tisdag 28 maj 2013

Äntligen...

I morgon kommer jag att ha den här utsikten och brevid mig kommer älsklingen att sitta. Fyra timmar senare landar vi i Alicante där det står en bil parkerad som vi ska ta oss till lilla staden Dolores med. Där ska vi tillbringa fem nätter ihop och bara mysa av sol, värme och att bara få vara tillsammans och ta det lugnt ihop. Första gången vi åker iväg ihop och det kommer att bli supermysigt. 

Och när jag kommer hem... har jag nog jobb. För idag var jag på intervju och efter fick jag ett löneförslag mailat till mig. Jag kan bara tolka det som att de vill ge mig jobbet... för annars är det väl lite konstigt att erbjuda mig mer lön än jag begärde. Eller?

Det känns just nu som att många knutar håller på att lösas upp och det borde väl vara min tur nu. Sju månaders arbetslöshet känns som det räcker och min ekonomiska situation har äntligen hittat en lösning. Tack än en gång snälla älskade mamma för den hjälpen. Och ett jobb som jag verkligen vill ha kanske är mitt. Jag skriver kanske till jag fått ett hundra procentigt svar. 

Nu ska jag packa klart min väska för i morgon åker jag på en välbehövd liten kärlekstripp och den här resan får liksom bli startskottet på en förhoppningsvis början på något väldigt bra.

Äntligen...

söndag 26 maj 2013

Det där med krogen

Jag borde ha varit trött när min älskling drog upp mig klockan sju på morgonen när det var dags för honom och ena lillkillen att ge sig iväg på golftävling men jag var oförskämt pigg. Ändå somnade vi inte förrän långt efter att jag kommit hem från det sena nattjobbet. Jag går nog på någon slags reservenergi just nu.

På kvällen lämnade jag honom framför fotbollen på tv:n och gick ut och drack vin med Cicci på vårt nya stammishak där vi alltid blir välkomnade med breda leende av personalen och den absolut bästa servicen man kan tänka sig. Och det är en sån otroligt skön känsla att vara ute med vänner och slippa den där hemska singelhetsen. Att slippa jakten, slippa att låta den desperata blicken svepa över lokalen och slippa besvikelsen när mannen i ens liv inte dök upp den kvällen heller. Det är en underbar känsla att få åka hem på natten och krypa ner under täcket hos den finaste som finns. Bara att få känna DEN känslan gör det värt att få gå ut ibland. Sen är det givetvis supermysigt att få sitta och fnittra ihop med en go vän över några glas vin.

 Den klassiska toalettspegelbilden

 Ute på älsklingens innegård. Han är fotografen

Kompismys med Cicci på trevliga Kalles

lördag 25 maj 2013

Om de där jobben

Jag kliver upp klockan sex och klockan sju står jag redo på jobbet. Jobbar hela dagen och beger mig hemåt kl tre. Duschar av mig alla matrester och matoset i håret. Kryper ner i sängen och sover nån halvtimme. Kliver upp, knyter blusen och hänger förklädet på höften och beger mig iväg till jobbet för att jobba ytterligare sex timmar. Glada människor som skålar i skumpa och jag och kollegorna tar ett glas och smuttar på i disken. När klockan är halv tolv hämtar älsklingen upp mig och jag är så slut att jag inte ens orkar äta av resterna jag tagit hem. Jag har varit så uppe i varv hela dagen att jag inte kunnat äta en bit så jag kryper i säng med en ganska tom mage men med desto ömmare kropp. Men jag är ändå så tacksam för de här extratimmarna jag får. 

Jag och älsklingen slåss just nu om samma typer av jobb. Inte så konstigt med tanke på att vi var arbetskamrater innan vi blev ett par. Nu är vi kallade på intervju båda två till samma jobb vi sökt. Jag skrattar mest och säger att må bäste man vinna =)

Och det där tunga oket jag burit så länge har äntligen lättat. Jag är just nu så nära slutet på en lång plåga och det ska bara ett positivt samtal till att allt släpper helt. Nu handlar det bara om människors goda vilja. Och det är min underbara mamma jag kan tacka för det. En hjälp som jag kommer att vara evigt tacksam över och som gör att jag äntligen slipper oro och ständig ångest över hur det ska gå.

Nu ska jag njuta av den här lediga soliga dagen. 
Hoppas ni får en underbar helg!

