lördag 31 maj 2014

Helgen på hotell!

                                 
Tillbaka i Piteå och här tillbringas helgen. Jag återvänder till Pite havsbad trots att jag hade rum inbokat på det gamla mentalsjukhuset (ja det är numera ett fint hotell) som ligger närmare stan. Men jag trivs vid havet. Här kan vi ta morgonpromenaden och sista på kvällen längs med stranden och både jag och vovve gillar det. Och så behöver jag inte ge mig iväg för att träna för här ligger gymmet bara i korridoren brevid mitt rum. Och så finns det ok mat tillgänglig och små flaskor med vin i receptionen. Mer än så behöver inte jag. 

Det är lördag och när jag ligger över så här på helgen så vill givetvis chefen att jag ska jobba även idag. Så jag har besökt en potentiell ny kund idag och även vårdat en av de bästa jag har så jag köpte med mig fika till hennes personal. Det är den bästa sidan av mitt jobb. Den där sociala. Som inte känns som jobb. Att få umgås, prata och dricka kaffe som om det var med de  finaste vänner. Alla kunder har jag det givetvis inte så med men med henne är det speciellt. Efter det fanns en stund för mig själv på stan till att kika på kläder. Sen hade nästan hela dagen gått. 

Resten av kvällen har jag tillbringat i gymmet. Sliter som ett djur. Svettas, frustar och skriker högt när jag tar i till det yttersta. Men jag skiter i det. Jag mår så otroligt bra av att få piska skiten ur mig själv och mina muskler. Äntligen har jag förstått att enda sättet att få bukt på kroppen är styrketräning. Aldrig mer bara harva runt på massa konditionsklasser. Och det säger jag, en inbiten aerobicinstruktör som hatat gymmet. Så tjejer, vill ni se resultat, lyft tunga vikter. Jag svär resultaten kommer betydligt snabbare än med alla klasser i världen. Jag vet. Jag har instruerat i tjugo år och nu äntligen känner jag hur kroppen svarar. Men så sliter jag med kosten också. Gluten och socker är jag extremt noga med. Och minimalt med kolhydrater. Min mage mår mycket bättre nu än innan.... Ops, sorry... detta är ingen kost-träningsblogg och jag ska inte trycka ner i halsen på hur andra/ni ska leva, äta eller träna eller icke träna. Jag har inte blivit fanatisk jag lovar. Men när jag syndar gör jag det på ett helt annat sätt. Vin, mörk choklad och goa nötter och en sockerfri chokladglass från Alvesta glass som jag lätt kan sätta i mig en hel burk :)

I morgon får jag börja åka söderut igen. Skellefteå, Umeå och avslutar i Ö-vik sen får jag äntligen åka hem till torpet och älsklingen. Och jag hoppas han har längtat ihjäl sig efter mig så att jag kommer att få extra mycket kli under fötterna :)

torsdag 29 maj 2014

Var det så här det skulle bli?


Jag har precis slängt på luren i örat på honom. Det absolut fulaste man kan göra men ibland tar det liksom bara stopp. Befinner mig hundra mil hemifrån på en röd dag. På ett Olearyshotell i Gällivare. Ett ställe man absolut inte vill vara på när man har ett av senaste tidens många gräl med sambon. Jag tar hissen ner till restaurangen och tränger mig fram till baren. Jag hade bestämt mig för att denna resa skulle det inte bli ett enda glas vin. Bara träning och bra mat. Just nu skiter jag i det och med tårar i ögonen ber jag om ett glas att ta med upp på rummet. De har en bastu på samma våning som jag bor så jag tänker låta mina frustrerade tankar och känslor få smälta bort i värmen men när jag kliver in är bastun iskall. Eftersom jag redan är upprörd, ledsen och frustrerad orkar jag inte reagera med mera negativa känslor utan konstatera bara faktum, duschar och går tillbaka till rummet. Jag låter fortfarande telefonen vara avstängd. Demonstrativt och lika barnsligt som dumt. 

Vi har hamnat i en ond cirkel. En nedåtgående spiral som hotar att drar ner oss i ett stort svart hål. Vi kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och vi hjälps åt med att trampa vatten. När han är trött tar jag över och tvärtom. Vi är så otroligt medvetna om våra fel och brister. Han om sina och jag om mina men ibland spelar det ingen roll. Man klarar inte av att lösa problemen ändå. Vi bråkar, vi skriker och gör varandra illa men vi slutar alltid i någon form av förståelse och samförstånd. Vi vill inte ge upp. Vi älskar varandra och vill ha den där drömmen. Men ibland känner jag... att priset är för högt. Men bara ibland. Som just nu. När jag befinner mig hundra mil hemifrån och han än en gång sviker sina löften och min tillit än en gång får sig en törn. När jag känner att kraften och orken rinner ur mig och det känns som det inte finns något kvar att hålla fast vid. 

Vi hade lovat varandra att det skulle flyta på till vi reser utomlands om två veckor. Att den där resan skulle vara helande och att vi skulle komma nära igen. Jag tvivlar inte på det för det brukar alltid vara så. Och när vi kommer hem har vi en tid bokad. För familjeterapi. Vi skulle bara härda ut fram tills dess för vi vill ju båda det här. Men så enkelt ska det givetvis inte vara och kanske det vore konstigt om vi kom dit och allt liksom var bra. Inga bråk att prata om. Men ändå gör det så förbannat ont, fast inte på det där smärtsamma sättet utan mer på ett... tröttsamt. Känner mig dränerad. Likgiltig. Och det skrämmer mig lite grann. 

Varför skriver jag det här? Jo, för det är så här det är. Livet. Förhållanden. Att leva två är inte enkelt och bara gulligt och sött. Det är ibland en jävla kamp. Men så länge det innerst inne finns en djup känsla av kärlek kommer jag kämpa för det här. Folk ger upp så lätt och gå vidare och skaffa nytt men problemen kommer igen. Jag vet efter alla år att gräset inte är grönare. Man måste kämpa.. Jobba. En relation behöver vårdas. Och jag har bestämt mig för att inte ge upp innan jag vet att vi verkligen försökt. Gjort allt.  Kanske det går åt helvete ändå. Kanske jag inte står ut. Kanske han tröttnar. Kanske vi helt enkelt är för olika och inte är menade för varann. Men så länge jag i all ilska, i all trötthet och frustration ändå kan känna kärlek så finns det hopp. Så länge vi alltid efter alla bråk förenas i samförstånd finns det en chans. 

Det är inte enkelt. Den som påstår det ljuger. Jag ser så mycket fasader av allt det där lyckliga men alla har sitt att tampas med. Och detta är vad vi har att tampas med just nu och än ger vi inte upp. 

Nu ska jag ta sista klunken vin och sätta på telefonen igen...

tisdag 27 maj 2014

Egentid




Livet det liksom bara rullar på. Ibland smärtfritt och utan några större problem. Men ibland är det så med livet att det inte bara flyter på utan det kommer prövningar som vi måste handskas med. Sånt som inte alltid är så lätt. Sånt som är besvärligt och svårt. Sånt som kanske både skaver och gör ont. Och man vrider och vänder på hur man ska få allting att gå ihop. Man vänder ut och in på sig själv för att finna svaren och känner frustration när de inte finns där.

Jag kämpade så hårt. Gick igenom vatten och eld. Smärta och sorg. Och så en dag hade jag allt det där som jag stridit för så. Men någon stans på vägen tappade jag lite av mig själv. I allt det nya jag måste lära mig att passa in. Att inte längre bara vara ensam och ha mig själv att tänka på, mer ansvar, mer hänsyn och respekt. Det som är jag får liksom inte riktigt plats. Jag är inte van och känner mig vilsen ibland.

Jag ville nog leva i den där rosa bubblan. Sväva omkring på de där fluffiga molnen och vara nykär för evigt. Ingen vardag. Inget ansvar. Inte behöva bli vuxen för jag har ju inte riktigt behövt. Och det är svårt. För mig.

Ibland behöver jag andas. Slippa vardagen ett tag. Vara den jag så länge var. Utan ansvar. Utan hänsyn och bara tänka på mig själv. Så mina nätter på hotell är mitt andrum. Min egentid som ger mig energi för att kunna vara den jag egentligen vill vara men inte riktigt kan. En vuxen som tar ansvar och hänsyn.

Jag vill inte byta bort det jag har. Jag är tacksam över det. Men ibland behöver jag distans för att kunna uppskatta allt det där. Komma hem efter att ha längtat och vara efterlängtad själv. För att kunna landa ihop och finna glädje i det. Tror vi behöver det bägge två. Just nu...



och vara efterlängtad och