onsdag 18 december 2013

En resandes dagbok...

Jag kan känna en enorm tacksamhet över det jag har. Ett jobb som berikar mig på så många sätt. Att få träffa underbara människor och att hela tiden känna att jag utför något bra. Att jag hela tiden utvecklas och blir bättre på många sätt. Men just nu... finns tankarna där på allt jag måste försaka.

Mil efter mil, timme efter timme och ibland märker jag inte hur tiden flugit förbi och att jag tagit mig från punkt A till punkt B. Jag hamnar som i trans och jag styr bilen likt en autopilot. Ibland vaknar jag upp och kan reflektera över allt det runtomkring. Små byar som passerar, snö som gnistrar likt små diamanter, renar längs vägkanten och ibland får jag uppleva underbara saker som just i kväll. En solnedgång lika magisk som vacker. Solen som en enda stor flammande orange apelsin mot en annars kolsvart himmel och den liksom väntar på mig där vid vägens slut. En norrländsk ödslig och snötäckt väg som jag tillbringat en halv dag på för att komma till min nästa kund. Men jag är trött och en huvudvärk som hotar spränga mina tinningar i småbitar och jag har en hemlängtan som tär på mitt humör. Då spelar ingen vacker solnedgång någon roll. Jag vill hem...

Det är i de där stunderna jag ställer mig frågan om allt det här är något värt. När jag får bilder hemifrån på en klädd gran vars julklappar som ska ligga under jag i ensamhet på ett hotell fick slå in. När det enda jag få höra av min älskling är hans röst i en sprakig högtalare i min bil. När det enda jag får se av honom är bilder på min mobil. Och min kropp börjar bli stel och öm av alla timmar av att sitta still. Mina vänner har nog för länge sen gett upp för det enda de ser av mig är det jag skriver på facebook, instagram och här på min blogg. 

Vissa stunder älskar jag mitt jobb men det kostar mig också en del. Kanske är det bara lite ledighet som behövs. Så i morgon åker jag hem. Och om nån vecka längtar jag säkert tillbaka ut hit igen...

Countdown

Jag kan äntligen börja räkna ner dagarna. Nu är det så nära att jag nästan kan ta på det. Ledigheten, tid med min älskling och familjen, tid för att få vara hemma och njuta av pyssel och massa mys. ÄNTLIGEN! Har känt en enorm frustration varje vecka sen vi flyttade att jag behöver åka hemifrån när jag helst skulle vilja vara kvar hemma och få komma i ordning. Helgerna flyger iväg och jag hinner knappt krypa in i älsklingens famn innan det är dags att krypa ur den igen. Men nu är det bara dagar kvar tills jag får sätta mig i bilen, lämna Norrland bakom mig och få tillbringa några lediga veckor ihop med den jag älskar mest. Och en bonus är att min familj med mamma, hennes man och lillasyster kommer och fira jul i vår lilla idyll på landet tillsammans med oss. Och på juldagen kommer hela huset att fyllas med älsklingens familj också på stort julknyte. Första gången våra familjer ska träffas och jag ser verkligen fram emot det. 

Så... nedräkningen kan börja. Två dagar kvar på fältet sen får jag äntligen åka hem och ta låååååååååångledigt!


tisdag 3 december 2013

Därifrån till hit...


Det finns inget tråkigare än en blogg som aldrig uppdateras men jag själv tar det som något positivt att behovet av att fläka ut mitt privatliv på nätet inte alls finns där. Och egentligen finns det inte så mycket att berätta om längre. Mitt liv är ganska tråkigt och innehållslöst numera och missförstå mig rätt, det är precis så jag vill ha det. Inga smaskiga sexhistorier, inget dåligt mående att ventilera och inga olyckliga kärlekshistorier att snyftande lägga upp smöriga ballader till. Inga foton på en partyglad Petti från helgens bravader eller inlägg skrivna i bakfyllans mellankoli. 

Och som sagt, jag är lycklig över mitt "tråkiga" svenssonliv. Jag trivs numera bättre i mina gummistövlar än i mina höga klackar, jag njuter av att bo på landet och att ha naturen utanför min dörr och jag uppskattar mer ett glas vin hemma i soffan betydligt mer än av ett på en trång nattclub. 

Jag vill inte låta pretto på något sätt men det har tagit mig 40 år att komma hit. Att hitta lugnet, att hitta tryggheten i både mig själv och ihop med någon annan. Att inte få panik av att jag faktiskt bestämt mig för att göra avkall på så väldigt mycket av mig själv som det faktiskt innebär att vara sambo och dela livet ihop med någon annan. Att jag inte längre bara har mig själv att tänka på utan tre andra. Att jag numera måste ta hand om ett hem med allt vad det innebär och tro det eller ej, jag njuter nästan av varenda sekund. Jag har aldrig tillbringat så mycket tid i ett kök, aldrig känt ett sånt behov av att vara huslig och hela tiden ha det rent och snyggt runt mig. Jag tror att jag äntligen har blivit vuxen.

Och aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra att dela ett hem och ett liv ihop med älsklingen. Att det skulle gå så smidigt som det faktiskt gör även om vi givetvis har våra stunder av små bråk. Men det känns så självklart, så naturligt och jag fylls ofta av den där varma känslan i mitt bröst. När vi står i köket ihop, han vid spisen och jag med disken. När han damsuger och jag hänger tvätt. När vi stuvar in fyra kubik ved och gör det lite roligare genom att skåla i öl och vin. Och när vi varje natt somnar tätt intill och vaknar likadant. 

Så jag lever just nu ett ganska vanligt och "tråkigt" liv men för mig så underbart det kan bli. För det tog mig 40 år att ta mig därifrån till hit...

PS. Jag lovar att snart lägga upp lite bilder från mitt nya mysiga hem :)

onsdag 30 oktober 2013

Ett nytt kapitel, vårt kapitel


Jag tar en liten paus i allt packande. En varm kopp kaffe får hålla mig sällskap framför tv:n och samtidigt ser jag hur älskligen checkat in på Brynäsmatchen när jag slösurfar runt med mobilen. Jag unnar honom den lilla pausen för han har snart flyttat ut hela sitt bohag till vårt nya hem alldeles själv. Och jag kommer att tänka på att detta blir den sista koppen kaffe jag tar i den här soffan, i det här vardagsrummet och i den här lägenheten. I morgon tar jag den första koppen i ett nytt hem som är vårt hem, i en ny soffa som är vår soffa. 

Jag kommer lämna mycket bakom mig när jag lämnar den här lägenheten och det känns skönt på många sätt. Men samtidigt innebär alltid förändring en liten gnutta osäkerhet. En liten gnutta rädsla inför det okända. Men mest känner jag förhoppning och ser fram emot allt det nya och att få börja skriva ett helt nytt kapitel i mitt och älsklingens liv ihop. Jag ser med glädje fram emot att få vara hemma och pyssla och göra det fint till oss två och till hans pojkar som kommer och bo hos oss varannan vecka. Att få ta långa promenader ute i skogen som ligger runt husknuten, få gå ner till sjön som ligger ett stenkast bort och att få åka scoter på vintern och bada och fiska på sommaren. Och till jul kommer min familj och fira med oss och jag kan inte tänka mig nåt bättre ställe att få fira den på än där i vår lilla idyll. 

Men nu ska jag njuta av min kopp kaffe.

Trevlig kväll!

tisdag 29 oktober 2013

Jag är inte så tokig ändå...


Att få vara på hemmaplan är inget jag är bortskämd med. Men denna vecka är det en nalkande flytt som får ta lite av min arbetstid i anspråk. På dagarna gör jag kundbesök men kvällarna består av att packa kartonger och idag körde vi äntligen det första lasset till vårt nya gemensamma hem. Och det är så fint. Jag längtar tills i helgen när allt är på plats och det enda som återstår är att pyssla och få i ording. Ska bli underbart att få sitta i köket och höra vedspisens knastrande. Få dricka en kopp kaffe med min älskling i ett hem som är VÅRT!

Och så det där med att inte räcka till... som mitt förra inlägg handlade om. Om att jag ibland känner att jag jobbar och jobbar men liksom inte får någon kredd för att jag offrar både mitt sociala liv och livet ihop med älsklingen för att jag aldrig är hemma. Men nu kom det äntligen. Betalningen som gör mödan värt. Ett mail från chefen med beröm för att jag ökat försäljningen på mitt distrikt med 256% jämfört med förra året. Och jag har även sålt mer i snitt per månad än en av mina manliga kollegor som är en av de gamla ägarna av företaget och jobbat med det här i över 20 år. Jag sträcker på mig oh klappar mig själv på axeln... jag är nog inte så tokig ändå!

Nu ska jag packa några kartonger till och snart kan jag mysa ordentligt i vårt nya hem...

onsdag 16 oktober 2013

Att inte räcka till...

Asfalten kan kännas så olika under däcken och jag älskar när den känns så där mjuk. Det påminner om känslan när jag var ung och cyklade på vårens nysopade gator. Man liksom flyger fram mjukt och behagligt. Det är sånt jag har tid att sitta och reflektera över alla de där timmarna bakom ratten. När landskapet utanför förändras och dag sakta går över till kväll. 

Jag är trött när jag kommer fram. Har haft ett sex timmars långt kundbesök  men jag lämnade det med en stor order i min hand och en skön känsla i magen. Jag går ner till hotellets relax och njuter av att få vara där alldeles själv. Ångbastu där jag liksom svettas ut varenda uns av stress och jobb. Ett bubbelbad som får min spända kropp att slappna av. Sen kan jag njuta i lugn och ro på rummet med ett glas vin.

Jag klagar inte alls. Det finns för och nackdelar med allt och jag har det ganska bra. Men ibland känns det ändå hopplöst och tungt. När det känns som att man aldrig räcker till. När jag tycker att jag gör så gott jag kan men jag ändå aldrig kan slappna av. 

I morgon åker jag hem. Får krypa in i älsklingens famn och där vet jag att jag alltid räcker till...







måndag 14 oktober 2013

Kvällsrapport



Väskan är packad, bilen fylld med alla mina stora och tunga jobbväskor och som vanligt stannar jag på favoritcafet för att få min vanliga glutenfria smörgås och mitt kaffe med lactosfri mjölk. Sen är jag redo för att ge mig ut på vägarna igen. Första stoppet blir i Järsvö i en mysig inredningsbutik mitt ute på landet och där bjuds jag på kaffe bland alla gamla vitmålade möbler.

Nästa stop blir i Sveg och där har jag inte varit sen jag var och hälsade på mina gamla svärföräldrar för evigheter sen. Den stora björnen som de höll på att bygga då är klar och står stor och ståtlig och välkomnar mig. Besöket blir i den lilla stadens enda möbelaffär. Inget kaffe bjuds men jag är glad jag får sälja och låna toaletten.

Nu är jag äntligen incheckad på hotellet i Funäsdalen och tv:n på rummet är så liten att jag knappt ser texten från sängen där jag ligger. Eller så beror det på vinet jag druckit. Köpte med mig lite ost och korv som jag sköljer ned med det egna medtagna vinet. Det blir för dyrt att alltid köpa vin på hotellen så jag brukar köpa med mig en sån där liten flaska Den brukar räcka hela veckan att smutta på.

I morgon blir det två möten här i byn innan jag drar vidare till Östersund.

Tja... det var min kvällsrapport från livet som resande säljare.

Gokväll mina vänner...

söndag 13 oktober 2013

Om helgerna som går

De där helgerna är alldeles för få och när de väl är här går de alldeles för fort. Bara tre veckor tills vi flyttar så därför är det mest förberedelse inför det som upptar mina helger. Vekorna tillbringar jag ju alltid på resande fot så det är de där få dagarna i veckosluten som måste räcka till. Jag har rensat, slängt, sålt och köpt nytt och jag tycker det är så enormt roligt att få inreda vårt nya hem. Älsklingen suckar djupt åt allt jag drar hem från Blocket och som fyller hans garage. Och just nu har hans vardagsrumsgolv fått agera min målarverkstad för det är där de inhandlade Blocketfynden får ny fin vit färg.

Men nu får målandet ta paus för i kväll packar jag åter igen väskan för en ny vecka på resande fot. I morgon åker jag till Funäsdalen och stannar en natt. Ska bli mysigt för där har jag aldrig tidigare varit. Sen bär det vidare till Östersund resten av veckan. Och nu ska träningskläderna med för ack så jag slarvat med det den sista tiden. Så nu är det dags.

Och har jag tur så kanske det blir en liten bloggdejt i veckan i Östersund. Nån som har koll vem som bor där :)

Kram på er!!

lördag 12 oktober 2013

Framåt, framåt...



Snart tre år. Några månader till och vi når tre år. Tre år sen från första kyssen. Tre år sen jag tog de första staplande stegen in i något jag egentligen aldrig riktigt vågade tro på. Då det var så där nytt, spännande och samtidigt så fruktansvärt frustrerande och påfrestande. Hjärtat skrek en sak och förnuftet en helt annan. Och hade jag lyssnat på alla andra skulle jag bara ha struntat i mitt hjärtas röst och vänt mig om och gått, och många har gångerna varit då jag önskar att jag hade styrkan att göra precis det. I all smärta, i all längtan och i all osäkerhet på om det någonsin skulle bli vi.

Snart tre år och nu ska vi flytta ihop. Och mitt hjärta är fortfarande fyllt till bredden av kärlek men jag har också kommit till den där insikten att ingenting är gratis. Ingenting är lätt och kommer av sig själv. När allt var rosenrött och vi levde i den där bubblan lite skyddat från verkligheten... då trodde jag nog aldrig att vi skulle behöva rida ut så många strider, stora som små. Och jag vet inte om det är så det ska behöva vara? Att det hela tiden är små saker som skaver och blir fel. Det enda jag vet att jag ändå vill stanna kvar. Det är inte längre som förut. Inte som med de andra. Att jag vill vända och gå om det blir svårt. Nu stannar jag kvar. Om än lite besviken ibland men alltid med hoppet i behåll. Att vi rider ut det här. Att vi hela tiden går framåt och lär oss av varann.

Det är inte lätt att vara två. Att foga samman och pussla ihop. Att lära känna och lära sig förstå. Men jag tror att det gör att vi går framåt och att det blir lättare så småningom.

Framåt, framåt...

onsdag 2 oktober 2013

Jag ska sy och jag ska klippa...



Sen i söndags befinner jag mig i Borås och dagarna har tillbringats på huvudkontoret. Sena kvällar som bestått av att jag fått hjälpa till med allt ifrån att sy till att klippa och klistra. Långa möten och genomgång av vårkollektionen som jag både har fått vara med om att designa en del av produkterna och även bestämma namnen. Och så har jag fått en gardinserie uppkallad efter mig så jag känner mig verkligen delaktig i allt som händer och det är en otroligt härlig känsla. Det kommer vara dubbelt så roligt att få besöka kunderna nu när jag gjort allt från att sy mina egna tygprover till att fått vara en del av produktionen.

Jag saknar min älskling så otroligt mycket. Vi hann precis krama varandra så var det dags för mig att ge mig av igen. Och till helgen har han en del aktiviteter så inte förrän på söndag kan vi få lite kvalitetstid. Som tur är har jag lillhjärtat med mig och han har givetvis charmat hela kontoret. Inte ens när han lägger sig rakt över alla tygerna på ett av våra möten blir någon irriterad på honom utan ler bara åt hur sööööööt han är.

Nu räknar jag dagarna... och snart är jag på väg hem igen. Sen väntar några veckor ute på fältet men sen... SEN kan vi se fram emot en flytt till vår fina lägenhet ute på landet. Snart, snart...

lördag 28 september 2013

Hur man fördriver en lördag!



Att tillbringa en fredagskväll på ett hotellrum ensam många mil hemifrån är väl inte direkt något jag jublar över. Och att det innebär att sortera tre stora resväskor med tyg gör inte det så hemskt mycket roligare heller. Så jag tröstar mig med den lilla flaska vin jag köpt och några ostbitar och en ölkorv i den stora hotellsängen med mitt lilla lurviga ressällskap snarkandes brevid. När klockan slår tio sover jag redan som en stock.'

Men det är idag när en av mina största kunder slår ut kassan som det är mödan värt. När hon ler stort och inser att försäljningen är dubbelt så stor mot vad den brukar vara på lördagar. Då är det värt den där extra natten ute på fältet och de där timmarna jag tillbringat i hennes butik.

Halv nio var jag på plats och fixade i ordning min lilla hörna med våra bästa produkter. Jag lockade med gott tilltugg och riktigt bra priser men den mesta försäljningen beror ju givetvis på att jag är så förbannat trevlig och att det inte finns en norrlänning som inte faller för min charmiga blekingska. Sen har jag det bästa vapnen av de alla med mig, ständigt vid min sida. Världens sötaste och charmigaste hund. Lugn och snäll sitter han vid min sida, ligger under en hylla eller sitter stilla och bara tittar ut genom skyltfönstret. Och bara om någon vill går han fram och hälsar. INGEN kan motstå mitt lilla lurviga charmtroll.

Efter fyra dagar ute på fältet är det ganska skönt att få komma hem till älsklingen och pojkarna igen. Men det är bara för att packa om väskan. I morgon åker jag igen. Nu är det kollektionsvecka och vårens nyheter ska gås igenom så nu ska jag befinna mig på huvudkontoret i en hel vecka. Hotell är bokat i centrala Borås och givetvis följer mitt favoritsällskap med.

Hoppas ni har en fin helg!


fredag 27 september 2013

Tillbaka


Det har inte funnits mycket att klaga på i mitt liv på länge nu. Allt har liksom fallit på plats efter alla turer jag behövt gå igenom de senaste två åren. Det känns så otroligt avlägset nu att jag befann mig i en av de djupaste svackor jag någonsin har behövt uppleva. Så ont det gjorde i både kropp och själ. Men inget varar ju för evigt. Det går i vågor hela tiden. Därför blev jag inte direkt förvånad när livet sätter mig på prov igen. Jag har fått ta beslut av stora slag och gå igenom jobbigheter jag inte önskar min värsta fiende. Det har inneburit att jag inte varit riktigt mig själv på ett tag och tvivlat på både det ena och det andra. Ställt svåra frågor till mig själv men också hittat svaren. Nu är det över, jag mår bra igen och vet mer än någonsin vad som är viktigt för mig och hur jag vill ha det. Och hela tiden har min älskling funnits vid min sida. Tack fina du för det...

Som vanligt befinner jag mig på resande fot. Ensam i en hotellsäng där jag precis unnat mig en sen kvällsfika som smakade extra gott. I morgon åker jag söderut igen men får inte komma hem förrän på lördag kväll. En kundaktivitet håller mig kvar lite längre den här veckan och jag hinner inte mer än hem så ska jag iväg igen. På söndag åker jag till Borås till företaget och stannar hela veckan. Så älsklingen och jag får inte mycket tid ihop just nu. Men snart bor vi åtminstone under samma tak. En flytt jag verkligen ser fram emot. Vårt nya fina hem som jag planerar in i minsta detalj. Knarkar blocket och annonser på löpande band just nu. Så kul att få inreda vårt första gemensamma hem. Älskar varje sekund av det här...

Har köpt ett tangentbort till paddan min så nu kanske det blir lite mer bloggande av. Om det nu är någon som saknar mig här ;)



måndag 9 september 2013

När det både är jobbigt och bra

Det dröjer längre och längre mellan gångerna jag kommer hit. Kanske det beror på att det tar så mycket tid att vara på alla andra ställen. Ibland känner jag att tiden inte räcker till längre och det gör mig frustrerad. Mitt jobb... tar både mycket tid och energi av mig. Känns som jag aldrig är hemma längre och inte ens stunderna på hotellen ger mig tid för att reflektera, andas och skriva av mig tankar och känslor här inne som jag alltid haft tid till förut. Jag är glad för mitt jobb... men ibland tar det liksom musten ur mig. Att alltid befinna mig på resande fot och alltid känna denna press, en mail som hela tiden pockar på min uppmärksamhet och känslan av att aldrig räcka till. Och jag vet att den största pressen på mig själv sätter jag själv.

Försöker blicka framåt. Se det där ljuset och numera finns det något bra att se fram emot. Att älsklingen och jag ska flytta ihop till en riktig idyll. Som på landet ungefär med en sjö alldeles intill. Och med allt i vitt och gamla vitmålade trägolv känns det som det är mitt drömhem. Vårt drömhem. Inte långt kvar nu så när den första snön kommer är vi säkert på plats.

Önskar bara tiden kunde gå lite snabbt. Inte just bara för flytten utan för att vissa saker hade varit skönt om de var över. Sånt där som just nu känns tungt och jobbigt. Ett litet hinder på vägen som vi måste kämpa oss igenom. Något som krävt svåra beslut och massa känslor som satts på prov. Men älsklingen och jag står enade i allt. Han finns vid min sida och stöttar när det känns svårt. 

Så just nu är det liksom både jobbigt och bra. Jag vacklar lite i vissa frågor ibland men jag tror att framtiden liksom löser allt till slut. 

Jag förlitar mig till det...

måndag 12 augusti 2013

Regnet utanför...


Första jobbveckan är över och även helgen försvann i ett nafs. Jag befann mig på hotell hela förra veckan med min lilla fyrbenta vän som enda sällskap. Dagarna bestod av möte och på kvällarna befann jag mig på gymmet eller i hotellets bastu. Den var jag ensam om att använda men det var bra medicin mot min ömma och lite trötta kropp. Helgen regnade bort och jag borde utnyttjat det dåliga vädret mer till att vara hemma och städa men, tja ursäkterna är många men lite fick jag gjort. 

Nu är det ny vecka och jag befinner mig där ute på fältet igen. Men de här dagarna blir det bara dagstripper. Det regnar utanför bilen och magen kurrar högt. Därför var det skönt med ett lite mat-och-blogg-stopp nu. Världens godaste kyckling och nu är jag redo igen. 

Finns mycket jag skulle vilja skriva och berätta men jag hinner inte riktigt med. 

Hoppas ni har det bra där ute!

söndag 4 augusti 2013

Så här dagen innan...





Och så är det liksom bara över. Pang bom och två veckors semester är slut. Hann liksom inte riktigt med men vågar inte heller klaga då jag ska vara glad jag fick någon tid ledig alls. Tiden flyger förbi i en ryslig fart och man måste vara snabb om man ska hinna greppa något. De där små guldkornen som man sen ska leva på hela hösten och vintern. De där små stunderna du ska ha att se tillbaka på när kylan kryper inpå. Och vist finns de... Bara det att jag liksom ville ha mer. Mer tid vid havet. Mer stunder att göra ingenting på. Mer varma vindar i håret och så doften av hans solvarma hud. Mer, mer mer...

Men jag kommer att vakna i morgon till en ny jobbdag och tacksamheten är faktiskt starkare än den där jobbångesten många andra har så här dagen innan. Och jag ska göra det bästa av det och fortsätta samla på guldkorn de där lediga helgerna och de där långa sommarkvällarna som det faktiskt finns en hel del kvar av. Suga ut så mycket av den här sista sommarmånaden det bara går. 

Har ni jobbångest??

torsdag 1 augusti 2013

It's not over till it's over


Kanske är det för att det är så få dagar kvar av ledigheten, kanske är det för att jag inte riktigt fått ut allt det där av ledigheten som jag velat, kanske jag saknar något eller någon. Kanske jag är arg på mig själv för att jag låtit en hel dag passera utan att göra något bra av den. Ibland går det inte att sätta fingret på och den där känslan som sitter i bröstet går inte att riktigt identifiera. Klumpen i halsen vill inte riktigt släppa och jag gör allt för att inte brista ut i gråt. En sån där dag bara och jag vill helst bara krypa under täcket och få vara ifred. Tycka synd om mig själv och vältra mig i självömkan. Men varför har jag egentligen inte en aning om. 

Inte alls på humör idag...

torsdag 25 juli 2013

Att vara i otakt



Det var länge sen jag hade den där längtan i min kropp. Den där som gör att man måste ta sig iväg och få svettas ur sig riktigt ordentligt. Nu har den infunnit sig igen och jag tar tacksamt emot och lovar mig själv att förvalta den väl. Den är lätt att tappa bort men svår att hitta igen. Så nu håller jag den hårt i ett fast grepp. 

Den där stunden kan hjälpa mot mycket och idag hjälper den mot frustration och svårmod. Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så. Det skaver och gör ont och man måste hitta takten igen. Då kan det vara skönt att bara få trampa runt. Låta musiken styra tempot, blunda och bara följa med. Få svettas ut det som gör ont och det känns oftast lättare sen. 

Det har blivit min förlösande drog.  Ett sätt att rensa bort och hitta takten igen. Ibland behövs det lite hjälp att finna styrka igen och den finner jag i det där. Av att få känna hjärtat slå och blodet rusa. Att andas tungt så bröstet nästa sprängs. Jag tänker så mycket klarare sen. 

Att komma i otakt är aldrig skönt men ibland blir det bara så...

onsdag 24 juli 2013

Nobody said it was easy!



Det är en stor skillnad på då och nu. Inte smärtfritt för det kommer det aldrig att bli så länge två människor ska försöka leva ihop. Vi som alla andra har de där stunderna av bråk och det gäller bara att hantera de så bra man bara kan. Inte fastna för länge i det där och lära sig att parera de där stunderna när man märker att de är på väg. Vi blir bättre och bättre på det där och det är just det som är den största skillnaden på då och nu.

Vet inte om det är det där med manligt och kvinnligt eller att vi fungerar och tänker olika som de personer vi är. Kanske det bara är dålig kommunikation och ibland tror jag att det handlar om att bara svälja sin stolthet. Att inte behöva sista ordet eller alltid vara den som har rätt. Ibland finns det inget rätt eller fel utan bara två sidor som vi ser olika på.

Jag märker också en väldigt stor skillnad på honom. En annan sårbarhet och osäkerhet. Kanske inget jag vill i detalj förklara utan bara sätta ord på hur annorlunda det är och att det är något bra. Något jag länge behövt och det blir liksom ett slags bevis på att våra känslor numera är mer jämlika. Att jag inte är den som älskar mest som jag alltid kände förut. Jag är inte längre rädd. Inte längre orolig eller nervös. Vi kan bråka utan att min mage vänder sig ut och in för nu vet jag att han stannar kvar.

Bråka är inget kul men det hör ju liksom till. Jag älskar honom ändå. Han är det finaste jag har och trots dålig kommunikation och missförstånd ibland har vi det bra. Jag kan göra honom tokig och han kan ibland göra mig knäpp och ibland vill jag bara slita mitt eget hår. Jag kan vara arg, tjurig och sur... men det är ändå honom jag vill ha!!

måndag 22 juli 2013

Semesterpusslet



Första jobbfria vardagen och det är nu den där semesterkänslan ska infinna sig. Två veckor är inte lång tid och tiden går alltid för fort. Vill hinna med så mycket som möjligt, njuta så mycket som möjligt och givetvis få så mycket tid ihop med älsklingen som möjligt. Men det är inte alltid lätt att få ihop det när det är flera viljor, flera att ta hänsyn till och begränsat med både tid och pengar. Ibland krockar det och det blir liksom inte riktigt som man tänkt sig. Jag vill en sak, han en annan, jag tror en sak och han antar en annan. Och så en kommunikation som inte alltid fungerar perfekt och småbråk och tjafs är ett faktum. Inga världskrig startar men det tar dyrbar tid i anspråk som man skulle kunna lägga på annat. Jag är inte världens bästa och vet att jag kan handla fel. Framför allt om det finns något som jag stör mig på. Som att jag ganska ofta känner mig som en änka... "golfänka" Men det är en "älskarinna" jag lärt mig att leva med.

