Jag ler ändå...

För vad ska jag göra? Allt går liksom runt i cirklar och plötsligt står jag där igen där jag hoppades jag varit för sista gången. Och jag undrar än en gång om det är det här som var meningen med allt? Var allt bara en ouppnåelig dröm i mitt huvud?

Kan inte titta bakåt för där finns inget att se. Kan inte titta framåt för finns där mer att ge? Så... jag fortsätter bara att le...

So simple is that...

Om att blicka fram

Vaknade med annan känsla idag i min kropp. Det pendlar snabbare över denna gång. Den fjärde gången i raden och känslan har redan blivit till ilska. Mest när jag tänker på att man är beredd att offra så olika saker och jag redan offrat något jag redan ångrar för att jag vet att jag inte kommer att få något tillbaks.

Ser i backspegeln att jag fått fräknar på näsan av solningen igår. Den första jag unnar mig själv sen sommarens sista strålar någon gång i september. Och vi bestämmer att i kväll kanske vi ska slå två flugor i en smäll och inta vinet till Lets Dance och sen själva dansa vidare till något ställe där vi kan titta på folk. Vi behöver båda borsta bort dammet från förr och blicka framåt med nyöppnade nyfikna ögon. Så de där ögonen målar vi till i kväll och unnar oss gott.

Vi är två stjärnor som kan lysa av oss själva...

Change

Det kommer kanske bli tyst lite här inne. Inte för att jag vill för orden har ju alltid varit viktiga för mig. Men ibland måste man känna efter vad som är viktigast. Och jag behöver också inse att jag inte är felfri. Inse att jag kanske behöver förändras. Mogna skulle min mamma säga. Och ja.. jag tror jag behöver mogna för andras skull också. Jag vill det. Det finns inget jag vill så mycket än att förändra saker med mig själv. Inte bara för andras skull utan även för min egen.

Jag har varit själv så länge, inte behövt ta hänsyn. Jag gör som jag vill, tänker som jag vill och tycker som jag vill men nu är det kanske dags att förstå att jag inte längre bara kan köra mitt eget race.

Mina ord kanske inte längre kommer att se ut som de gjort. Större hänsyn måste tas. Mer plats för privathet. Det har ju varit det som skiljt mig från andra. Min öppenhet utan att vara anonym och det är okej om man bara har sig själv att tänka på. Jag har inte det längre... eller kanske det är för sent.

Jag vill förändra. Jag vill ändra. Jag vill så gärna...

Tre önskningar i en

Det finns bara tre saker jag önskar mig mest av allt just nu. Tre saker som skulle få mig att må så mycket bättre även om jag inte alls klagar på mitt mående just nu. Men tre saker skulle göra mitt liv... ja perfekt liksom.

Jag önskar att mötet i kväll leder till att jag kommer att få börja instruera igen. Jag saknar det så fruktansvärt mycket och det skulle ge mig så mycket både för kropp och själ.

Jag önskar av hela mitt hjärta att intervjun som gick så bra förra veckan kommer att leda till jobb. Att jag får känna mig nyttig och betydelsefull igen. Få känna att jag uträttar något bra. För även om jag just nu har ett extrajobb som håller mig flytande rent ekonomiskt är det inte det jag vill syssla med.

Sen önskar jag mest av allt att jag och min älskling kan hitta en väg där det fungerar för oss båda. Och helst vill jag ju att våra vägar kommer att leda åt samma håll. Att vi inte ska behöva välja olika vägar för att båda ska må bra. Jag älskar honom över allt annat och önskar att vi kan fortsätta på samma gemensamma väg men att den blir lite smidigare att vandra på än den har varit. Att vi klara av alla de där smågroparna som varit och att resan blir lite mindre skakig. Jag vill verkligen det.

Tre önskningar. Som ett Kinderägg liksom. Ska det vara så svårt?

Om det jag inte längre vill ha

Det finns där runt mig hela tiden. Kommer ibland eller med jämn ström. Och jag tänker på att det är så trist att det måste vara så. Att jag egentligen borde le en smula och tacka snällt. Men det påminner mig bara om att det kommer från ställen där jag ej vill va. Och att det inte är det jag allra helst vill ha.

