras armar. Två år och han är fortfarande den enda som besöker mina hemligaste fantasier och det är honom jag set framför mig när jag ligger ensam om kvällarna med en bultande längtan. Han gör mig fortfarande galen av längtan och när vi är tillsammans vill jag vara honom nära hela tiden. 

Men numera tillbringar vi ju inte nätterna ensamma på ett hotellrum längre. Nu sover vi oftast i en bäddsoffa i ett rum inte så långt bort från två barn. Och det innebär ju givetvis att det inte alltid är lika lätt att förlusta sig även om vi vissa gånger inte kan hejda oss utan lyckas komma nära utan att väsnas för mycket. Och så är det ju det där med vardagen. Jobb, trötthet och tid som inte räcker till. Men jag vägra falla offer för det och min lust och längtan är precis lika stor nu som den alltid varit med honom. Och jag visar det. Kryper tätt intill och min hand letar sig omedvetet ner till hemliga ställen. Alltid!! Han behöver aldrig be. Han hinner aldrig före och ibland tror jag inte det skulle hända heller. Jag har helt enkelt skämt bort honom. 

Dagarna vi var iväg var underbara. Härligt hångel med ljuvliga tungkyssar och sånt där sex man aldrig vill ska ta slut. Och jag kan inte låta bli att önska att vi hade det så lite oftare utan att behöva åka iväg. Men jag vet. Den där vardagen. Och så det där med att jag inte riktigt blir nöjd. Ni vet... det där lilla extra. Dit jag inte når om jag inte får den där extra hjälpen. Och det glöms liksom bort ibland och det gör mig frustrerad eftersom när han väl låter sina fingrar vandra iväg tar han mig till höjder högt över det vanliga. 

Men jag fortsätter ge. Kryper tätt intill och liksom pockar på hans uppmärksamhet. Ibland vill jag bara ligga på hans bröst och känna hans hand stryka över min rygg. Ibland önskar jag han lyfte upp min haka och kysste mina läppar så där som bara han kan. Men... det glöms väl liksom av. Jag har väl helt enkelt skämt bort honom. Försöker påpeka det lite skämtsamt ibland och han lovar bättring. 

I morgon har jag bett honom komma tidigt och krypa ner och ha lite morgonmys. Jag har lovat ge hans onda rygg massage och givetvis hoppas jag på att också få vissa delar masserade. 

Som sagt... jag vägra vardagen ta över den där passionen...

So come and take me!!!

Eldprov

Jag är trött och jag hostar så att bröstet håller på att gå sönder så jag borde egentligen ha legat i sängen men det finns liksom ingen tid för det. Blev hämtad tidigt i morse av Azita för att kunna lämna hunden på trimning och under tiden blev jag bjuden på frukost i hennes butik. Sen har jag fortsatt att irra runt för att inhandla julklappar men det blev mest pynt till lägenheten. Vill ha det extra mysigt på fredag när älsklingen kommer med pojkarna och jag kan inte riktigt släppa det där med hemgjorda köttbullar. Och idag när vi var och åt julbord på IKEA förklarade han för mig att han vill minsann ha hemgjord julskinka också. Lätt för honom att säga som tydligen slänger ihop en lika lätt som jag torkar mig i arslet. Det kommer alltså att bli ett eldprov att ta hit nya lilla familjen. Själv är jag glad om jag kommer att lyckas med gröten. Pappas exfrus ris a la malta är den godaste jag någonsin smakat och nu skulle jag vilja pröva själv med detta konststycke. I vilket fall har jag köpt fina julklappar till pojkarna så misslyckas jag med maten har jag åtminstone mutat de med paketen.

Det här kan sluta precis hur som helst...

Dear Santa

Detta julklappsbestyr. Att springa omkring som en yr höna för att köpa klappar kan väl ändå inte vara meningen med julen?! Denna ångest över att hitta den perfekta julklappen till syskon och föräldrar som ändå har allt de behöver. Och jag själv har alltid lika svårt att komma på något att önska mig varje gång frågan kommer på tal. Men jag har i alla fall börjat handla så smått nu och jag är klar med mammas man, några av mina syskon och så älsklingens pojkar men där får jag hejda mig lite. För jag märker att jag tycker det är lika roligt att skämma bort de som med honom. Fick jag välja skulle jag lägga alla mina pengar på fina presenter till älsklingen och gud ska veta att jag skämt bort honom under den här tiden vi varit tillsammans. 

Jag har tänkt att ha lite julmys hemma hos mig med älsklingen och pojkarna nån kväll nu innan jag åker hem till familjen över julen. Helst skulle jag vilja göra hemlagade köttbullar men med tanke på att jag mest använder mikron och vattenkokaren i mitt kök kanske jag ska låta bli. Jag har i alla fall tänkt att föra över mina systras och min tradition med julklappsjakt till pojkarna. Man gömmer julklapparna och så skriver man lappar med små ledtrådar som leder fram till klapparna. Älsklingen ska också få vara med och gissa så jag måste vara extra klurig när jag ska hitta på gömställen och rim.

Tänkte hinna göra lite julmysigt här hemma först så i kväll börjar jag med att sätta nejlikor i apelsiner för det luktar så himla gott och den fina stora tomten ska hämtas upp från källaren.

Tja... så är det nån som har ett recept på köttbullar i mikron så får ni gärna tipsa om det =)

Början på något nytt

Tända ljus, kaffe, morgontv och benen under varmaste pläden i soffan. Och det kan jag njuta av i lugn och ro just nu. Den bästa tiden på dagen om man bara tar sig upp i tid för att hinna möta morgonen innan den blir dag. Och jag har dessutom fullt betalt. Men tro mig, jag hade mer än gärna bytt mot ett jobb men så länge jag befinner mig i den här situationen så tänker jag njuta av den. Utan dåligt samvete.

Det blev liksom inte riktigt som jag tänkt mig. Jag som trivdes så bra och tyckte allt flöt på och jag tog på mig att jobba jämt och ständigt. Hade ett krav att jag som chef skulle jobba åtta lördagar på ett år. När det gått två månader hade jag redan jobbat sex av dem. För att spara timmar. För att rädda personal som jag visste kanske skulle behöva gå. Men sen är ju jag som jag är. Tar plats, syns, hörs, pratar och delar med mig lite för mycket av mig själv. Går mina egna vägar. Jag vill inte gå in på några detaljer, inte hänga ut någon och heller inte på något sätt skylla ifrån mig. Men den här gången gjorde jag inget fel. Var bara mig själv och ibland finns det de som inte klara av det. Kanske är det den svenska avundsjukan, kanske det bara krockar när man inte tycker samma. Och så blev det galet fel.

Jag fick gå. Och just då trodde jag allt var mitt eget fel så med böjt huvud gick jag hem. Men så började jag förstå att det där inte var riktigt rätt. Att jag fick gå utan några som helst vettiga grunder och att jag varken behövde känna någon skuld eller skam för det var precis det jag först gjorde. 

Så... jag fick upprättelse. Jag fick ekonomisk kompensation och andra fick en varning för att ha handlat helt fel och orättvist. Visst, jag klarar mig ekonomiskt några månader till medan jag söker andra jobb, men självklart hade jag önskat jag sluppit allt det här.

Men jag känner ändå hopp. För som alltid tror jag allt har en mening och att ett slut innebär början på något nytt. Oftast något bättre. Och så länge det finns jobb jag vill ha som jag söker och jag blir kallad på intervjuer känner jag mig lugn. 

Så därför kan jag njuta här i soffan i lugn och ro av mitt morgonkaffe...

You know my name, not my story

Nu är inte då

Jag tänker ofta tillbaka på den där tiden. Det känns så väldigt avlägset nu och jag kan knappt förnimma känslan längre för det är ju som de säger att tiden läker alla sår. Och det var precis så jag var, som ett enda öppet sår. Jag hade ont i varenda liten cell i min kropp och just då trodde jag aldrig jag skulle kunna känna styrka och glädje igen. 

Det är i de här stunderna som jag har just nu som jag verkligen kan känna den där tacksamheten över att inte befinna mig där längre. Och kanske det är så att jag kan njuta av de här små egentligen obetydliga stunderna just för att jag vet hur det är att inte kunna njuta alls. Ensamheten som idag kan omfamna mig och ge mig en stunds njutning var då en enda stor och skrämmande fiende. Idag kan jag krypa upp i soffan och krypa ihop för att det ger mig lugn. Inte som då att jag kröp ihop för att gömma mig och skydda mig mot det som gjorde så ont. Idag är jag så långt ifrån det man kan komma.

Det är ett år sen ungefär och kanske jag inte borde blicka tillbaka nu när jag lämnat det där bakom mig. Och jag vet att jag skrivit om det förut men jag känner bara en sån enorm tacksamhet och det är det jag vill påminna mig om. Att allt kan vända så fort.

I kväll befinner vi oss inte tillsammans och för mig är det numera helt okej. Inte som då att jag aldrig visste om vi skulle ses igen. Att hans frånvaro berodde på helt andra saker och det gjorde så fruktansvärt ont. Men vi befinner oss inte längre där. Nu kan jag vara utan honom utan att vara rädd. Han finns där kvar i morgon och min ensamhet består inte bara längre av smärtsam saknad. Visst fattas han mig. Det gör han alltid när vi är isär men det är inte längre till besvär. Nu kan jag njuta ensam i lugn och ro.

Nu är inte då och jag är så tacksam för det!

Ett blankt blad

Sover länge. Bara för att jag kan. Jag är trött i kroppen av förkylning och har en hosta som håller på att spränga mitt bröst. Men jag mår ändå bra ända in i själen. Njuter av att ha en hel dag framför mig. Ett blankt blad som kan fyllas med precis vad jag vill. Antingen gör jag ingenting utan bara låter mig få vila och ta hand om mitt krassliga jag eller så väljer jag att ta mig ut och gör något som är bra för själen på ett helt annat sätt. 

Hoppas ni får en underbar lördag!