Jag ser det som något bra att jag inte är här lika ofta som förr. Har ju alltid haft lättast för att skriva när jag mår som sämst. Eller när livet inte har så mycket värdefullt innehåll. När dagarna har allt för många timmar kvar som man kan ägna åt orden här inne. Så är inte livet just nu och det känns så enormt skönt. Att få må bra och vara lycklig över det mesta har inte varit mig allt för mycket förunnat så det är väl liksom min tur nu.
Jag är så enormt tacksam över mitt jobb. Att jag äntligen har hittat tillbaka till det som jag trivs med mest, och att jag får uppskattning från både kunder, kollegor och chef värmer så väldigt gott.
Och min älskling och jag. Ett litet kapitel för sig som till slut blev så bra. Jag tycker tom att vi numera är duktiga på att lösa både små konflikter och bråk. Och jag är fortfarande lika kär om inte mera på sitt lilla sätt. Känner äntligen både trygghet och lugn och när jag ser på honom blir jag alldeles varm.
Så kanske är det därför det är lite tyst. Jag njuter liksom av livet precis som det ska va. Det finns inte riktigt ord som kan beskriva exakt hur det är. Hur det liksom pirrar i magen och hur mjuk jag känner mig i mitt bröst. Och jag behöver inte alltid sätta det på pränt.
Men jag finns alltid kvar. Med små jämna mellanrum kommer jag tillbaka hit. För att lämna små avtryck och hälsningar till er. Om det nu är någon kvar :o)
2 kommentarer:
Fin du var om håret =)
Tack, jag kommer alltid att finnas kvar här.
Kram Biffen
Skicka en kommentar