söndag 24 februari 2019

Tur i spel... otur i...

Någonstans ifrån fick jag lite ny energi och jag lyckades omvandla det till tre besök på gymmet denna vecka som gått. Jag vågar inte lova mig själv att jag är igång nu men det känns åtminstone skönt att ha tagit de första stegen och ta mig iväg. 

I fredags kväll gick jag på gymmet för att skingra tankarna, för att slippa tänka på sånt jag inte vill tänka på. Som honom.... ihop med någon annan. Det borde inte göra ont men vissa stunder gör det ont ändå. Mest när jag är ensam och den där känslan av övergivenhet kommer över mig. 

Jag tränar klart, känner mig nöjd med mig själv och belönar mig med att ta hem indisk mat och hälla upp ett glas vin. Och den där känslan av ensamhet kändes plötsligt så påtaglig och i ett svagt ögonblick laddar jag ner den där förbannade Tinder appen igen. Ja... det är fel att försöka glömma någon genom att försöka dejta andra men jag tror knappast jag är ensam om den känslan.

Någon sa till mig att det är avtändande att läsa om mina dejter här på bloggen... så vill man inte läsa om det kan man sluta läsa nu...

Jag har druckit upp det sista vinet och känner att jag skulle göra vad som helst för minst två glas till. Har inte duschat efter gymmet och bara hoppat i mina myskläder och ligger nedkrupen i sängen när det plingar till... och jag matchar med en kille. Rätt ålder för en gång skull... och det märkligaste är att det står att avståndet bara är tre kilometer. 

Han är inte Brad Pitt snygg men har den sötaste näsa jag sett (näst sötaste efter exet och jag fattar inte min svaghet för söta näsor) Jag ger honom givetvis en komplimang för den. Vi skriver inte många meningar innan han ber om ursäkt för sin framfusighet och berättar att han precis blivit lämnad på stan av sin kompis efter att de varit ute och ätit. Nu är det en stund till hans buss går och han frågar om jag vill ta ett glas. Och jag tänker.... vad fan har jag att förlora och jag ligger ändå bara där och deppar över något jag inte borde deppa över. Och på tio minuter har jag tvättat av mig den värsta svetten från gymmet, snurrat en sjal runt mitt rufsiga hår och sen går jag med raska steg mot stället vi bestämt att vi ska träffas på.

Vad säger man... att det klickade kanske är att överdriva men det var nog trevligare än vad någon av oss hade förväntat. Nästa buss hinner gå... och nästa... och nästa. När stället stänger vill ingen av oss riktigt avsluta så vi fortsätter till ett ställe som har öppet nån timme till. Där är ljudnivån så hög att vi måste sitta väldigt nära varandra... och ja... det blir som det blir och jag kan bara säga att det var länge sen jag hade den känslan i magen. 

Han tar ingen buss hem och dagen efter frågar han om jag vill komma och titta på hans hus han köpt och flyttat in i för bara tre veckor sen. Och jag ser ingen anledning att tacka nej. Varför ska jag sitta ensam hemma en lördagskväll och känna mig ensam och övergiven för? Så jag åker dit och ser fram emot trevligt sällskap och att kanske få lära känna honom lite mer.

När jag kommer har han tänt upp alla tre eldstäder i huset och jag kan bara konstatera att huset är mysigt och mitt inredningsöga ser att det finns väldigt stor potential. Och det känns bra. Vi pratar och bestämmer att vi ska se en film. Vi lägger oss i soffan och jag få krypa upp i hans famn och det känns så mysigt att få vara någon nära på det sättet. 

Jag vet inte riktigt vad som händer och vill inte skriva några detaljer... men... plötsligt blir han konstig och drar sig undan. Han ber om ursäkt och säger att han nog inte kan fortsätta mer. Jag känner mig dum, fånig och blir givetvis väldigt ledsen. Han försöker ge nån fumlig förklaring att det kanske gått för fort, att det varit mycket med flytten och allt och att dagen efter ska han och barnen åka utomlands och han har inte packat. 

Jag packar ihop mina saker och han följer med ut i hallen. Han ser skamsen och förtvivlad ut och säger att det inte är mitt fel. Att jag inte gjort något fel. Jag säger att jag förstår.... att jag själv egentligen inte är redo för jag fortfarande är lite trasig och sörjer min gamla relation. Men det enda som ekar i mitt huvud är att jag inte duger, att ingen vill ha mig och att det alltid blir så här. De orden fortsätter att gnaga i mitt huvud hela vägen hem men när jag kommer hem och lagt mig i min säng tänker jag ändå... det var inte meningen... jag är inte redo ändå. Men ändå gör det lite ont i hjärtat att än en gång bli avvisad.

