Jag kan inte sova i natt... Ligger och lyssnar på dina andetag och tänker... vad det så här det skulle bli? Att du ena natten sover i soffan och nästa somnar du på din sida som om allt vore som det ska. Jag vet att det inte var en stor sak. Inte denna gång. Det är egentligen aldrig någon stor sak, men många små saker kan i mig växa sig gigantiskt stora. Och den senaste tiden har jag tappat räkningen på alla små saker som tar onödigt stora propotioner. Saker som tär på mig. Saker med oss jag inte tycker om och den jag blir ihop med de där sakerna. Den du blir... 

Jag försöker tänka tillbaka på det jag en gång blev så förälskad i. Tänka på de där stunderna av kärlek och passion. Men det har ju alltid varit en kamp. Vi träffades under helt fel omständigheter men jag sa alltid att klara vi detta så klara vi allt. Gör vi det? Måste det alltid vara en kamp? 

Jag känner fortfarande kärlek. Där inne djupt i mitt hjärtat finns den inbäddad av alla minnen av de stunderna då allt är bra. De där stunderna då inga bråk och tvivel existera och vi bara njuter av att älska varann. Jag känner bara att den där kärleken behöver all näring den kan få. För att kunna växa sig stark och hålla ut. Men just nu känns det som vi bara föder varandra med tvivel och bråk och stunderna med bara lugn känns allt för få. De räcker liksom inte till...

Jag vandrar omkring som i ett slags vakuum. Ett slags ingenmansland. Som en slags sovande zombie och jag vill inget hellre än att bli väckt. Jag vill bli omruskad av löften om ro. Att allt ska bli bra. Du säger att allt kommer att bli bra och jag vill så gärna tro men så fort den känslan börjat slå rot... är det dags igen...

Man kanske inte kan säga vems felet är och det spelar heller ingen roll. Hade jag vetat att det hjälpt skulle jag ta på mig allt. Men det fungerar ju liksom inte så. 

Du var allt jag ville ha.. Men jag ville inte ha det så här...

Jag saknar "bra"

Jag har varit på mitt nuvarande jobb i snart 1,5 år och mina sjukdagar kan jag räkna på min ena hand. Alltså tillhör det inte vanligheterna att jag är sjuk eller stannar hemma från jobbet bara "därför att". Jag trivs alldeles för bra och har trots jobbigheter av olika slag ändå alltid låtit plikten gå före. Därför är det med blandade känslor jag denna veckan har varit hemma varje dag. Jag behövde det. Min kropp och själ sa att jag behövde det. Men det dåliga samvetet har ändå gnagt...

Jag har känt mig trött både i kropp och sinne. Inifrån och ut. Jag har bara velat ligga i soffan och göra ingenting. Det är först igår och idag jag har fått en uns av energi tillbaks och jag har utnyttjat den till max. Att pyssla hemma har åter igen varit kul och mycket har blivit gjort. 

Men... allt är inte bra. Jag saknar känslan av "bra". Att få vakna och allt bara är "bra". Det känns som det sliter och drar från alla håll och jag måste bara hålla ihop. Ibland vill jag bara skrika "JAG ORKAR INTE MER!!!" 

Jag vet att det är så här det är. Livet... Det är upp och det är ner och det är bara att följa med. Kanske det måste vara lite ner för att man ska kunna njuta när det är upp. Jag vet att jag komma att njuta för fullt när det är dags för upp igen. Och "bra". Men just nu saknar jag "bra"...

Så ledsen och trött...

Jag begär inte att någon ska förstå. Jag begär inte att någon ska hänga med i mina svängar. Men jag har alltid varit upp och ner, allt eller inget, svart eller vitt och högt och lågt. Och jag brukar inte alls ha några problem med mina långa resor i jobbet där jag kör över 200 mil och stannar borta över helgen. Men den här resan har varit påfrestande både mentalt och fysiskt. Därför rår jag inte för att jag ena minuten kan verka glad och oberörd och bara göra det jag ska på ren rutin, men i nästa sekund sitta bakom ratten med tårararna rinnandes nerför min kind. Jag rår inte för att jag ena minuten kan checka in på ett hotell och glädjas över att det finns ångdusch och bastu på rummet, sitta på en restaurang och njuta av en god middag och ett glas vin i ensamheten men i nästa sekund kan ligga sömnlös av ångest i hotellsängen och gråta mig till söms. 

Känner mig mentalt utmattad... som en urvriden disktrasa, gråtmild och ledsen och vill inget hellre än att sätta mig i bilen och åka direkt hem. Skita i mötena jag har kvar och köra de nästan 70 milen jag har hem i ett sträck och sjukskriva mig resten av veckan. Men jag kommer förmodligen inte göra det. Utan som den duktiga flicka jag alltid vill vara och prestera så bra som möjligt så kommer jag härda ut. Och på tisdag kväll kommer jag hem men på onsdag åker jag igen till huvudkontoret i Borås för att hämta den nya vår/sommarkollektionen. Något jag annars brukar se fram emot men som just nu bara känns som ett enda stort hinder till att jag inte får stanna kvar hemma och landa efter den här otroligt tuffa resan. Jag har bett älsklingen att följa med så att han kan köra så jag får vila mig lite men vi får se om han kan pussla ihop det med barnveckan. Men Gud så jag skulle behöva den hjälpen. 

Jag brukar inte klaga och jag älskar mitt jobb men just nu är jag trött och sliten i hela min kropp. Jag längtar hem, känner mig ensam och otroligt ledsen...

Godmorgon...

Vaknar i Støren. Ett litet samhälle mellan Røros och Trondheim och vägen hit igår var en av de vackraste jag sett. Många påminner mig ofta om att inte köra för fort då det är något jag allt för ofta har lätt att göra. Men igår behövdes ingen påminnelse om att lätta på gasen för jag ville inte köra fortare än att jag kunde njuta av allt det vackra jag såg.  Slingriga vägar genom berg och längs fjordar. Otroligt små söta hus och så mycket betande kor överallt har jag aldrig sett på en och samma gång. Helt magiskt. Och alla är så otroligt snälla och vänliga i detta land. Byns enda hotell var fullt igår när jag kom men i ett nafs ordnade de rummet till mig som nattvakten brukar sova i och gav mig en ordentlig rabatt. 

Idag fortsätter resan till Trondheim. Men först lite kaffe☕️