Och det hela är egentligen så tragiskt och dumt. Att någon tjock gubbe med flint lämnar sitt visitkort vid bordet de satt så där synligt så jag ska se. Senare i baren betalar hans ännu äldre vän mig hög dricks för att få mitt namn. Och när jag nästan somnat efter att jag lämnat drinkblandning, smutsiga glas och dansande par piper det till i min telefon. Jag borde kanske bli smickrad och glad. Men jag blir bara arg. En gäst som letat upp mitt namn och nu vill tacka för en trevligt kväll via sms. Och nej, det är inte alls okej. Sen det där med min dialekt. Som om det är en orsak som gör det okej att flirta hej vilt, men jag skrattar bara och går. Försöker sköta mitt jobb.

Och han ser att jag är trött. Försöker få mig att le och medan han står i baren gömmer jag mig bakom med all disk. Egentligen vill jag bara hem. Har ont överallt och som snälla kollegor mellan masserar han mina axlar en stund. Eller? Är det ett skämt om att vi ska gå tillsammans hem? Jag bara ler. Längtar efter mitt. Önskar jag fick komma hem till en väntande famn. Och det är det som är så trist. Att det kommer från andra håll än det jag vill.

Och det kommer sms. Från nr jag inte längre har kvar för det tillhör det som var. Det står om saknad och puss och kram och om hur vacker jag är. Och det är det som är så trist. För det påminner bara om det jag egentligen vill ha men inte får.

Usch  jag blir bara arg. På sluskar jag inte vill ha. På de som inte förstår. Att jag inte vill ha deras sms, deras smicker och charm.

Och så blir jag ledsen...  för den bekräftelsen vill jag ha från annat håll!

Om genvägar och omvägar

Jag känner det i varenda del i min värkande kropp när jag går hem genom natten att det här är något jag är klar med. I åtta timmar har jag stått och gått, burit och plockat, serverat och servat utan att ta några längre pauser och även om jag till viss del tycker att det har sin charm och att personalen och ägarna är underbara människor vill jag ju så mycket mer. Och som sagt, jag är klar med det där. Men ibland tar livet omvägar och ibland genvägar och det här är en omväg som jag är säker på kommer att leda mig dit jag är menad att vara.

Och så ringer telefonen och jag blir äntligen kallad till intervju och tester för att visa att jag fortfarande har det som krävs för att leda klasser igen. Och som jag längtat. Som jag väntat och på måndag beträder jag Friskis dörrar som blivande instruktör.

Allt har en mening. Jag vet ju det. Och är det så att jag varit tvungen att ta alla de här omvägarna för att hamna där jag hör hemma så är det väl nån mening med det. Ett nytt jobb som väntar någonstans och att få börja instruera igen.

LABELS

Äntligen

Så äntligen kunde jag sitta upp igen nu när all is smält bort och vi kunde ta en underbar tur tillsammans med Jennie och Tex som ni hittar HÄR. Och nu är jag trött.

Onsdagshändelser

 Jag vaknar tidigt som vanligt när jag får sova extra om jag vill  Men idag kanske det var för att jag visste jag skulle få fint besök till frukosten. Så kommer hon och hennes lilla älskling och medans vi äter frukost smyger våra båda små runt bordsbenen och väntar på att något ska bli över. Sen kommer nästa fina besök och vi ger oss iväg på ett litet mini äventyr sådär en vanlig onsdag. Vi botaniserar runt bland lampor, ljusstakar och tavlor med färg och alla handlar vi nåt smått. Sen blir det kaffe och prat om ditt och datt och jag är så tacksam över alla fina tjejer jag har mig nära.

 Och så kom då våren till Gävle också!

Och så är det ju det här med tiden och att vara långt ifrån och jag funderar på om det är så här det ska va? Men jag avskärmar mig på något sätt. Tar ett steg åt sidan. Inte tillbaka utan åt sidan. Står liksom bredvid och ser det på håll. Jag väntar inte ens utan låter det vara som det är. Men är det så här det ska va? Vi hörs som ingenting har hänt men mer sällan än förr. Och jag vet ingenting men det får bli som det blir.

Hmmm...

...vad är det med mig och målning???

LABELS

Gör mig redo för grillning...

Håll alla tummar nu!!

Standing tall

Jag känner att mina fötter står stadigare än på mycket länge. Liksom jordade med marken. Har en bra känsla i min kropp och jag hoppas att det är den styrkan och tryggheten jag lyckas förmedla på intervjun idag. Jag vill verkligen inte ta ut något i förskott men det känns bra helt enkelt. Och skulle det visa sig än en gång att en intervju inte resultera i jobb så är det helt enkelt meningen att det ska bli något annat. Så jag känner mig ganska lugn och trygg i det.

Och för första gången på länge känner jag att jag kan släppa det krampaktiga taget jag håller i det jag är så rädd för att mista. För hur hårt jag än försöker hålla kommer det ändå att visa sig till slut vad som är meningen. Jag vill inte behöva be, inte behöva vänta och sakna det som aldrig händer så det bästa är att bara släppa rädslan och bara låta det som sker ske. Och någonstans där inne djupt i hjärtat känner jag en uns av trygghet även i det. Kanske var det just det jag hörde i hans röst i dag när han ringde...

Om kärleken till bilderna

Jag fick låna mammas kamera när jag var 13 år och det är från den tiden mina gamla fotoalbum börjar. Och jag har fyllt många album med bilder under åren men efter digitalkamerans era trädde in har det varit dåligt med att framkalla bilderna och sätta de i fina album. Tyvärr. Men kärleken till bilderna är fortfarande väldigt stor även om bilderna numera bara finns att se på datorn. Det har ni säkert förstått ni som följt mig länge. Att jag tycker om bilder och foton och ja... att även vara med på bilderna.

Innan jag köpte min första systemkamera gjorde jag allt för att lära mig så mycket som möjligt. Jag och min bästa vän sen skoltiden gjorde ett projekt som handlade om fotografering och vi gjorde en handbok till nybörjare om just fotograferingens grunder. Under de veckorna fick jag låna en systemkamera och efter det fanns det inget som låg högre på min önskelista. Jag minns än idag när jag lyckades få ihop pengar till min första systemkamera. Ren och skär lycka och det gick åt hundratals filmrullar.

Men så är det ju då också det där med att jag är en linslus. Älskar att spexa och agera framför kameran. Men framför allt älskar jag fotograferingen. Att kunna se hur jag kan framställas genom det där objektivet. Se det färdiga resultatet. Så för mig är kärleken lika stor för att både stå framför och bakom kameran.

Och till både min glädje och förvåning får jag ibland frågan av väldigt duktiga fotografer om att agera framför deras kamera. Och jag vet att det givetvis inte beror på att jag är snyggare än någon annan eller har ett speciellt utseende utan för att jag helt enkelt älskar kameran. Och DET underlättar enormt även för en duktig fotograf.

Men jag är ganska noga med vilka jag låter få se mig genom linsens öga. För även om jag älskar att fotograferas är det viktigt för mig att det är rätt person. Och mycket handlar om vilket bildspråk personen har. Och bilderna ni ser ovan är precis det jag menar. Ett bildspråk som talar till mig. Någon som förmedlar den känslan jag själv vill förmedla. Och den här fotografen tog kontakt med mig för att han vill utvecklas inom det som så fint kallas "Fine art" eftersom han sett bilder på mig i just den genren och undrade om han skulle få fotografera mig. Och när jag såg hans underbara bilder tvekade jag inte en sekund. Jag blir givetvis väldigt smickrad men ser även tillfället att få dela idéer och tankar med någon som verkligen kan det här med fotografering. För även om jag kommer att älska att stå framför kameran är det precis lika mycket för själva fotograferingen som konstform som jag ser fram emot det här.

Ni kan se mer av hans bilder HÄR.

Tack snälla vännen min!

