Tröst

När man träffar någon som kan spela på alla ens strängar....

Ibland krävs det så lite... att bara få ha en famn att få känna sig liten i. Någon som spelar för en och säger att allt kommer att bli bra...

Tack Mattias.... du är en musikalisk gudagåva.

Vem är jag nu...

Jag häller upp ett glas vin. Tar en klunk och känner den välbekanta känslan sprida sig i min kropp. Lugn...

Jag är inte ledsen.... inte på det sättet så att det känns hela tiden. Men jag har gråtit varje dag i snart en veckas tid och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför de där tårarna kommer. Och nu när jag sitter här och ska formulera de där orden jag tänkt hela tiden känns det.... tomt. Jag antar att det är en del i processen att bearbeta en separation. För även om det var jag som valde att gå.... ja det påminner han mig ständigt om så det behöver jag inte vara orolig att glömma... så känns den där sorgen bottenlös ibland.

Vem är jag utan honom? Vem är jag utan hans kärlek? Vem är jag om jag inte längre tillhör honom? Jag tror det är mest det som gör mig så ledsen att jag inte längre vet. Att jag känner att jag inte längre ha någon funktion om jag inte är i en relation. Vem är jag i all denna ensamhet?

Kan likna det vid att ha mist en arm.... kanske ett ben. Man känner sig liksom stympad. Har levt i någon slags ofrivillig symbios med honom och nu när vi inte tillhör varandra längre.... så ja.... jag känner mig halv.

Men mest av allt vet jag att det är känslan av att vara älskad jag saknar. Mycket kan man säga om vårt förhållande och om våra bråk... men han älskade mig och visade det. Han bekräftade mig och under alla år tillsammans med honom behövde jag inte den bekräftelsen någon annanstans. Och jag trodde att mitt bekräftelsebehov hade försvunnit för under alla år med honom tittade jag inte åt någon annan. Jag gav inte någon annan så mycket som ett lillfinger. Jag var helt och hundra hans... bara hans . Och nu känner jag hur det börjar komma krypandes tillbaka igen. Den där känslan... det där behovet... Och gud ska veta att jag hatar det... Den där känslan av att... se mig.... älska mig.... snälla!!!

Jag pendlar mellan att sakna honom.... sakna oss.... hata honom..... älska honom.... vilja ta honom tillbaka... be honom fara åt helvete.... vilja ha honom nära... aldrig mer vilja se honom... det är ett enda känslomässigt kaos inom mig.

Och han..... han visar upp någon form av nyfunnen lycka där allt tydligen är toppen och han mår prima. Och ja... så är det kanske och jag missunnar honom inte det. Är det ett spel så är det för att skydda sig själv eller så är han själv inte medveten om att det är en överlevnadsinstinkt. Men det spelar ingen roll. Det är inte hans nyfunna lycka som gör mig ledsen. Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill bara inte att jag själv ska känna så här...

Jag var på bio igår. Med en vän och han frågade om jag varit på dejt och jag svarade nej. Du får väl ordna det då svarade han. Och nog får jag gå på dejt om jag vill..... och jag har varit på dejt.... dejter.... och det pockas på min uppmärksamhet.... jag behöver inte sakna bekräftelse... det finns där överallt. Men det är den där äkta bekräftelsen jag saknar. Den där genuina som kommer från hjärtat.

Gud ska veta att jag saknar den...

Tillbaka där jag var då...

Jag vet att det inte fanns något annat alternativ. Jag vet att jag har gett det mera tid än vad någon annan skulle ha gjort och jag väntade längre på förändring än vad jag borde. Så det är inte det att jag tvivlar på mitt val att gå... men gud ska veta att vissa dagar önskar jag att jag bara kunde blunda, låtsas som att jag inte vet om vårt förflutna och bara få gå tillbaka. Få krypa in i den där famnen där jag känner mig trygg. Där jag kan få borra in näsan och känna den där välbekanta doften som är han.

Varför???

För att vissa dager kryper sanningen tätt inpå. Ensamheten är inte så där mysig som jag oftast kan känna utan tryckande och påtvingad och inte alls behaglig och skön. Och jag känner mig ledsen... sorgsen.... för jag saknar det vi kunde ha haft. Det jag önskade vi hade. Och det vi nästan hade...

Jag känner mig ledsen... sorgsen och jag hatar verkligen det. Jag hatar vad allt detta innebär.... ibland mer, ibland mindre. Tinder.... Badoo... swipa hit o dit och chatta med random killar som bara är ute efter en sak eller en inkorg full med förfrågningar som jag inte ens orkar bry mig om över huvud taget. JAG H A T A R DET!!!!  Ibland hatar jag det mer än någonsin.... Kvällar när jag önskar att någon smekte mina fötter.... när jag önskar att det faktiskt var någon som ville se hockey på TV fast jag avskyr det...

Dessa kvällar kommer ibland och de kommer att fortsätta att objudna dyka upp med jämna mellanrum, jag vet ju det. Kanske de blir lättare att härda ut. Kanske tiden läker alla sår eller så är det bara ett jävla skitsnack...

Det konstiga är att dessa sju år som har gått då jag inte varit singel känns som en blinkning nu när jag är tillbaka på det stället som jag då för sju år sen avskydde så. När jag längtade efter någon som älskade mig, någon att få älska och att ha någon att få kalla för MIN. I sju år hade jag det och i sju år delade jag vardagen med någon och slapp den här ensamheten som plågar mig så. Någon som väntade på mig när jag kom hem och hade hällt upp ett glas vin, tänt en brasa och hade maten klar. Någon att fira julen med och att få hålla i handen när det blåste hårt. Jag blinkade och så var den tiden förbi och jag är kvar där jag var då. Innan honom.... jag är tillbaka där... och jag hatar det så.... i alla fall gör jag det just i kväll!

2018 - 2019

Jag trodde aldrig för sju år sen att vi skulle hamna där vi är idag. På varsitt håll, ensamma och utan varandra men det var så det till slut blev. Ingen kan anklaga mig för att jag inte kämpade, att jag inte försökte och jag klamrade fast vid de sista skärvorna av det som var vårt förhållande så länge att det till slut blev stora skärsår i mitt hjärta. Och det har gjort ont att inse att sagan jag hoppades på inte fanns. Att det han och jag kämpade så hårt för att uppnå sen inte kändes värt för honom att kämpa för när han väl hade det i sin hand. Så många svikna löften och så många tårar jag har gråtit att jag till slut tappade räkningen. Men inte mer nu... inte mer.

Årets sista dag firade jag ensam hemma med pizza och vin. Inte för att jag var tvungen utan för att jag helt enkelt behövde vara själv. Att välja ensamheten när man själv vill är en helt annan sak än att bli lämnad så mig gjorde det ingenting. Jag har en underbar familj och med de tillbringade jag hela julen. Jag låg i mammas soffa i flera dagar medans vemodet klamrade sig fast. För även om det var mitt beslut att gå gör de där högtiderna extra ont och påminner mig om det som var.

Men nu är det nytt år igen och jag kommer att gå genom det med lättare steg. Jag har valt mig själv på många sätt och jag kommer att fortsätta med det. Fokus på att må bra och att mitt företag ska utvecklas och blomstra desto mer.

Jag önskar jag hinner komma in hit oftare och få lämna avtryck, ventilera och sätta mina känslor på pränt. Har saknat det så.

Så 2019... nu kör vi!!