Frukost...

... med finaste Azita och nu ska jag göra det man ska när man ha semester. Njuta av havet, solen och en bra bok på stranden. Vädret är på min sida så jag tänker suga ut så mycket jag kan av de där stackars strålarna.

Det kommer bli en underbar semesterdag...

Lördag med vänner!

Mat, sömn och motion...

... är kanske inte det som får alla mina drömmar att slå in men ack så tre viktiga komponenter för att jag ska må bra och först då kan alla mina drömmar bli verklighet. Jag vet det så väl och ändå så slarvar jag med alla tre. Och det slår tillbaka i ett mående därefter. Jag vet att mycket av hur jag mår har med det att göra. Att jag fortfarande har problem med maten. Att jag sover dåligt och träningen ska vi bara inte prata om. Jag... instruktör, som har tränat året om, flera dagar i veckan i ÅRATAL gör helt plötsligt ingenting. Men hur skulle jag orka instruera nu? Jag äter ju inget. Har ingen energi och sover dåligt. Vilken kropp skulle orka träna då?

Men ät då!! Ja... om det vore så enkelt. Känner ingen hunger som sen går över i illamående så när jag väl äter får jag ner en halv portion. Det är att misshandla sig själv.

Så nu har jag lovat att i alla fall försöka vara snäll mot mig själv. Börja med att jobba sista dagen i morgon. Tar några veckor ledigt för att kunna ta hand om mig själv. Sova, äta och börja röra på mig.

Små, små steg...

Om skillnaden!

Ibland önskar jag att jag hade svaret. Att jag kunde förstå eller att jag visste vad det är som gör skillnaden. Skillnaden att vakna på morgonen av en mjuk och skön känsla i bröstet eller att vakna med en klump av oro i magen. Men jag vet inte!

De dagarna vet jag exakt hur dagen ska bli. Jag känner det redan när jag vaknar på morgonen och det är då jag bara vill ligga kvar, dra täcket över huvudet och fortsätta sova bort dagen. Helst vill jag att det ska regna ute. Det där underbara regnet som är som balsam för själen. Det som sköljer bort alla spår av oro och ångest och bara låter mig få vara lugn och skön.

Men jag måste gå upp. Och det regnar inte. Det är ett sånt där väder som varken är det ena eller det andra. Ungefär som jag känner mig. Som ingenting. Bara tom. Med endast en klump i magen.

Fast jag vet också att det är då jag själv måste bestämma mig för hur dagen ska bli. Jag väljer att må bra eller dåligt. Det är bara det att jag inte vet hur jag ska göra. Jag är inte kapabel att kunna vända den där känslan. Jag har redskapen men jag är inte stark nog att använda de. Förnuftet vet. Men kraften är inte stark nog.

Och jag funderar än en gång. Vad är det som gör skillnaden? Vad är det som avgör med vilken känsla jag ska vakna?

Jag vet faktiskt inte...

Just another evening...

... och jag känner för att sitta i soffan, ensam med mig själv och inget annat än tv:n och datorn som sällskap. Men när vänner ropar ens namn och det är sommar och man kan sitta på en uteservering och dricka rött vin, varför sitta ensam då? Och det bästa med att inte gå på krogen för att få napp är att man kan skita i att duscha, skita i att tvätta håret för det är ändå snyggast två dagar skitigt. Och att sätta färg på ansiktet tar max två minuter sen är man liksom klar. Funderade först på att bara gömma mig bakom mina nya bågar (japp, mitt tolfte par nu) och strunta i färgen men det är ju ändå lill-lördag (borde det stavas med tre L utan bindestreck).

Det blev i alla fall en trevlig kväll. Det blir ju oftast det när det inte är planerat. Och vet ni... jag kanske har sällskap utomlands ändå. Den där resan SKA bara bli av!

Nu måste jag nog tacka den här dagen för jag har ju som sagt inte semester ännu utan ska upp i morgon och ta mig till jobbet. Men det känns ändå okej. Jag har ju haft en semesterliknande kväll med gott vin och väldigt trevligt sällskap!

P.S Ni behöver inte oroa er. Jag tog på mig BH innan jag gick ut!

Åter på jobbet!

Har liksom ingen ro att vara ledig. Vet inte vad jag ska göra med de lediga timmarna. Skjuter det framför mig som i väntan på att något bättre att tillbringa de där timmarna med ska dyka upp. Det kommer inte att göra det. Jag vet ju det. Så jag är på jobbet igen. Men kroppen och huvudet vill ändå vara någon annanstans men jag vet inte riktigt var. Hemma med familjen i min hemstad? På en lång sandstrand långt borta? Med honom? Hemma är det bara projekt som att städa, rensa, måla och vika tvätt som finns tillgängligt. Jag vill INTE!

Låter mig befinna mig på jobbet denna vecka också sen måste jag nog bestämma mig. Låta mig själv få vila ordentligt och göra sånt jag mår bra av. Som vad? Har ett presentkort på massage och ansikstbehandling. Kanske börja semestern med att utnyttja det.

Snart...

Jag en exhibitionist!

På något sätt känner jag att jag skulle vilja vara anonym. Fast inte sådär anonymt anonym. Utan att jag kunde välja de som kom hit. Bara de jag känner är som jag. Som förstår och som kan ta alla mina sidor. De som kan ta min öppenhet, min oblyghet och att jag ibland fläker ut mer av mig själv än vad som anses av vissa vara mer än normalt. Ibland känner jag att jag skulle vilja kunna kasta kläderna. Varför då? Jo för att det är inget fult. För att jag tycker nakenhet, sex och kärlek och allt vad det innebär är lika naturligt som vissa skriver om dagens outfit. Men det skulle inte gå. Och det gör att jag ibland känner mig hämmad.

Jag tycker det är vackert med nakenhet. Med öppenhet. Med sex. Men de bitarna kan jag inte uttrycka i en offentlig blogg som jag vill. För det finns alltid människor som tycker och tänker. Därför har jag en erotisk blogg. Där jag kan uttrycka den biten både i bilder och i ord. Men anonymt. Och ibland skulle jag vilja kombinera det. Det jag skriver och lämnar ut här, med det jag skriver och lämnar ut där. Jag skäms inte för min kropp. Jag tycker om att se den naken på vackra bilder. På bilder som lämnar lite till fantasin. Bilder där man bara kan ana. Där man kan se brösten eller rumpan. Det räcker. Och jag skäms inte för att jag är en sexuell varelse. Och jag vill kunna uttrycka den biten. Men det är svårt när man inte är anonym. Folk skulle sätta morgonkaffet i halsen eller så skulle jag få hatkommentarer om att jag bara vill visa upp mig själv.

Men det är också jag. En väldigt stor del av mig. Och därför är jag just nu försiktig med vilka som får följa med hit. För jag önskar att jag kunde få vara lite mera öppen. Få utlopp för den där sidan. Min exhibitionistiska sida. Både i bilder och i text.

Skulle mina läsare klara det tro?

Ett första möte!

Så nytt, så ovant och väldigt nervöst. Som om det var första gången och jag smyger fram med lätta steg. Känns så... väldigt speciellt och jag känner en uns av dåligt samvete. För att jag lämnar något som har betytt så mycket för mig. Något som har funnits där i med och motgång men det här är nödvändigt. Så nödvändigt!

En ny blogg. Som för att befästa en ny tid. Lämna det gamla och det som varit och blicka framåt. Försöka att inte se allt för mycket bakåt även om det också kommer att vara nödvändigt ibland. För att inte glömma varifrån man är och vad man gått igenom. Och mycket av det finns i de där orden. Alla orden under de här åren jag har lämnat de på pränt. Som för att lätta mitt hjärta och bli av med det som plågat. Men också så mycket ljus. Kärlek och vänskap. Alla de som funnits med mig på vägen. Vännerna. Kärlekarna som passerat. De som gett mig glädje men som sedan lämnat mig i sorg. Men det är över nu.

Nu vill jag försöka hitta allt det fina. Njuta av kärleken. Den som jag äntligen funnit men som inte riktigt är i hamn. Men snart. Snart kommer vi kunna njuta av varandra och ge varandra allt det vi bara fått göra i de där korta stunderna. Så jag behöver ett nytt ställe att få ventilera allt det där. Ett ställe som inte kan påminna om den jobbiga tid vi haft för att kunna nå det vi så gärna vill. En framtid ihop!

Det här ska bli ett ljust ställe. Av mycket vänskap och kärlek. Och när de där tunga stunderna kommer, för de kommer att komma, så ska de vara lika välkomna. Det är då det här stället får vara min tillflykt. Där jag kan skriva av mig och hitta tillbaka till ljuset igen.