Jag hade bestämt mig för att detta skulle bli en annorlunda resa. Inte som förra gången då jag grät floder i bilen på de slingrande vägarna genom bergen. Jag trodde det skulle kännas bättre nu då jag hade planerat betydligt bättre än förra gången. Igår när jag landade i Trysil kändes det ok. Hade tom energi att ut och löpa både i går kväll och i morse. Jag trodde jag hade det under kontroll. Men efter fem timmar i bilen idag genom samma berg och på samma slingrande vägar kom det över mig igen. Jag börjar gråta redan i bilen med jämna mellanrum och egentligen kan jag inte riktigt sätta fingret på varför. Jag mår bara inte bra. Jag vill bara hem...
Kommer fram till hotellet och tar reda på vad närmsta gym finns för min tanke är att jag ska träna. Men något i mig säger stopp. När jag kommer till rummet bryter jag ihop. Jag kan inte stoppa det, tårarna rinner och jag kryper ihop i en boll i sängen och skakar av allt hulkande. Jag vill bara hem. Jag vill inte vara här och jag vill framför allt inte känna så här.
Jag har lugnande tabletter i min plånbok. De ligger alltid där som en slags trygghet. Men jag väljer att slänga mig över vinet i minibaren istället och dricker direkt ur flaskan. Fy fan så patetisk och så jävla lågt man kan sjunka men just nu skiter jag i allt vett o sans.
Detta är min ventil. Jag skrivet inte för att få medlidande eller nån slags sympati. Jag har mått så mycket sämre än vad jag gör just nu och jag överlever detta också. Men jag behöver få ur mig för att lätta på trycket. Så fungerar jag. När jag skriver känns det bättre, mycket lättare i bröstet och när jag sen läser mina ord så kan jag släppa lite grann.
Om jag ändå kunde förstå. Om det ändå fanns ett enkelt svar. Men just nu gör det inte det. Jag får liksom bara bita ihop. Önskar bara att jag var någon annanstans än ensam på ett hotellrum där jag inte känner mig lugn och trygg.
Snälla... låt mig må bättre snart!!
3 kommentarer:
Det kommer bli bra.
Styrkekram.
Känner så igen mig i det här med att inte vilja ha medlidande utan att bara få ventilera och bara vara människa och inte bära på allt för en stund och bara ja, ventilera. Pysa ur mig och gråta och bara få ur mig lite så att jag klarar mig ett tag till osv..
Det här med att träna känner jag så igen, när det river i en så tror man direkt att man måste göra nåt .. för att man inte vill sitta och tänka och ja, man vet ju att det är nåt som gnager i en när man får en himla fart till ett träningspass. Så istället tränar jag alldeles för mycket och är helt slut mellan jobbdagarna numer.
Fast tänk vad bra man känner sig själv på nåt vis, att man vet vad som händer fastän man egentligen inte gör det. Inte alla som är så starka som vi ;)
<3
Jag hoppas det Sebastian. Jag har ju som sagt varit i djupare svackor och tagit mig upp. Men då hade jag ett enormt stöd också. Kram vännen.
Ja nog fan är vi starka Anna. Tror få skulle orka stå på benen efter att vi gått igenom. Men på nåt jäkla sätt överlever men och tar sig starkare ur alla de där svackorna. Kram fina du!
Skicka en kommentar