Allt har sin tid och vissa saker borde inte få ta så stor plats som jag tillåtit det att göra. Men jag vet ju också varför jag tillåtit det just nu. Jag är skör som tunnaste glas. Blåser någon på mig skulle jag falla ihop. Gå sönder i tusen bitar.... därför känns allt så mycket mera. När känslorna liksom ligger utanpå kroppen blir smärtan så mycket större. Den borde inte bli det men jag tillät det. Men nu tillåter jag inte det mer. För allt har sin tid och nu bestämmer jag att det få vara bra så....
Jag har så mycket mer att tänka på och fundera o grubbla över än att mitt ex har träffat en ny. Det är en jävlas fis i rymden mot vad jag egentligen behöver oroa mig över och det är ju just det som gjort mig så känslig. Det har varit och är så svajigt med butiken att jag inte längre vet hur mycket till jag orkar. Jag har ägnat mitt liv de senaste tre åren till detta skötebarn. Min dröm. Mitt livsverk. Men att driva butik idag kräver nästan att man måste vara lite dum i huvudet. Ingen människa orkar kämpa o jobba under de förutsättningar det är för mindre handlare idag. Framför allt för såna som mig. Som är envis och har gått min egna väg. Inte följer strömmen. Sticker ut. Kanske till o med är lite före sin tid. Jag vet inte.... jag är åtminstone inte som alla andra...
Frågar nån hur jag mår bryter jag ihop. Jag har varit så stark så länge nu att orken tagit slut. Och varje dag frågar jag mig vad jag håller på med och varför jag fortsätter. Jo för jag har fått så mycket positiv feedback. Så många fina komplimanger om min fina butik. Att den är stans mysigaste. Att jag har så mycket fint... men vad hjälper det... när folk kommer in o säger de behöver få lite inspiration och sen går. Jag kan inte ta betalt för det....
Allt har sin tid. Och precis som man får ta sig tid att sörja sitt ex måsta jag ta mig tid att kanske börja sörja mitt livs dröm. Jag vet inte... kanske är det så. Jag stannade i en relation i nästan åtta år som gav mig både glädje och kärlek men också mycket oro och tårar. Jag tänker inte stanna i denna relationen om den bara ska ge mig oro och tårar. Denna gången tänker jag fundera en gång extra på om det är värt allt kämpande. För som sagt.... allt har sin tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar