Och så gick veckan...

...och det som kändes som det skulle bli en evighet gick fortare än jag anat. Jag saknar honom redan när vi varit ifrån varandra några dagar men nu har den där veckan som vi brukar vara utan varandra redan gått. Så i morgon får jag åter somna i hans famn och jag förundras lite över att jag fortfarande blir varm i bröstet bara av den tanken. Och kanske är det just det som håller det vid liv. Att vi får sakna. Vara utan varandra de där dagarna när han har sina barn och mycket att stå i. För på något sätt får jag ju tiden att gå ändå.

Och jag har ju de här dagarna som idag då jag tillbringar tiden med att umgås med fina vänner. Både de där nyfunna vännerna och de gamla nära och kära. Och jag har tiden att sitta i soffan med varmt kaffe och färgkladdiga fingrar och titta nöjt på de där möblerna som jag målar och gör om.

Så jag kan börja räkna ner nu. För även om vi ses oftare nu än förr så ser jag fortfarande fram emot det lika mycket. Att få träffa honom. Han min älskade finaste. Och i morgon ser jag extra mycket fram emot för då är det Petra som ska stå vid spisen (ja har ni hört på maken) och bjuda min älskling, hans vän och Azita på middag. Och det är första gången som de ska få se mina färdigheter i köket så håll tummarna nu att jag har kvar mina gamla restaurangskills. Är jag nervös? Ja lite faktiskt. Det här får jag ju bara inte misslyckas med. Jag vill ju givetvis visa min älskade att jag inte bara är söt och snäll utan att jag faktiskt kan laga mat också.

Så snälla... håll tummarna för mig nu =)