Vi har känt varandra sen barnsben... från samma stad. Han var två år yngre än mig och när man var 12-13 år var det väldigt mycket men jag tyckte alltid han var så söt. Och jag visste redan då att det var ömsesidigt.
Han lämnade vår hemstad mycket tidigare än mig. Och inte förrän Facebook sammanförde oss igen visste jag vart han höll hus eller vad han gjorde. Och där har vi tysta följt varandra.... liksom sida vid sida. Och många gånger har jag tittat på honom.... tänkt.... funderat och känt den där samhörigheten man inte riktigt kan sätta fingret på. Och någonting har funnits där men jag vet inte vad.
Inte helt obemärkt börjar han ge mina bilder likes. Mer.... och mer..... och plötsligt tar han kontakt. Jag råkar befinna mig i samma stad som honom och han vill ses på en kaffe. Så vi ses på en oskyldig fika. Och jag går därifrån utan större funderingar....
Flera månader efter, jag vet inte..... kanske det gick ett år... tar han kontakt igen. Och det är något i det han skriver som väcker något i mig. Han berättar saker jag inte riktigt har förstått... men kanske anat. Han skriver om sina tankar om mig.... sina känslor och funderingar. Och jag vet att jag inte borde. Jag vet att det inte kommer att sluta bra men nyfikenheten i mig och den känslan han väcker gör att jag går med på att träffas. Han ska komma till Gävle... åker 20 mil för en träff med mig.... och hem igen.
Jag sitter på en uteservering och väntar på honom. Dinglar med benen på en barstol och har en väninna med mig som tar ett glas med mig för jag måste lugna mina nerver. Och jag ser honom på långt håll när han kommer gående över torget in mot uteserveringen. Han är den typen av kille som syns. Som kommer in i ett rum och bara tar för sig. Som liksom strålar självförtroende på det där självklara sexiga sättet. Gud vad jag älskar den egenskapen. Och han skulle kunna vara en surfakille från Australien, han skulle kunna vara en advokat från Östermalm. Hans stil är oidentifierbar men han är snygg. Han är sexig. På alla jävla sätt. Och han kommer fram till mig på barstolen och han kramar mig så jag känner hur han doftar och hans skäggiga kind river lätt på min. Och hans ögon gnistrar och ser så där pliriga och busiga ut, och det där leendet. FAN ALLTSÅ!!
Jag är en tjej som sällan blir nervös eller tappar fattningen men han får mig att känna mig som en liten skolflicka. Och jag kan inte riktigt förstå det för vi har känt varandra hela livet känns det som. Därför är känslan lite blandad. Som den naturligaste i världen men samtidigt både pirrig och spännande.
Vi lämnar uteserveringen och går in på en restaurang. Och han vill inte sitta framför mig som man normalt sett gör när man är två. Han sätter sig bredvid mig och jag kan inte längre tänka klart. Vi äter.... pratar... och kan inte låta bli att ta på varandra. Hela tiden söker han min hand. Stryker mig över ryggen och.... kysser mig. Om och om igen..... och jag kan bara tänka att detta är för bra för att vara sant. Han har funnits i mina tankar så många gånger och jag har hela tiden tänkt att han är ouppnåelig. Så sitter han där.... men samtidigt är det så jävla fel. Så förbannat jävla fel och jag VET det men just då fungerar inte förnuftet. Och jag har varit i exakt samma sits tidigare. För åtta år sen... så jag vet att om jag ger mig in på denna vägen igen... kommer den att bli kantad av problem och bekymmer.... men det kan sluta så underbart. Men är det ens värt det???
Han vänder upp och ner på hela mitt inre. Där och då på den där jävla restaurangen lockar han fram känslor i mig jag helst vill slippa känna. Jag föll.... där och då tar han mitt hjärta i gisslan..
Vi säger hej då... han åker hem. Och jag vet inte när vi kan ses igen. Jag vet inte när han kan höra av sig. Jag vet bara just då att jag är beredd att vänta. Och jag väntar...
Det går veckor och jag kan bara följa hans resa och semester på Facebook. Ser hur han checkar in på olika ställen... med familjen. Han hör av sig när han kan och det gör ont. I veckor gör det ont. Och jag tänker det spelar ingen roll att jag vet hur det egentligen är... allt snack om "för barnen" allt snack om "att sova på soffan" känns som ett stort jävla hån när det ändå inte är mig han är hos.
Jag bestämmer mig för att släppa... jag kan inte leva så... i väntan.
Han dyker upp igen. Försöker förklara hur han känner. Att det är rörigt. Jobbigt. Han säger att de där veckorna var hemska för honom för han försökte sluta tänka på mig men det gick inte. Han säger att han föll för mig som jag föll för honom. Han säger.... jag är förälskad i dig!!
Jag vet inte riktigt vad som hände... men jag blev arg.... ledsen och besviken för det känns som han leker med mig. Jag blir arg för han använder så stora ord. Jag skriver saker.... jag visar att jag tycker det är fel. Han svarar med att blocka mig... överallt.
Det gjorde det hela lite lättare. En tid. Han finns i mina tankar. Jag saknar honom men intalar mig att han är ett svin. En player. Men det kommer i fatt mig och det som känns mest är att jag förlorat en barndomsvän. Det var inte värt det...
Månader går.... och han tar kontakt... igen. Förklara hur han kände. Att han kände att jag försökte läxa upp honom och det behövde han inte just då..... haha nähää..... jag svara att jag inte alls försökte läxa upp honom utan att jag ville skydda mitt hjärta.
Och FAN FAN FAN... han kryper in under mitt skinn. Jag försöker hålla mig sval. Vi skriver till varandra några dagar. Och känslorna kommer krypande igen....
Idag landar jag på Arlanda.... jag ska ta tåget så jag tar mig till terminalen där tågen går ifrån. Och där kommer han. Möter mig med de där gnistrande ögonen, leendet.... och han tar mig i sin famn och jag smälter i hans armar. Det är mycket uppdämd längtan i den där kramen. Hans läppar söker mina och jag frågar om han inte är rädd att nån ska se men han bara ler och trycker en ännu hårdare kyss mot mina läppar.
Vi beställer nåt varmt att dricka och åter igen sitter vi bredvid varandra. Vi försöker prata om allmänna saker men det slutar hela tiden med att våra läppar möts. Och när han ser på mig och jag märker hur svårt han har att låta bli att ta på mig.... jag smälter. Fan och helvete också...
Men jag får ur mig det jag vill säga. Det jag burit på hela tiden. Hur ont det gjorde de där veckorna. Hur svag jag är för honom och att jag inte vill att han använder så starka ord när det är som det är. Och jag vågar ställa de där obekväma frågorna. Hur fan allt är egentligen... och jag fattar att det kan ta tid. Att det är så mycket praktiskt men jag vet också.... jag kan inte vänta på nån under de förutsättningarna. Jag säger det till honom men jag vet knappt om jag tror på det själv. För han är speciell och kunde varit... perfekt. Och när vi skiljs åt skriver jag det till honom; Fan XXX, du och jag, vi hade varit ett perfekt par.
Men jag är realist... men en väldigt svag sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar