För första gången på flera månader ger jag mig själv en timme på gymet. Jag springer numera flera gånger i veckan eller promenera minst en halvmil när jag väl ger mig ut. Men mina muskler har glömt hur det känns med motstånd så när jag checkat in på hotellet tar jag mig iväg till gymmet. Och jag frågar mig själv varför jag låter det förfalla. Men det behövs tydligen att jag ska komma hemifrån för att jag ska ta mig tid. Kanske för att jag inte behöver ta hänsyn till någon annan. Kanske för att när jag är iväg så här kan jag bara tänka på mig själv.
Varma klinkergolv. En säng som är gudomligt skön och mat från restaurangen som jag äter i den där gudomligt sköna sängen. Ett glas rött och jag får bestämma själv vad jag vill se på tv:n.
Jag kommer aldrig byta bort det här. Jag har inget emot att leva ute på fältet så det ska jag fortsätta göra. Men det kommer att bli skönt med nya jobbet att få göra det men med betydligt mindre sträckor att köra. Och så måste jag få fortsätta att andas.
Han saknar mig hemma. Han skriver det hela tiden. Kärleksfulla och längtande sms. Jag svara likadant. Men saknar jag??? Han frågar om jag tror att vi fixar detta och jag vet vad han vill ha för svar. Men mitt svar sitter långt inne. Det tar emot.
Jag är så trött. Så trött på allt kämpande. Men nu har vi varit på terapin och mycket bra blev sagt. Jag vill ge det en chans. Även om jag ibland bara vill skita i allt. Bara dra och lämna honom med sitt bagage och sina bekymmer. Men så gör man inte. Jag kommer finnas där vid hans sida genom detta. Och förhoppningsvis kommer det även gynna vår relation. Men lätt är det fan inte...
Så jag är tacksam för mina små andrum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar