Jag är inte ledsen.... inte på det sättet så att det känns hela tiden. Men jag har gråtit varje dag i snart en veckas tid och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför de där tårarna kommer. Och nu när jag sitter här och ska formulera de där orden jag tänkt hela tiden känns det.... tomt. Jag antar att det är en del i processen att bearbeta en separation. För även om det var jag som valde att gå.... ja det påminner han mig ständigt om så det behöver jag inte vara orolig att glömma... så känns den där sorgen bottenlös ibland.
Vem är jag utan honom? Vem är jag utan hans kärlek? Vem är jag om jag inte längre tillhör honom? Jag tror det är mest det som gör mig så ledsen att jag inte längre vet. Att jag känner att jag inte längre ha någon funktion om jag inte är i en relation. Vem är jag i all denna ensamhet?
Kan likna det vid att ha mist en arm.... kanske ett ben. Man känner sig liksom stympad. Har levt i någon slags ofrivillig symbios med honom och nu när vi inte tillhör varandra längre.... så ja.... jag känner mig halv.
Men mest av allt vet jag att det är känslan av att vara älskad jag saknar. Mycket kan man säga om vårt förhållande och om våra bråk... men han älskade mig och visade det. Han bekräftade mig och under alla år tillsammans med honom behövde jag inte den bekräftelsen någon annanstans. Och jag trodde att mitt bekräftelsebehov hade försvunnit för under alla år med honom tittade jag inte åt någon annan. Jag gav inte någon annan så mycket som ett lillfinger. Jag var helt och hundra hans... bara hans . Och nu känner jag hur det börjar komma krypandes tillbaka igen. Den där känslan... det där behovet... Och gud ska veta att jag hatar det... Den där känslan av att... se mig.... älska mig.... snälla!!!
Jag pendlar mellan att sakna honom.... sakna oss.... hata honom..... älska honom.... vilja ta honom tillbaka... be honom fara åt helvete.... vilja ha honom nära... aldrig mer vilja se honom... det är ett enda känslomässigt kaos inom mig.
Och han..... han visar upp någon form av nyfunnen lycka där allt tydligen är toppen och han mår prima. Och ja... så är det kanske och jag missunnar honom inte det. Är det ett spel så är det för att skydda sig själv eller så är han själv inte medveten om att det är en överlevnadsinstinkt. Men det spelar ingen roll. Det är inte hans nyfunna lycka som gör mig ledsen. Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill bara inte att jag själv ska känna så här...
Jag var på bio igår. Med en vän och han frågade om jag varit på dejt och jag svarade nej. Du får väl ordna det då svarade han. Och nog får jag gå på dejt om jag vill..... och jag har varit på dejt.... dejter.... och det pockas på min uppmärksamhet.... jag behöver inte sakna bekräftelse... det finns där överallt. Men det är den där äkta bekräftelsen jag saknar. Den där genuina som kommer från hjärtat.
Gud ska veta att jag saknar den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar