Jag kan inte sova i natt... Ligger och lyssnar på dina andetag och tänker... vad det så här det skulle bli? Att du ena natten sover i soffan och nästa somnar du på din sida som om allt vore som det ska. Jag vet att det inte var en stor sak. Inte denna gång. Det är egentligen aldrig någon stor sak, men många små saker kan i mig växa sig gigantiskt stora. Och den senaste tiden har jag tappat räkningen på alla små saker som tar onödigt stora propotioner. Saker som tär på mig. Saker med oss jag inte tycker om och den jag blir ihop med de där sakerna. Den du blir... 

Jag försöker tänka tillbaka på det jag en gång blev så förälskad i. Tänka på de där stunderna av kärlek och passion. Men det har ju alltid varit en kamp. Vi träffades under helt fel omständigheter men jag sa alltid att klara vi detta så klara vi allt. Gör vi det? Måste det alltid vara en kamp? 

Jag känner fortfarande kärlek. Där inne djupt i mitt hjärtat finns den inbäddad av alla minnen av de stunderna då allt är bra. De där stunderna då inga bråk och tvivel existera och vi bara njuter av att älska varann. Jag känner bara att den där kärleken behöver all näring den kan få. För att kunna växa sig stark och hålla ut. Men just nu känns det som vi bara föder varandra med tvivel och bråk och stunderna med bara lugn känns allt för få. De räcker liksom inte till...

Jag vandrar omkring som i ett slags vakuum. Ett slags ingenmansland. Som en slags sovande zombie och jag vill inget hellre än att bli väckt. Jag vill bli omruskad av löften om ro. Att allt ska bli bra. Du säger att allt kommer att bli bra och jag vill så gärna tro men så fort den känslan börjat slå rot... är det dags igen...

Man kanske inte kan säga vems felet är och det spelar heller ingen roll. Hade jag vetat att det hjälpt skulle jag ta på mig allt. Men det fungerar ju liksom inte så. 

Du var allt jag ville ha.. Men jag ville inte ha det så här...