Själv har jag skaffat mig en "älskare" och det är gymmet. Där kan jag numera spendera en stund varje dag och känner hur jag mår bättre och bättre av att få svettas ordentligt. Sen hade jag mer än gärna haft min älskling med mig dit och jag har lyckats få med honom ett par gånger. Men ofta är jag där själv för han valt "älskarinnan istället och det kanske är så det få vara. Han gör det han gillar mest och jag gör det jag gillar mest. Alla glada och nöjda... eller?

Som sagt, det är inte alltid lätt att få ihop det...

lördag 20 juli 2013

Semestern kan börja


Jag tänker varje dag att jag vill sätta mig ner och skriva men så kommer det där livet i mellan. Det där livet som jag numera är så otroligt tacksam för. Alla små och stora ting. Som att vi kom hem för några dagar sen efter en lång helg hemma i Blekinge som har varit så underbar på många sätt. Som att få vara nära min familj och ha min älskling vid sidan. Att få träffa så många av mina gamla vänner och visa älsklingen mina små guldkorn hemma i min gamla hemstad. Men oavsett hur bra vi har det borta är det ändå så otroligt skönt att få komma hem och vila kroppen i min egen soffa. Stor tacksamhet bara över det.

Jag har jobbat min sista vecka nu och sista dagen unnade jag mig att arbeta över en kopp kaffe på ett mysigt café med utsikt över havet. Nu väntar två veckors semester och den firade älsklingen och jag in igår genom att gå ut och äta en underbar middag ihop på mitt stammishak. Det blev en superhärlig kväll och jag hoppas på flera av det slaget under mina två lediga veckor.

Men lite till jobb blir det. I kväll tar jag på mig den vita blusen och svarta kjolen för att servera på ett bröllop. Något jag alltid tycker är kul. Glada människor och massa idéer att samla på inför mitt egen kommande bröllop i framtiden.

Hoppas ni har en fin sommar och lite mysig ledighet.


tisdag 9 juli 2013

Saknaden

Sista natten på hotell för denna vecka. Som vanligt när det gått några dagar så kommer saknaden smygande. Och det är ju lite det som är tjusningen med det här... att man får längta lite efter varandra. Att dagarna ifrån varandra gör att man tar extra mycket vara på de som man sen får ihop. Och nu kommer vi att få några extra mysiga dagar ihop för nu tar jag med mig älsklingen och beger mig hem till familjen i Blekinge. Blir en liten minisemester som jag verkligen ser fram emot. Men först ska jag jobba klart för denna vecka och lämna fältet i morgon och bege mig hem. Saknar båda mina älsklingar nu. Jag har turen som har en underbart snäll pojkvän som hjälper mig med vovve när jag jobbar borta. Han brukar följa med men jag vet att han är i trygga händer just nu. 

Nu ska jag krypa i säng och i morgon kommer jag att få krypa in i älsklingens famn igen. Som jag längtar...

måndag 8 juli 2013

Hatkärlek




Dalarna vidare till Värmland och där blir jag kvar i natt. Av någon anledning var det fullbokat nästan överallt men lyckades med turistbyråns hjälp hitta ett litet värdshus med ett dubbelrum ledigt. Mina krav på hotell är inte höga utan nöjer mig så länge det finns tv, dusch och en relativt skön säng på rummet. Därför är det en extrabonus när det visar sig att det är en hästensäng jag ska få krypa ner i. Maten är ok och ute i korridoren står en vattenkokare så jag kan göra mitt kvällskaffe.

Numera tar jag alltid med mina löparskor men tror alltid att jag ska vara för trött för att orka ge mig iväg. Blir därför lika förvånad varje gång av min viljestyrka som drar mig ut och idag blev klockan väldigt mycket innan jag kom till skott. Det blev en tur ner till sjön i närheten och jag har märkt att kroppen mår bäst av att få springa i skogen på det lite mjukare underlaget.

Nu är den här dagen slut och jag avslutar den i sängen med kaffe, jordgubbar och mörk choklad. Min ständiga last men kan ju numera njuta med gott samvete eftersom jag är så enormt duktig och springer en runda så ofta jag orkar och kan. Är som sagt enormt stolt över mig själv att jag efter 40 år av hat till joggning helt plötsligt känner i alla fall något som kan liknas vid hatkärlek :0)

Miljoner måndagskramar till er!

söndag 7 juli 2013

En liten hälsning till er!


Jag ser det som något bra att jag inte är här lika ofta som förr. Har ju alltid haft lättast för att skriva när jag mår som sämst. Eller när livet inte har så mycket värdefullt innehåll. När dagarna har allt för många timmar kvar som man kan ägna åt orden här inne. Så är inte livet just nu och det känns så enormt skönt. Att få må bra och vara lycklig över det mesta har inte varit mig allt för mycket förunnat så det är väl liksom min tur nu. 

Jag är så enormt tacksam över mitt jobb. Att jag äntligen har hittat tillbaka till det som jag trivs med mest, och att jag får uppskattning från både kunder, kollegor och chef  värmer så väldigt gott. 