Jag fick denna låt i ett mail från en vän som säkert undrar och bryr sig och det värmer så. Tårarna kom när jag lyssnade på orden...

Jag undrar också men har fått en del svar på frågor jag har. Han också. Här inne är ju bara min sida av historian även om mina känslor och ord är sanna. Och jag tänker inte försvara eller förklara. Jag vill ju helst inte behöva säga någonting med respekt för att här kommer bara jag till tals. Och jag är långt ifrån felfri.

Men vi har "pratat" även om det var med skrivna ord. Ibland kanske det är lättare men huvudsaken att saker bli sagda, kommer upp till ytan.

Jag står fortfarande vid ett vägskäl, men jag vet vilken väg jag VILL gå. Sen är frågan hur mycket jag ska behöva kämpa för att gå den vägen. Och jag kan inte göra det här själv och jag har känt mig väldigt ensam...

Det är aldrig lätt. Och jag hade inte förväntat mig att det skulle vara lätt. Jag hoppas bara att det där talesättet "Kärleken övervinner allt" är sant. Men jag kommer inte strida mer på bekostnad av mig själv. Så är det bara...

Jag är så full av saker jag skulle vilja ventilera, frågor jag skulle vilja ställa här för att få bekräftat att inte är det väl mig det är fel på. Saker jag skulle behöva höra att nej Petra, du har helt rätt att känna som du gör eller det är inte alls konstigt att du är ledsen, förvirrad och arg. Men jag kan inte för jag vill inte hänga ut någon...

Fast med tanke på att jag själv blivit uthängd av den jag litade på mest så funderar jag på varför jag ska vara så förstående och finkänslig.

Jag förstår ärligt talat ingenting längre och jag vet inte ens om jag orkar strida mer för hur jag känner eller för hur jag vill ha det.

Det enda jag känner är i alla fall att det här kan inte vara kärlek. Det är väl inte så här det ska vara...

Om de där jobben

Det brukar alltid lösa sig för mig med jobb. Alltid. Så även nu. Igår blev jag inringd till en av de restauranger jag sökt extrajobb på så två timmar senare står jag klar i köket i vit skjorta och med vinöppnaren hängandes från fickan. Och det där jobbet kan jag i sömnen och tydligen visar jag det bra för efter en timme så ger de mig ansvaret över den stora beställningen på över 40 personer. Men det känns i hela kroppen att jag är ringrostig. I en hand brukar jag kunna bära tre stora tallrikar men får nöja mig med två och efter att jag burit ut 40 förätter och dukat av börjar armen domna av. Och då är det 40 varmrätter som ska ut och sen dukas av. Och nu ett tips till er som går ut och äter. Snälla... om ni vill hjälpa servitrisen stapla inte tallrikarna på hög med alla bestick överst. Låt oss få duka av och ta tallrikarna i den ordning vi vill. Jag lovar... ni gör det bara svårare annars.

I vilket fall, det blev många timmar men jag känner att det där är något jag liksom är klar med. Springa benen av mig på en dansrestaurang och servera fulla människor är INTE det jag vill. Men som extrajobb nån kväll i bland är det helt okej. Supermysig personal och pengar i fickan gör att det är värt besväret.

Men som tur är slipper jag kanske att jobba allt för mycket extra. Har nämligen blivit kallad till en intervju för ett butikschefsjobb nästa vecka och snälla snälla... håll tummarna så de vitnar. Jag behöver det där jobbet sååå mycket. 

Hoppas ni haft en trevlig helg!

En trött och sliten Petti svart under ögonen...

 Jag och The Boss!

En strid jag inte vill ta

Och så plötsligt slår det mig. Som en blixt från klar himmel fast att det egentligen funnits där mitt framför mina ögon hela tiden. Att det finns saker som inte försvinner även om man blundar aldrig så hårt. En strid att utkämpa svårare än något jag tidigare mött. En sanning att se djupt i vitögat och ställa sig frågan om det är en strid jag vill ta.

Helt plötsligt blir alla beslut stora och svåra att ta. Och det är inte ens jag som sitter på svaret.

