Andrum...

Jag skulle kunna åka hem. Tio mil och en timmes körning men ibland behöver jag andas. Då tar jag in på hotell och många gånger tror jag det räddar oss. Eller mig... Min tid.. Min egen tid då jag bara kan vara. 

För första gången på flera månader ger jag mig själv en timme på gymet. Jag springer numera flera gånger i veckan eller promenera minst en halvmil när jag väl ger mig ut. Men mina muskler har glömt hur det känns med motstånd så när jag checkat in på hotellet tar jag mig iväg till gymmet. Och jag frågar mig själv varför jag låter det förfalla. Men det behövs tydligen att jag ska komma hemifrån för att jag ska ta mig tid. Kanske för att jag inte behöver ta hänsyn till någon annan. Kanske för att när jag är iväg så här kan jag bara tänka på mig själv. 

Varma klinkergolv. En säng som är gudomligt skön och mat från restaurangen som jag äter i den där gudomligt sköna sängen. Ett glas rött och jag får bestämma själv vad jag vill se på tv:n. 

Jag kommer aldrig byta bort det här. Jag har inget emot att leva ute på fältet så det ska jag fortsätta göra. Men det kommer att bli skönt med nya jobbet att få göra det men med betydligt mindre sträckor att köra. Och så måste jag få fortsätta att andas. 

Han saknar mig hemma. Han skriver det hela tiden. Kärleksfulla och längtande sms. Jag svara likadant. Men saknar jag??? Han frågar om jag tror att vi fixar detta och jag vet vad han vill ha för svar. Men mitt svar sitter långt inne. Det tar emot. 

Jag är så trött. Så trött på allt kämpande. Men nu har vi varit på terapin och mycket bra blev sagt. Jag vill ge det en chans. Även om jag ibland bara vill skita i allt. Bara dra och lämna honom med sitt bagage och sina bekymmer. Men så gör man inte. Jag kommer finnas där vid hans sida genom detta. Och förhoppningsvis kommer det även gynna vår relation. Men lätt är det fan inte...

Så jag är tacksam för mina små andrum...

Kundkväll

Det är såna här stunder som gör att jag tänker.... faaan hur vill jag göra??? Att få ordna kundkvällar ihop med en bra kund med mingel, vin, utlottningar och massa bra reklam för mitt jobb. Få kunden nöjd och deras kunder ännu nöjdare. Jag älskar ju den här delen av mitt jobb. Jag har frågat min eventuella nya chef om det finns utrymme för sånt här även i det nya jobbet och han tycker som jag att det är en viktig bit för att stärka relationerna. Så.... jag får väl se det som att det finns möjlighet att jag kommer få göra sånt här även om jag bytet jobb. 

Förlåt för mitt tjat och velande men detta är ett så fruktansvärt stort beslut för mig. 

Velandet...

Tack söta ni för input om jobbet. Tänk om det var enkelt med beslut. Borde ju vara det. Men saken är den att det sker stora förändringar på mitt jobb nu. Dels har de tagit hjälp utifrån av en kvinna som är så otroligt duktig och har så enormt mycket bra idéer. Och så satsar de lite extra på mig för att de tror på mig. Hon lovordar mig och har fått fram mycket av mina funderingar och sånt jag vill ändra både till min chef och styrelsen. Saken är den att vi är tre säljare i Sverige varav de andra två är de gamla ägarna. Ingen vill egentligen.... ha kvar de... för de har en säljmetodik som inte håller i långa loppet. MEN de säljer alldeles för mycket för att göra något åt det. Företaget står lite i beroendeställning till de här två. Och dels reser de på det distrikt jag skulle vilja kliva in mer på. Men man går inte bara in och ändra runt med de här två killarna. Chefen, styrelsen och denna kvinna vill inget hellre än att jag ska få en del av deras kunder. Men när det blir aktuellt vet jag inte. Denna kvinna har redan tvingat över en del till mig. Hon är tuff som fan och vill framför allt att det ska satsas mer på mig. 

Förstår ni då mitt dilemma? Jag ser hur hon kämpar för mig men vad det kommer att generera vet jag inte. Det känns givetvis kanon men om det kommer att ändra mitt distrikt på kort sikt vet jag inte. För det är ju det som är det tyngsta. Norge vill jag slippa och Norrland är inte så kul. Mycket slit för lite pengar. 

Sen har min chef sagt upp sig. Och han har också varit lite magont för mig många gånger. Han jagar livet ur mig. Den biten kan ju också bli bättre om vi får nån ny. 

Så jag känner lite frustration. Jag älskar ju så många bitar med mitt jobb. Kunderna, produkterna och att få vara en del av kollektionerna som blir. Och nu när det är så många förändringar på gång som kanske blir bra.... ska jag hoppa av????

Faaaan så jävla svårt!!!!!!

Nya utmaningar på gång

Ibland flyter det bara på. Och vad det är som är skillnaden mellan att vi har det lugnt eller att det ständigt är gräl kan ingen av oss sätta fingret på. Vi flyter bara med och njuter av stunderna av lugn. Jag mår fortfarande sådär och han borde egentligen känna likadant för nu är han arbetslös igen. Blev näst intil lurad på nya jobbet och besvikelsen blev givetvis stor. Och min oro kom tillbaks för nu blir det åter min ekonomi vi ska leva på igen. Men han är ändå på topp. Han är väldigt på G, söker jobb, jagar och ringer runt och känns väldigt hoppfull på nåt sätt. Så det stillar min oro något i alla fall. 

Mitt lillhjärtat lämnas in på operation. Det gör ont i mattes hjärta men allt kommer att bli bra. Så vi passar på att ta in på hotell i stora staden en natt. Helt spontant utan packning så en tandborste handlas in som vi kan dela på. Vi bor i gamla stan med utsikt över Djurgårdsfärjorna och jag får dricka årets första glas vin med vinden i mitt hår. Vi bara njuter av varann och den där känslan i mitt bröst infinner sig igen. Så lite som krävs och det ger mig hopp om att vi kan lösa det här. 

Det blir frukost ute med näsan i solen och det finns saker jag funderar på där mellan morgonkaffe och kokta ägg. Jag får jobbet om jag vill. Han ringde och sa; Det är dig jag vill ha. Du har all den kompetens vi behöver men det är en sak jag måste fråga innan du får besked. Ok??? Lönen du vill ha kan vi inte matcha...

Så.... om jag tar detta jobbet slipper jag resa i Norrland. Jag slipper resa i Norge. Jag slipper dra och slita på massa tunga väskor. Jag slipper JAGA massa nya kunder som inte är intresserade. Det är samma förmåner som tjänstebil, sex veckor semester, traktamente, telefon och dator som de står för. MEN..... jag får gå ner tre tusen i lön. Är jag dum i huvudet som ens funderar? Självklart kan jag förhandla efter provanställningen om jag levererat bra. Kanske är det bara lite separationsångest jag får. Jag älskar ju mina kunder och nu måste jag säga hej då. Älskar ju produkterna jag säljer och att få vara en del i att ta fram våra kollektioner. Men jag är ju såååå trött på detta stora distrikt. 

Jag kommer givetvis fortsätta vara ute på fältet men sträckorna att köra blir betydligt mindre. Jag kommer att vara i Stockholm hälften av tiden och vill jag kan jag då åka hem. Och mina kunder är hälsokostbutiker. Mest kjedjan Life och Hälsokraft. Så skönt. Jag har väl redan bestämt mig men det där med att gå ner i lön tar liksom udden av glädjen. Är jag dum då???

Min älskling ville i alla fall fira mig och köpte denna fina vinflaskan. 

De här mörka molnen...

Det är inte bara det här med alla funderingar kring jobbet och relationen. Denna årstiden blir alltid lite tyngre för mig och det gör allt ännu svårare. Blir svårt att skilja på vilka känslor som är vad. När allt liksom känns tungt, gråten alltid är närvarande och en trötthet som alltid håller mig i ett järngrepp. Jag promenera flera mil i veckan för att få andas in frisk luft i mina lungor och somnar tidigt varje kväll. Men inget hjälper. Jag är less, trött, ledsen och jag HATAR att inte kunna påverka det på något sätt. 

Just nu har åtminstone vi det lugnt. Vi kan prata sansat om saker och ting och inga större gräl har varit aktuellt. På några dar. Det är alltid ett framsteg. Han försöker så mycket mera än jag och det kan kännas jobbigt ibland. Att det känns som han vill så mycket mera än jag. Mina känslor är så sårade och ibland har jag ju nästan gett upp. Han gör allting rätt men just nu hjälper inte det ändå. Det måste få ta sin tid. Jag måste liksom läka först. Ska bli skönt med de där samtalen vi ska ha med en riktigt terapeut. 

Jag väntat svar på jobbet nu. Han har ringt mina referenser så nu är det inte långt kvar. Vet inte om det skulle pigga upp just nu. Känns som ingenting kan pigga upp just nu. VARFÖR MÅR JAG SÅ HÄR????

Och tack söta fina Åsa för ditt fina långa mail med så många kloka fina ord. Jag satte mig ner och började svara och kom en bra bit när paddan fick ett spel och allt försvann. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och börja gråta som en unge och inte orka börja om. Jag tål inga motgångar alls just nu. Fundera på om detta är en klassisk vårdepp och om det försvinner snart. Sen att mitt liv rent allmänt behöver fixas till det är givetvis en väldigt stor påverkande faktor men just nu känns det extra hopplöst och nedstämt. 

Gud vilken lyckoblogg detta är just nu. Jisses så uppmuntrande. Är det nån annan som känner av de här känslorna så här på våren? Vad gör man?? 

Om det var så enkelt. Göra en omstart. Börja om på nytt. Från början. På noll liksom. Gud så jag är i behov av det. På alla plan. Jag är så trött på jobbet. Tappat all energi och gör inte mer än jag behöver. En frustrerande känsla då det är så mycket med det som jag tycker om. Men dessa långa resor till ställen jag inte alls vill besöka, detta ständiga och tunga bärandet och släpandet av sex stora tunga resväskor. Och ett distrikt som det finns noll utvecklingsmöjligheter på. Känns som att trampa omkring i tjock tjära. Men ändå känner jag att jag måste vara tacksam. Ett välbetalt fritt jobb. Men...

Idag var jag på en tredje intervju för ett jobb jag mer än gärna skulle vilja ha. Fortfarande resande ute på fältet men distriktet är en femtedel så stort och det enda jag behöver bära omkring på är en liten dator. Det står mellan mig och två till. Gud så jag behöver detta...

Att min relation just nu överlever pga konstgjord andning tär också på mig. Vi är två vrak som mår dåligt på varsitt håll och vi kommer ingen vart alls. Vi bråkar och bli sams och ibland känns det som att den grund vi en gång hade att stå på inte finns kvar. Kanske den aldrig funnits. Efter fyra år upptäcker jag att vi är från två olika planeter och hur ska man få ihop det? 

Vi har sökt hjälp och fått tid till parterapi. Men han skulle behöva gå själv och bearbeta det tunga bagage han bär omkring på. Det som gör honom så fruktansvärt bitter, osäker och tär på hans självkänsla. Det kan jag aldrig hjälpa honom med. Det måste han jobba med själv. Men det går ut över mig. I form av misstänksamhet, missunnsamhet och kontrollbehov. Subtila saker som är svåra att ta på men som hela tiden finns närvarande och gör mig fullkomligt tokig. Men han är medveten och säger han är beredd att jobba med det och lovar att det ska bli bättre. Jag vet inte längre....

Och jag är inte någon perfekt flickvän. Fundera på om jag är skapt för att leva ihop med någon alls. Jag har svårt att anpassa mig till familjelivet, att ta ansvar och engagera mig. Jag är en fri fågel och vill flyga lite som jag själv vill. Svårt att ha ett inrutat liv. Jag har aldrig levt så medans han har gjort det hela livet. Klart det blir konflikter. Och han som alltid ta ansvar, lagar all mat, fixar hemma, sköter trädgården.  Vad gör jag? Glider omkring som nån jävla drottning och vill sköta mig själv. Inte ok nånstans om man ska leva ihop. 

Vi har båda saker att jobba på. Jämka, kompromissa och hitta nån medelväg. 

Men ibland vill jag bara fly från allt jävla ansvar. Säga upp mig, slänga ut honom och bara leva nåt slags hippieliv i ensamhet. Men vem fan blir lycklig då. 

Gud ska jag nånsin bli vuxen????

Lås

Jag har låst bloggen och det är inte många som kommer kunna läsa. Känns konstigt men just nu vill jag ha det så. Det kommer säkert inte vara för evigt men som sagt, just nu.

Ville bara säga hej till er och hoppas på att kunna uppdatera lite oftare nu när jag inte behöver känna mig så hämmad.

Kram