Och min älskling och jag. Ett litet kapitel för sig som till slut blev så bra. Jag tycker tom att vi numera är duktiga på att lösa både små konflikter och bråk. Och jag är fortfarande lika kär om inte mera på sitt lilla sätt. Känner äntligen både trygghet och lugn och när jag ser på honom blir jag alldeles varm. 

Så kanske är det därför det är lite tyst. Jag njuter liksom av livet precis som det ska va. Det finns inte riktigt ord som kan beskriva exakt hur det är. Hur det liksom pirrar i magen och hur mjuk jag känner mig i mitt bröst.  Och jag behöver inte alltid sätta det på pränt. 

Men jag finns alltid kvar. Med små jämna mellanrum kommer jag tillbaka hit. För att lämna små avtryck och hälsningar till er. Om det nu är någon kvar :o)

söndag 30 juni 2013

Blommor, jordgubbar och vin

Efter flera nätter borta och många dagar ute på vägarna var det underbart att komma hem till dukat bord och vinet upphällt. Tror min älskling saknar mig lite när jag är borta och det värmer långt in i hjärtat när han visar det på det där kärleksfulla sättet. Och hur mycket jag än älskar mitt jobb och njuter av friheten så är det ändå en skön känsla att få komma hem och krypa upp i en längtande famn.

Helgerna går fort men jag försöker att få ut så mycket av tiden som möjligt. Som att ta några glas vin med Cicci på stammishaket och dansa de sista minutrarna innan nattclubben stänger. Den där nattclubben jag inte alls saknar att gå på men som är rolig den lilla stund vi är där. Som att äta frukost på mysigt café med älsklingen och pojkarna och sen ta filten med ut till havet för att tillbringa nån timme där med tidning, jordgubbar och en och annan puss. Jag orkar till och med ta mig ut i spåret och springer några kilometer vilket gör att jag njuter extra mycket senare på kvällen av grillat kött och ett glas vin.

Idag har varit en sån där slapp hemmadag. En sån otroligt skön känsla att ha ett nystädat hem så man med gott samvete kan sova nån timme extra på soffan, dricka kaffelatte och smaska på jordgubbar och mörk choklad på balkongen med Cicci. Och idag fick jag även träffa Mattias och lilla söt som kom förbi en stund. Vi ses alldeles för sällan nu för tiden.

I kväll tog jag lilla lufsen med mig ut på en lång promenad för att ta med mig en del av sommaren in. Det blev en stor bukett av underbara blommor som liksom blev pricken över i:et i min fint städade lägenhet. Så nu kan jag inget annat göra än att bara sitta här i soffan och mysa med de sista jordgubbarna och lilla lufsen liggandes nere vid fötterna. En mysig helg får ett mysigt avslut...
















onsdag 26 juni 2013

Jag älskar att vara jag






Jag är trött så jag kryper ner under täcket på hotellet jag precis checkat in på. Det tredje denna vecka och jag har kört bil 40 mil de senaste timmarna och det enda jag sett är skog, höga berg och en och annan ren som stått och betat vid vägkanten. En helt ny värld för mig men en vanlig syn de närmaste dagarna. Timmarna jag befinner mig i bilen har blivit otroligt många men det stör mig inte nämnvärt. Jag tar det lugnt, stannar och sover när jag känner att det blir för jobbigt för det sista jag vill är att somna bakom ratten. Det här är ett liv jag trivs ganska bra med. Fritt och självständigt. Fri som en fågel flyger jag fram likt en vägens riddare. Som en pirat som styr sitt stora skepp framåt mot nya upptåg. Min bil är stor som ett slagskepp och den har liksom blivit min fristad. Mitt andra hem. Tiden på vägarna fördriver jag genom att lyssna på ljudböcker. Har precis avslutat Camilla Henemarks "Adjö det ljuva livet". En underbart stark berättelse och jag slås av hur otroligt lika hon och jag är på många sätt. Nu har jag varken legat med Kungen eller tvättat Mick Jaggers kalsonger men många andra saker hon beskriver kunde lika väl varit mina egna ord.

En av de sakerna tänker jag på i kväll när min älskling och jag säger godnatt via sms och jag märker en tendens av hans ogillande när han förstår att jag tillbringat några timmar med att prata med okända människor här på hotellet över ett glas vin. Han har svårt att förstå den sida hos mig. Att jag kan prata med kreti och pleti om ditt och datt utan att känna personen det minsta. Men det är sån jag är. Social, framåt och jag älskar människor. Alla. Oavsett ålder eller kön. Det är ju därför jag älskar mitt jobb. Inte bara för att få sälja utan för mötet med människor. Jag har aldrig varit speciellt resultatinriktad utan de affärer jag gör bygger helt och hållet på relationer. För att jag älskar mötet med människor. Men precis som Camilla så blir jag ibland missuppfattad som flirtig men det handlar inte alls om det. Och precis som hon ber jag inte om ursäkt för att jag finns till utan tar för mig av livet på alla sätt. Och precis som hon beskriver så kan jag ibland inte förklara varför jag ibland hamnar i situationer ingen annan människa skulle vara i närheten av. På gott och ont. Jag är bara jag. Och just nu älskar jag faktiskt att vara jag...

lördag 22 juni 2013

onsdag 19 juni 2013

Borta bra...

Ständigt rullande hjul. Vita sträck flyger förbi i takt med mina tankar. De där som får fara runt fritt de timmar jag måste tillbringa bakom ratten. Hela tiden på väg. Besöker städer jag aldrig tidigare sett. Kör på vägar genom ekande skog och möter inte en endaste bil. Jag checkar in på ännu ett hotell och känner tröttheten klamra sig fast. Räknar timmarna som blir med sömn och de blir nog alldeles för få. 

I natt är det Östersund men i morgon bär det hem. Borta bra men hemma bäst...


tisdag 18 juni 2013

Livet på hotell

Det är verkligen skönt att få vara ute på fältet igen. Det har egentligen aldrig stört mig nämnvärt att behöva vara hemifrån största delen av veckan utan har alltid tyckt att det varit någon form av befrielse över det. Att bara ha sig själv att tänka på och hotellrummen blir liksom min egna lilla svär. Ja och så vovves så klart. Vi trängs mer än gärna i hotellsängen som denna gången är något mindre än vad det brukar bjudas. Jag slipper tänka på städning, att bädda sängen eller vad jag behöver handla hem till frukost. Allt blir serverat. Vem klagar då liksom?

    Min älskling har lagt beslag på min sovplats...

    Nyduschad och klar för sängen...

    Nya träningsdojjor som invigdes på långpromenaden idag...

    Nyklippt men luggen kunde gott varit liiite kortare...

måndag 17 juni 2013

Incheckad




Några timmar i bilen med det bästa resesällskapet man kan tänka sig är en bra start på veckan. Pussade älsklingen hejdå för några dagar ute på fältet och nu är vi incheckade på hotellet i Sunsdvall. Har tagit en promenad i stan och satte mig och åt på en uteservering. Och det kan väl hända då att jag unnade mig ett glas vin där i ensamheten med bara vovve under bordet som enda sällskap. Nu ligger vi och myser i en varsin ände av sängen. Jordgubbar och mörk choklad sköljs ner med kaffe så just nu har jag det ganska bra. Nu väntar några dagar med kundbesök innan jag åker hem igen och firar midsommar med älsklingen.

fredag 14 juni 2013

När livet kommer i mellan

Ligger utslagen i soffan och låter fredagskvällen liksom bara glida förbi. Det är första gången på länge som jag tillbringar en kväll i ensamhet hemma i min egen soffa. Min älskling och jag tillbringar de flesta kvällar ihop numera och jag kunde inte låta bli att fråga honom härom dagen vart hans behov av egentid har tagit vägen. Det finns inte längre svarar han men jag tror ändå att han i kväll myser lite av att få se vad han vill på tv:n och inte behöver ha mina små fötter i sitt knä att pyssla om. 

Jag har inte skrivit här inne på hela tio dagar och det är konstigt det där att behovet att alltid uppdatera inte riktigt finns där lika starkt. En skön känsla på något sätt. Och det beror ju delvis på att det där livet har kommit i mellan med nytt jobb och allt vad det innebär. Jag känner mig så enormt tillfreds just nu på alla plan och jag är så enormt tacksam för att jag har fått ett jobb jag verkligen brinner för. Denna vecka har jag träffat en del av mina kunder och de ger mig massa beröm för att jag redan sköter det så bra. Det värmer långt in i själen och jag hoppas min chef kommer uppskatta mitt jobb lika mycket som de. Och att få komma hem till älsklingen och en uppdukad middag med ett glas vin efter nästan tolv timmar ute på fältet gör mig ännu mer lycklig. 

Men just i kväll njuter jag av lite ensamhet, kaffe, jordgubbar och mörk choklad. Och jag hoppas jag hittar tillbaka till glädjen att skriva av mig här inne. Men som sagt, livet kom lite i mellan. Jag smyger lite hos er så tro inget annat och jag hoppas att ni tittar förbi här fast att det varit lite tyst en stund. 

Ha en underbar helg!

tisdag 4 juni 2013

Life is GOOOOOD!!!

Idag är det en vecka sen vi satte oss på planet till Spanien och jag har inte riktigt hunnit smälta den underbara resa vi haft. Jag vågade inte riktigt hoppas på något alls men det blev bättre än vad jag någonsin kunde ana. Vi har för första gången tillbringat dygnets alla timmar ihop under så många dagar i sträck och jag har verkligen njutit av varenda sekund. Det känns som att vi har kommit varandra närmare, som om kärleken aldrig varit starkare och att vi befinner oss på en helt annan nivå av vår relation. Jag kan med handen på hjärtat just nu säga att han är mannen i mitt liv och att jag äntligen vågar hoppas på en framtid ihop. Det känns som jag har blivit förälskad på nytt.

När vi befann oss i Spanien fick jag också ett glädjande besked och det var givetvis så att jag fått jobbet. Så vi hann inte mer än hem i söndags så var det dags att packa om väskan och bege mig iväg på måndag morgon för att träffa nya kollegan och följa med på kundbesök. Och det känns så otroligt bra redan nu och jag längtar till att få bege mig iväg ut själv och träffa mina egna kunder. För er som är nyfikna kan jag berätta att jobbet är att sälja tyger och heminredningstextiler till tygbutiker och heminredningsbutiker. Jag har ett enormt stort distrikt som sträcker sig från Uppsala till Kiruna så det kommer bli en del resande. Men det är precis det här jag har längtat tillbaka till. Att få jobba ute på fältet med produkter jag brinner för. Nu är det bara ett vikariat men kan bli allt ifrån några månader till att jag får stanna kvar tillsvidare. Oavsett kommer jag att lägga ner min själ i det här.

Just nu befinner jag mig på ett hotell i Borås där huvudkontoret och lagret ligger och i morgon tar jag min tjänstebil och beger mig hemåt igen till mina älsklingar. 

Just nu känns mitt liv väldigt bra...


Här är lite bilder från Spain