Jag har verkligen försökt. Varje dag har jag gjort allt för att hålla mig borta från det där djupa hålet. Har gjort sånt som ska skingra mina tankar. Sånt som håller själen mjuk och varm. Hela helgen har nästan gått och en känsla av att det ändå är ok har infunnit sig. Idag utsatte jag mig själv för något jag verkligen hatar och även det överlevde jag. På bilden sitter jag själv i en kabinlift på väg upp till Funäsdalens toppstuga för att kunna sitta och jobba en stund och njuta av den fina utsikten. Jag överlevde men med något skakiga ben och orolig mage. Jag kom iväg och tränade och någonstans där kom det ifatt mig igen. Denna otroliga ensamhetskänsla och enorma trötthet över att behöva vara så långt hemifrån, att ha så många mil kvar att åka och... Det känns bara så tungt.
Jag är så otroligt trött. Så ledsen. Och besviken mitt i alltihop. Jag hade hoppats på att mitt sinne skulle lätta lite om jag gjorde något för mig själv. Något som jag länge tänkt på. Så den här operationen var liksom lite ett slags hopp om att jag skulle få må lite bättre. Men jag är bara så ledsen och besviken. Så mycket pengar och jag ser ingen skillnad alls. Jag är medveten om att man inte har några garantier och läkaren sa också att man kanske måste göra om för att det ska bli riktigt bra. Men jag tror inte på det. Jag känner mig så besviken, lurad. Känner mig dum över att lägga allt hopp på att insidan ska må bättre om utsidan blir bra. Så fel man kan ha...
Jag tar en dag i taget. Med allt. Hoppas på att det löser sig med älsklingens jobb han har på gång. Det behöver vi. Att jag kommer till ro med min egen jobbsituation. Jag hoppas att mina känslor tas på allvar på återbesöket hos läkaren och att jag kommer bli nöjd till slut. Jag vill bara bli glad igen.
I morgon får jag äntligen åka hem. Men först en tripp tillbaka till Norge och många timmar i bil. Men sen.. sen får jag äntligen åka hem. Hem till den famn jag saknar och behöver så otroligt mycket just nu.
3 kommentarer:
Men Petra... du har tidigare beskrivit att du vill jobba såhär, att du behöver din egentid och att du vill ha det så, men sedan när du väl är iväg är det tvärtom? Det blir liksom dubbla budskap.
Eller är det så att du känner dåligt samvete för han som sitter hemma, och att det gör att du inte vill åka iväg?
Kram,
Tror att det just nu varit en kombination av att jag inte mår så bra, att vi har det lite jobbigt och att jag själv inte alls är i fas. Min mamma säger samma som du... Petra när du mår bra är detta ingenting. Då njuter du av att vara borta. Och så är det. Men sen hatar jag att resa i Norge. Jag är dittvingad och det känns skitjobbigt. Mitt distrikt är ett stort och tungt distrikt och det tär på mig ibland. Att vara borta i veckorna bekommer mig inte som sådant. Men det är när det blir låååååånga resor och mååååånga timmar i bilen som det blir tungt. Framför allt just nu när jag inte riktigt är tillfreds med nånting.
Jag hoppas ju givetvis det känns bättre igen när jag mår som vanligt igen.
Kram
Jag förstår. Jag åker till jobbet på 10 minuter och bara det känns överjävligt vissa dagar (som igår). Vill helst stanna hemma under en filt eller tre och inte komma fram igen på några månader (år). Så jag tror dig - det spelar ingen roll om man reser långt eller kort när man inte mår bra, men långt blir givetvis ännu värre. Man får (tyvärr) mycket tid till att grubbla och älta inne i huvudet då.
Kram!
Skicka en kommentar