En strid jag inte vill ta för det är en kamp jag är rädd att inte vinna...

Liten

Hon är en av de vackraste kvinnor jag känner. En stark kvinna både psykiskt och fysiskt och hon har både ett strålande inre och yttre. En kvinna som skulle kunna få vilken man som helst på fall. Både med sin skönhet eller med sina bara händer.

Jag vill bara hålla om henne. Och jag sväljer mina egna tårar där vi går brevid varandra och hon berättar om vad som hänt. Det gör mig ont att höra hennes ord om sig själv. Om hur han har fått henne svag och att så totalt tappa tron på sig själv. Hon duger inte. Hon är äcklig och billig och hon ifrågasätter sitt eget värde. Denna starka vackra kvinna sitter där och gråter som ett litet barn och tror att ingen annan kan älska henne mer än han. Han som både spottar sin saliv och sina hemska ord på henne. Och jag önskar jag kunde hjälpa henne men jag vet ju precis hur det är. Därför dömmer jag henne inte. Säger aldrig "vad var det jag sa" eller "skyll dig själv" för jag vet allt för väl hur svårt det är.

Men det gör mig ont ända in i själen för jag ser så mycket av mig själv i henne. Hur vi älskar de där männen som inte ger oss det vi så gärna vill ha. Hur vi nöjer oss med smulorna av det som ska vara kärlek. Och fast att vi innerst inne vet det alla säger till oss "Du är värd bättre" och "Du kan få någon bättre än så" är allt så mycket lättare sagt än gjort. Inför det är vi både blinda och döva och lyssnar liksom inte fast vi innerst inne vet. För vi är förblindade av det som vi tror är kärlek och våra bekräftelsetörstande kroppar suger i sig av den lilla näring vi får.

Jag känner så väl igen det och därför klandrar jag henne inte. Och nej, jag har ingen som behandlar mig så illa. Våra bekymmer skiljer sig markant från varandra men vårt problem är detsamma. Vår dåliga självkänsla och behovet av att bli sedda gör att vi låter oss bli kuvade och inte tar den plats vi borde få ta. Vi nöjer oss. Och jag vet precis hur liten hon känner sig i detta nu. Hur ont det gör i hjärtat av känslan av att inte duga. Jag befinner mig själv precis där även om våra vägar dit inte går att jämföra.

Och jag önskar jag kunde rädda henne från det hon känner just nu. Men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att finnas där och säga att jag förstår. Men det jag allra mest vill få henne att förstå är att hon är en underbar och vacker kvinna som har så mycket mer än så att förtjäna och kan få men det måste hon komma underfund med själv. För kärleken gör oss både blinda och döva och just nu måste hon bara få slicka sina sår.

Du är underbar vännen. Glöm aldrig det!

Om fina fluffiga saker

Jag lovade ju att återkomma först när jag har något fint och fluffigt att skriva om. Så här är det... något fint och fluffigt. Min lilla älskade sötsak. Han gör mig varm i hjärtat!

Om ord som inte skrivs

Jag är tyst här inne och det är nog det bästa just nu. För jag är ju liksom inte den där typen som ägnar mig åt smutskastning och personangrepp. Men när jag varit snäll för länge, tigit, klappat medhårs och varit förstående och tollerant så når jag liksom en gräns där det bara tar stopp. Då kan även den snällaste lilla goa Petra bli jävligt elak och få lust att använda ord som ****** och ***** och kanske **** men jag är ju inte den som visar det så... tja, jag är tyst lite istället.

Och förstår man inte DÅ... tja, not my problem!

Kommer tillbaka när jag kan skriva om gulliga, fina och fluffiga saker igen...

Kram på er finingar!

Tack!

Ville bara säga tack till er som skrev kommentarer till mitt förra inlägg. Värmde och stärkte mycket att ni tog er tid att skriva så kloka och långa rader när jag behövde det som bäst. Alla hade en bra poäng och det var skönt att läsa er syn på sånt jag själv grubblar på. Så tack snälla ni allihop.

Kram till er!

Godnatt