När jag vaknar känns det ändå ok. Solen lyser och jag tar hundarna ut på en promenad. Med dem är jag aldrig ensam och det känns inte ens ensamt när jag sätter mig helt själv på caféet med min söndagsfrukost. För jag vet att allt har sin tid... jag kan inte stressa fram något bara för att slippa hantera känslorna jag inte själv riktigt förstår. Bara för att han har valt att gå in i en ny relation innebär inte det att jag måste göra det. Jag vet att det vi hade och lämnade behöver längre tid än så för att bara bytas ut mot något annat. 

På vägen hem köper jag flera buketter med tulpaner. Det finns inget bättre för själen än att få sätta blommor i en vas i ett nystädat hem. Men det tar många timmar för mig att komma igång med städningen eftersom jag hellre väljer att först bara ligga och vila i sängen. Men det känns som min kropp behöver det och jag försöker att inte ha dåligt samvete men det är svårt. 

Städningen blir i alla fall klar och av en slump hittar jag en kvarglömd trisslott i min plånbok. Jag avslutar denna helgen med att dricka en kopp kaffe, skriva av mig mina tankar och jag har inte skrapat lotten ännu. Men de säger ju att har man otur i kärlek har man tur i spel... så rent krasst borde jag skrapa fram en miljon nu. 

I morgon kommer min älskade lillasyster och hälsar på igen. Som jag saknar hennes sällskap. Så veckan som kommer kan inte börja bättre. Och kanske.... men bara kanske, så tar jag mig upp och iväg på gymmet i morgon bitti...

lördag 23 februari 2019

Kompisen

Han kommer in titt som tätt, smyger omkring och beundrar alla sakerna och pratar om var han kan tänka sig ha de olika sakerna. Och jag lyssnar tålmodigt och försöker låta engagerad och nickar instämmande när han visar bilder från sin lägenhet som snart ser ut precis som min butik. Men jag har svårt att fokusera för det enda jag kan tänka på är hans otroligt fina leende och de där gnistrande ögonen som har en obestämd färg som liksom förhäxar en. Och alltid omedveten perfekt skäggstubb och det där härliga rufsiga håret man ser en glimt av varje gång ha tar av sig mössan för att klia sig i huvudet när han tänker. Man vill inget annat än att få dra fingrarna genom det...

Jag har börjat gilla hans spontana besök och jag vet ju att det bara är för butiken och sakernas skull han kommer. Men det spelar ingen roll. Jag är gärna hans inredningscoach och vän.

Idag kom han igen och han hade en kasse full med saker när han gick därifrån. Och när han kommit hem och satt upp sakerna skickar han bilder och stolt visar hur fint det har blivit och han skriver  Tack vännen och en pussgubbe. Men det är bara sån han är. Snäll, gullig och lika öppen och social som mig.
En bra kompis...


torsdag 21 februari 2019

Det där med att ta sig iväg...

Jag försöker att inte sparka på mig själv för att jag har svårt att få in rutiner. Jag hade ju lovat mig själv efter gårdagens morgonpromenad med hundarna och gymbesöket att jag skulle försöka få in det som en daglig rutin. Nu sitter jag här i sängen med min kopp kaffe. Precis som vanligt. Och jag njuter av varje sekund men det dåliga samvetet gnager ändå lite grann. Jag hade till och med ett möte inbokat på gymmet klockan nio med anläggningschefen eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle vara där och träna då. Jag är en dålig människa jag vet...

Men jag får väl ge mig själv den tiden. Jag får helt enkelt ta myrsteg med det där och vara nöjd om jag fixar det några dagar i veckan. Inte varje dag. Jag fick möjligheten till ett nytt möte i morgon igen. Klockan nio. Frågan är om jag kommer upp då...


D22

Vi har inte träffats sen 2010 och mycket har hänt under de åren. Jag berättar om att jag skrev om honom på min gamla blogg och då kallade honom D22 (det står om honom HÄR ) D stod för namnet och 22 för att han då bara var 22 år gammal. Idag är både han och jag betydligt äldre men kanske inte så mycket visare än då. Men han har hunnit gifta sig och skaffa två barn och skilja sig och jag har hunnit leva i en lång relation, förlova mig och separera så mycket av vårt samtal över kaffet handlar givetvis om det. Om hur ensamt det känns och hur dåligt man mår över att hänga på dejtingappar. Och jag får svälja tårarna många gånger under vårt samtal när jag blir påmind om sånt som gör ont. Men det känns skönt att få prata med någon som sitter lite i samma båt.

Och vi pratar givetvis om tiden då för nästan tio år sen. Hur vi träffades första gången och han minns precis vad jag sagt. Och jag minns hur han kom med pizza en kväll när jag var ledsen och hur jag bad honom sova över för jag inte ville vara själv.

Vi har druckit upp kaffet och klockan är mycket så jag följer med honom ut till hans bil och säger hej då. Och jag tänker.... åren går så fort. Dagarna går fort... det innebär att det här snart är över. Det som skaver i mitt hjärta... snart är det över.

onsdag 20 februari 2019

Plötsligt händer det...

Ibland krävs det lite ilska för att kicka igång den här kroppen. Bättre drivkraft finns inte. Så i morse blev det äntligen den där långpromenaden med hundarna som jag velat börja varje morgon med och sen en runda till gymmet. Sen har jag inga större förhoppningar om mig själv (gud så peppande då) att det kommer bli ett stående inslag varje morgon... men jag ska göra allt för att ta mig i kragen nu och åtminstone försöka.

Nu blir det jobb resten av dagen i lilla butiken...

tisdag 19 februari 2019

Måndag....

Jag vet att det inte är måndag idag men igår var det mer måndag än vanligt. En sån där dag man vill ska ta slut fort. Jag har fortfarande inte tillräckligt med energi för att ta tag i de där sakerna jag vet jag skulle må så mycket bättre av. Och jag var själv i butiken förutom min praktikant. Och jag som behövde få prata av mig. Men praktikanterna jag har lär sig åtminstone att göra gott kaffe trots att det inte  dricker själva. Var är det för fel på dagens ungdomar som inte dricker  kaffe.

Och plötsligt står exet i dörren. Och jag blir förvånad... och glad så jag kramar om honom hårt... och länge. Jag tror han håller om mig med en arm.... känns svalt. Och så luktar han konstigt. Han har bytt ut parfymen han alltid fick av mig och som jag numera förknippar med honom. Men denna doften... det är bara fel... jag tycker inte alls om den men det är nya tider nu säger han. Ja det är ju det och hela dagen känner jag doften kvar på min kavaj och nej... jag gillar den inte alls.

Jag är trött när jag kommer hem och jag har fortfarande huvudvärk sen de där glasen vin för mycket i lördags. Två dagars huvudvärk för en trevlig kväll. Så ovärt. Orkar inte laga mat så jag äter upp de sista godisbitarna i skålen. Så jävla tragisk jag känner mig då. Börjar sträcktitta på Bonusfamiljen på svt play. Ser hela säsong ett och plötsligt är klockan tre på natten...

söndag 17 februari 2019

Inte redo...

Vi har inte träffats på en månad och knappt hörts av men nu kände vi väl båda att vi var i behov av lite sällskap. Han som spelade gitarr för mig. Mattias... den musikaliska gudagåvan. Han är fin, trevlig och våra samtal flyter alltid på väldigt enkelt. Och det känns som vi båda är ganska nöjda med det. Att ses nån gång när det passar och inte gör så stor grej av det.

Det är skönt att få umgås med någon. Att få kramas, att få ha någon nära och inte behöva tänka på ensamheten för en stund. Vi går ut och äter och har det bara så där supertrevligt och han pussar på mig och jag bryr mig inte om att folk ser och att någon kanske undrar. De får liksom bara vara så just nu.

Jag få somna i hans famn och på morgonen går han upp och gör frukost till mig så jag får ligga kvar och mysa i sängen en stund till. Och vi vet båda två att det troligtvis aldrig kommer att bli mer än så här. Vi pratade om det och ingen visste väl inte riktigt varför men jag tror ju inte mitt hjärta är redo alls. För när jag ligger där i hans famn är det någon annan jag tänker på. Det är någon annan jag ser framför mig när jag blundar och ska somna...

Vi säger hej då vid tåget och jag går hem igen till den tomma lägenheten. Huvudet är ömt efter gårdagens några glas vin för mycket... och jag tänker fortfarande på honom... mitt ex. Så jag vet... jag är inte redo för mer än det här just nu.