Det är som att gå på glasskärvor. Sakta och försiktigt så man inte gör sig illa. Rädd för smärtan det kan orsaka och lätta steg för att inget ska gå sönder igen.
Mycket är annorlunda. Allt är egentligen annorlunda. Och jag vågar knappt andas utan är mest i stunden och försöker att varken titta bakåt eller framåt. Allt som jag saknat finns plötsligt där och i vissa stunder känns det som att vara tillbaka till den där tiden då vi levde i någon slags rosa bubbla och bara vi existerade. Att åter igen få vakna av hans mjuka läppar i min nacke, av hans händer som hittar alla de där ställena på min kropp som får mig att rysa och att äntligen få känna mig sådär älskad och efterlängtad som jag saknat så.
Jag torkar rosorna han ställde utanför min dörr när jag behövde tröst. Kanske för att jag inte riktigt våga tro och skulle allt åter igen försvinna så kommer rosorna att påminna mig om tiden då jag en sista gång kände hopp. För det här är en sista gång. Jag har lovat mitt hjärta det...
Vi faller i varandras armar och tårar blandas med regn. Jag kunde ha gått men jag valde att stanna kvar och han håller om mig så hårt så hårt. Hårdare än någonsin förr. Och kanske han menar att han verkligen äntligen har förstått. Kanske det är så att det alltid var meningen att det skulle vara vi. För hur krokig den här vägen än har varit, hur ont mitt hjärta än har gjort och trots alla tårar jag fällt... så har jag aldrig slutat att älska, aldrig slutat känna hopp. Men det är sista gången nu om jag skulle stanna kvar.
Såra mig igen och jag försvinner för gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar