PMS...

... är tydligen en förklaring till mycket av mina svängningar!!
Underbart att vara kvinna...

Ledsen igen...

Jag har verkligen försökt. Varje dag har jag gjort allt för att hålla mig borta från det där djupa hålet. Har gjort sånt som ska skingra mina tankar. Sånt som håller själen mjuk och varm. Hela helgen har nästan gått och en känsla av att det ändå är ok har infunnit sig. Idag utsatte jag mig själv för något jag verkligen hatar och även det överlevde jag. På bilden sitter jag själv i en kabinlift på väg upp till Funäsdalens toppstuga för att kunna sitta och jobba en stund och njuta av den fina utsikten. Jag överlevde men med något skakiga ben och orolig mage. Jag kom iväg och tränade och någonstans där kom det ifatt mig igen. Denna otroliga ensamhetskänsla och enorma trötthet över att behöva vara så långt hemifrån, att ha så många mil kvar att åka och... Det känns bara så tungt. 

Jag är så otroligt trött. Så ledsen. Och besviken mitt i alltihop. Jag hade hoppats på att mitt sinne skulle lätta lite om jag gjorde något för mig själv. Något som jag länge tänkt på. Så den här operationen var liksom lite ett slags hopp om att jag skulle få må lite bättre. Men jag är bara så ledsen och besviken. Så mycket pengar och jag ser ingen skillnad alls. Jag är medveten om att man inte har några garantier och läkaren sa också att man kanske måste göra om för att det ska bli riktigt bra. Men jag tror inte på det. Jag känner mig så besviken, lurad. Känner mig dum över att lägga allt hopp på att insidan ska må bättre om utsidan blir bra. Så fel man kan ha...

Jag tar en dag i taget. Med allt. Hoppas på att det löser sig med älsklingens jobb han har på gång. Det behöver vi. Att jag kommer till ro med min egen jobbsituation. Jag hoppas att mina känslor tas på allvar på återbesöket hos läkaren och att jag kommer bli nöjd till slut. Jag vill bara bli glad igen. 

I morgon får jag äntligen åka hem. Men först en tripp tillbaka till Norge och många timmar i bil. Men sen.. sen får jag äntligen åka hem. Hem till den famn jag saknar och behöver så otroligt mycket just nu. 

Tack Systembolaget!!

Igår landade jag i Röros. Sista anhalten i Norge innan jag äntligen fick beträda svensk mark. Och det kändes som en värdig avslutning på ännu en mentalt jobbig resa. När man ligger ute på hotell så här mycket och så här länge är det ibland så otroligt lite som gör skillnad på hur jag ska må psykiskt. Att få ha ett rum som känns varmt och välkomnade. Att sätta nyckeln i låset och vrida om och få känna ett lugn i kroppen när jag kliver in betyder så otroligt mycket. Och så kändes det igår. Äntligen. Och att få lite extra service med att få upp maten på rummet av go personal gör att man liksom känner sig lite mindre ensam och övergiven. Gud så jag behövde det. För att kunna härda ut en ensam helg och ytterligare några dagar nästa vecka innan jag får åka hem. 

Idag åkte jag äntligen in i Sverige igen. Men bara över helgen för på måndag åker jag över till Norge över dagen igen. Men just nu får jag njuta av svensk tv. Njuter av svenskt billigt vin som jag var tvungen att visa leg för att få köpa. Tack söta personalen på Vemdalens systembolag för den komplimangen. 

Så det känns ok just nu...

En lite bättre dag

Tänk att jag brukade älska det här. Livet ute på vägarna och nätterna på hotell. Det rörde mig aldrig i ryggen hur länge jag än behövde vara hemifrån. Nu är det med vemod jag åker hemifrån och resor som den här är extra tunga. Kanske det beror på min sinnesstämning över lag. Kanske det har att göra med att jag inte riktigt är i fas. Jag hoppas innerligt på det. 

Idag vaknade jag med ett något lättare bröst men långt ifrån helt ok. Men jag har ju lärt mig tricken. På med smilet och vara proffsig och korrekt. Jag kan spela det där spelet och gör det ganska bra. Så dagen har ändå flutit på utan några större dippar eller gubb. Jag kämpar liksom på. Och älsklingen ringer och försöker peppa så gott han kan. Jag vet att det inte är så lätt eller att man ska veta vad man ska säga som är rätt. 

Jag har tagit mig till gymmet. Jag köpte en liten flaska vin. Jag duschade varmt och rullade mitt hår. Små, små saker som kan göra sån skillnad på dåligt eller bra...

Att det är Ullared på norsk tv gör också att det känns rätt ok. 

Hoppas ni har det bra mina bloggvänner <3

Jag vill bara hem...

Jag hade bestämt mig för att detta skulle bli en annorlunda resa. Inte som förra gången då jag grät floder i bilen på de slingrande vägarna genom bergen. Jag trodde det skulle kännas bättre nu då jag hade planerat betydligt bättre än förra gången. Igår när jag landade i Trysil kändes det ok. Hade tom energi att ut och löpa både i går kväll och i morse. Jag trodde jag hade det under kontroll. Men efter fem timmar i bilen idag genom samma berg och på samma slingrande vägar kom det över mig igen. Jag börjar gråta redan i bilen med jämna mellanrum och egentligen kan jag inte riktigt sätta fingret på varför. Jag mår bara inte bra. Jag vill bara hem...

Kommer fram till hotellet och tar reda på vad närmsta gym finns för min tanke är att jag ska träna. Men något i mig säger stopp. När jag kommer till rummet bryter jag ihop. Jag kan inte stoppa det, tårarna rinner och jag kryper ihop i en boll i sängen och skakar av allt hulkande. Jag vill bara hem. Jag vill inte vara här och jag vill framför allt inte känna så här. 

Jag har lugnande tabletter i min plånbok. De ligger alltid där som en slags trygghet. Men jag väljer att slänga mig över vinet i minibaren istället och dricker direkt ur flaskan. Fy fan så patetisk och så jävla lågt man kan sjunka men just nu skiter jag i allt vett o sans. 

Detta är min ventil. Jag skrivet inte för att få medlidande eller nån slags sympati. Jag har mått så mycket sämre än vad jag gör just nu och jag överlever detta också. Men jag behöver få ur mig för att lätta på trycket. Så fungerar jag. När jag skriver känns det bättre, mycket lättare i bröstet och när jag sen läser mina ord så kan jag släppa lite grann. 

Om jag ändå kunde förstå. Om det ändå fanns ett enkelt svar. Men just nu gör det inte det. Jag får liksom bara bita ihop. Önskar bara att jag var någon annanstans än ensam på ett hotellrum där jag inte känner mig lugn och trygg. 

Snälla... låt mig må bättre snart!!