Smutt, smutt...

torsdag 23 maj 2013

Att hoppas

Så trött och så ont i varenda del av kroppen och det enda som fick mig att slappna av lite var att sjunka ner i ett nästan kokande bad. Sen bäddade jag ner mig i sängen och somnade som ett litet barn. Att klockan bara var fem struntade jag högaktningsfullt i.

Det var inte bara de åtta timmarna på jobbet som gjorde mig helt slut utan den där oron jag bär över det där som tyngt mig en längre tid nu och det måste lösas.  Men det har varit svårt för mig att göra det så nu lägger jag allt mitt hopp till en sista utväg. Det tar emot att behöva be om den här typen av hjälp men just nu finns det inget annat sätt. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har mamma och hennes man som gör allt för att hjälpa mig i det här och just nu gör det att jag kan slappna av lite. 

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det löser sig...

tisdag 21 maj 2013

Allt är nästan perfekt

En efter en faller bitarna på plats. Vissa saker kanske bara är tillfälliga men tjänar ändå sitt syfte just nu. Att få ha ett jobb som kanske inte är permanent men det gör mig ändå så otroligt lättad att jag slipper oroa mig för ekonomin. Och det kändes så rätt när jag kom dit första gången. Ett härligt gäng och att få känna att jag kom in i det på en gång och att jag verkligen var behövd. Något jag kan, något jag trivs med och att redan få förtroende att sköta saker helt på egen hand. En underbar känsla.

Och jag och min älskling vi tar en dag i taget. Det känns som vi går på en helt annan väg än vad vi tidigare gått och han visar på alla sätt att han förstår att det kanske inte varit så bra. Allt kan inte förändras på en dag. Min tillit och trygghet behöver sakta få repa sig igen men så länge jag ser framsteg och en vilja till förändring vågar jag hoppas och tro. Sakta men säkert.

Men en ganska stor pusselbit behöver falla på plats och nu väntar jag på besked. Ett ok tungt som sten som jag burit på länge nu. Slipper jag den bördan skulle allt nästan vara perfekt. I dagarna får jag besked...

torsdag 16 maj 2013

En liten omväg bara

Det sägs ju så. Fast ibland undrar jag hur många omvägar man ska behöva ta innan man äntligen hamnar på den rätta. Men är det så... att allt har en större mening så kanske det bara är att låta sig följa med. Varje dag nu har det varit upp och nergångar. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ibland ser jag en ljusning men så drar någon ner rullgardinen igen. Och jag vet inte... det är väl bara så det är. 

Men ibland kommer det små lösningar från oväntat håll. Så i morgon klär jag återigen på mig förklädet och går in i en för mig välbekant miljö. Jag ska få jobba lite extra på en restaurang som jag verkligen tycker verka både mysig och verkar ha en trevlig personal.  Det blir till att slänga mig in direkt och gör jag bra ifrån mig hoppas jag på att få jobba mycket framöver. 

Så på något sätt är det väl så... allt har en mening. Och är det meningen att jag ska ta den här lilla omvägen innan drömjobbet dyker upp, ja... då rättar jag mig efter det. Och det ska bli riktigt roligt. 

onsdag 15 maj 2013

Like bubbles in the sky


Det är en härlig känsla som intagit min kropp. Jag mår bättre än på mycket länge vilket egentligen är ganska lustigt då det fortfarande finns en del mörka moln på min himmel. Men på något sätt känner jag en enorm styrka att orka tampas med de på ett helt annat sätt. Jag ser en ljusning, jag känner hopp och en sprudlande känsla av att allt snart har en lösning. 

Min ekonomi är katastrofal men jag gör allt för att få det att gå ihop. Jag rensar hemma och säljer saker på alla de möjliga olika sätt och ställen. Och samtidigt ger det en tillfredsställelse att få  utrensat och ett tillfälle att umgås med nya och gamla vänner på loppisar. 

Jobben lyser fortfarande med sin frånvaro men just nu känner jag ändå någonstans att det snart löser sig. Jag är ju beredd att byta väg helt och hållet och göra något helt annat. Små pusselbitar måste bara först falla på plats. 

Och kärleken. Den finns där. Så annorlunda och ny på nåt sätt. På ett bra sätt. Jag vill inte sätta någon etikett på vad det är för min erfarenhet säger att det blir så sårbart nu. Och jag är inte sårbar längre. Jag är stark och njuter så länge det är precis som jag vill ha det. Och det är det just nu.  

Så det känns som jag är ganska lätt i sinnet. Njuter av livet och känner den där härliga känslan på morgonen i mitt bröst. Den där sprudlande förväntan över dagen som väntar. Och jag liksom flyger fram. Som bubblor i luften...








lördag 11 maj 2013

Smaljeansen


Kanske var jag lite för mager ett tag men det känns ändå inte speciellt kul när jag prövar jeansen jag köpte förra sommaren. De stramar över min fylliga rumpa och trots att jag inte är direkt tjock runt magen går de inte riktigt att knäppa. Det gjorde mig riktigt sur faktiskt...


Jag mår ju så mycket bättre nu men varför ska man inte kunna vara både glad OCH smal? De där jeansen fick mig i alla fall att hoppa i träningskläderna och ta mig till gymmet som jag inte besökt på ett par veckor så det var ju bra. 

Nu är det färdigfuskat med träningen, punk slut!

Rensar för själen

Bord är bokat och det fattas inte saker att sälja. Det är bara det där med att ta sig tid att rensa, sortera och packa ihop som är lite svårt. Har haft två veckor på mig och ändå är jag inte på länga vägar klar. Så nu är jag ute i sista minuten så här dagen innan. 

Jag behöver verkligen sälja av en hel del. Både för min ekonomis skull men också för att mitt hem drunknar i kläder och skor. Pappa räknade till 32 par i hallen när han var här. Och då var bara vinterskorna framme. Jag är inte ett dugg lyckligare med allt det här. Det ger mest bara ångest.

Ibland önskar jag att jag kunde sälja av alltihopa och låta bli att handla nytt på en väldigt lång tid. Tror det skulle vara rejält renande för själen. Leva lite minimalistiskt ett tag. För som sagt... lyckligare är jag inte av allt materiellt.

Nu skriver jag det här så jag inte kommer undan mer...
IDAG SKA DET RENSAS OCH FIXAS!!!!!
Punkt slut!!!

I morgon är det loppis på Maxim i Gävle!

fredag 10 maj 2013

Torkade rosor och kyssar i regn

Det är som att gå på glasskärvor. Sakta och försiktigt så man inte gör sig illa. Rädd för smärtan det kan orsaka och lätta steg för att inget ska gå sönder igen.

Mycket är annorlunda. Allt är egentligen annorlunda. Och jag vågar knappt andas utan är mest i stunden och försöker att varken titta bakåt eller framåt. Allt som jag saknat finns plötsligt där och i vissa stunder känns det som att vara tillbaka till den där tiden då vi levde i någon slags rosa bubbla och bara vi existerade. Att åter igen få vakna av hans mjuka läppar i min nacke, av hans händer som hittar alla de där ställena på min kropp som får mig att rysa och att äntligen få känna mig sådär älskad och efterlängtad som jag saknat så. 

Jag torkar rosorna han ställde utanför min dörr när jag behövde tröst. Kanske för att jag inte riktigt våga tro och skulle allt åter igen försvinna så kommer rosorna att påminna mig om tiden då jag en sista gång kände hopp. För det här är en sista gång. Jag har lovat mitt hjärta det...

Vi faller i varandras armar och tårar blandas med regn. Jag kunde ha gått men jag valde att stanna kvar och han håller om mig så hårt så hårt. Hårdare än någonsin förr. Och kanske han menar att han verkligen äntligen har förstått. Kanske det är så att det alltid var meningen att det skulle vara vi. För hur krokig den här vägen än har varit, hur ont mitt hjärta än har gjort och trots alla tårar jag fällt... så har jag aldrig slutat att älska, aldrig slutat känna hopp. Men det är sista gången nu om jag skulle stanna kvar. 

Såra mig igen och jag försvinner för gott...

måndag 6 maj 2013

Du...

Jag har tagit tillbaka mitt liv...

Det går framåt hela tiden. 
Dagarna. Tiden. Förväntan. Hoppet.
 Och jag låter mig liksom bara följa med. 
Så mycket som är annorlunda nu än där jag brukar befinna mig. 
Och det känns bra. Väldigt bra. 


Idag har jag varit på ännu en intervju men jag känner inte längre någon panik. Jag har en reservplan och trots att det kommer att innebära att jag får ta på mig blåställ och kliva in i en roll jag aldrig tidigare spelat så kommer det att vara nyttigt. Jag får släppa min prestige och tittelsjuka och det är något enormt förlösande i det. Så blir det inget med det här butikschefsjobbet gör det mig faktiskt ingenting. 


Och jag som så länge varit mycket för mig själv i väntan på att han skulle ta sig tid har numera fullt med vänner runtomkring. Idag har jag haft glädjen att få sitta i en mysig trädgård och dricka kaffe hemma hos Anna, fått träffa Cicci på en liten promenad med hundarna och avslutade eftermiddagen med mat och ett glas vin på uteservering med Jonna. 


Jag har äntligen tagit tillbaka mitt liv...

söndag 5 maj 2013

Gå, gå, gå...

Det tar ungefär en timme att gå från honom till mig så det får bli en av de där långa promenaderna jag har blivit så duktig på att ta. Det är söndag, solen lyser och det är en sån där dag då man vill ta vara på ljuset och värmen så mycket det går. Njuta...

Det är fullt med folk i den lummiga parken som jag måste gå igenom för att komma hem. Familjer med sina barn, de som rastar sina hundar och jag möter alla de där paren med likadana träningsoveraller. Och de håller varandra i handen eller bara går sådär tätt intill. Ler mot varandra och njuter av den här lediga söndagen ihop.

Jag går bakom ett ungt par. Hennes långa blonda hår sveper över ryggen och hon har världens sötaste stjärt. Han har en keps på huvudet och sådär lagom härlig skäggstubb. De skrattar åt något, han lägger armen runt hennes rygg, drar henne intill sig och ger en henne lång puss på munnen. Det är sådär en söndag ska se ut...

Jag fortsätter bara att gå och det känns som jag skulle kunna gå hur långt som helst.
Bara fortsätta att gå... gå, gå, gå...


lördag 4 maj 2013

Vem är du???


Jag är inte så konsekvent i mitt skrivande längre. Inte i mitt läsande av andra bloggar heller. Det går i perioder det där eller så är det bara så att det inte är lika viktigt för mig att berätta för hela världen om mitt privataste. Eller för de nyfikna som smyger omkring här inne bara för att gotta sig.

Men jag är väldigt nyfiken på vilka ni är. Jag kan se var en del av er kommer ifrån men inte riktigt exakt. Jag vet tex att jag har läsare både från polisen och Skatteverket. Att det finns nån läsare från Kalmars landsting i Oskarshamn. Och någon som jobbar på Mitt media i Gävle. Är det någon av er som känner er träffade kan ni väl säga hej. Men bara så ni vet, helt osynliga är ni inte.

Och ibland hör jag skvaller från någon jag inte känner som läser här inne och sen avhandlar innehållet med de som känner mig. Känns konstigt på nåt sätt men jag har ju valt att vara ganska öppen och icke anonym. Men ibland känner jag mig som en apa i bur...

fredag 3 maj 2013

Vårluft

Solen står sådär lågt på kvällen och lägger ett varmt härligt sken över den nu helt snöfria marken. Äntligen försvann den även här och jag går långa promenader och andas in den friska vårluften. Det ligger mycket i den nu. En förhoppning om att det snart löser sig med saker i mitt liv. Kanske det betyder att jag måste ta vägar jag aldrig tidigare gått men det kan innebära nåt bra. Jag har möjlighet till jobb och trots att det är något som är så långt ifrån mig det bara kan bli så ser jag ändå fram emot det med nyfikenhet. Ett jobb är ett jobb. Men innan jag tar det steget ska jag på intervju för ett jobb jag redan kan. Så... blir det inget med det har jag ändå en utväg. Tills något annat dyker upp.

Och så befinner jag mig i något slags ingenmansland. Någonstans där det både ÄR och inte ÄR. Och jag tror inte jag vill något mera just nu. För där förnuftet säger stopp säger hjärtat gå och att hitta rätt i det beslutet är inte lätt. För det är som man säger att förlåta är lätt men att glömma kan vara svårt. Och vissa saker har satt djupare spår än jag faktiskt trodde först och det krävs en del för att läka alla sår. Kanske det går eller... så är det inte så. 

Det ligger mycket i den där vårluften nu. 
Förändringar på många olika plan. 
Jag bara väntar och se...