Jorosåatte...

Saknar min dator. Lämnat in min bäbis för någon form av återupplivningsförsök. Så därför är jag dålig på att svara på kommentarer eller säga hej hos er. Allt blir så mycket krångligare med mobilen. Såg att jag fått en länk av Anna (tack snälla) men kan inte öppna den :(

Så jag hoppas jag snart får hem min älskling...

Saknar min andra älskling också. Har inte träffats sen i söndags och det är lite mitt eget fel också. Kan inte förklara men ibland hamnar jag i den där grubbelbubblan och då vill jag helst vara själv.

I morgon sätter jag mig på tåget hem till familjen. Åtta timmar på tåg ska bli mysigt. Gillar att susa fram genom landskapet med en tidning eller bok i knät. Ska hälsa på lillasyster i Lund också i deras nya hus. Och därifrån åker jag sen vidare hem till Gävle med älsklingen som är i Malmö då med nya jobbet. Ska hålla honom sällskap i tjänstebilen han fått som ska tas hem. Slår liksom två flugor i en smäll.

Så... idag blir det projekt packa inför resan. Om jag kan få upp röven från soffan nån gång...

Gryning

Jag vaknar tidigt. Borde kanske gå upp. Man kan ju få så mycket gjort då. Om man vill. Om man orkar...

Det är ett annorlunda ljus ute nu. Gryningen kommer tidigare och ljuset tränger längre in i sovrummet där jag försöker klamra mig fast i den sömniga drömmen. Där utspelar sig så mycket mera än i mitt vakna liv.

Dagarna bara går. Och varje ny dag bestämmer jag mig för att utnyttja den till det yttersta. Det blir aldrig så...

Det känns som det jämt är gryning...

Snart här

Det känns i luften nu. Och i ett annars snöbegravt Gävle börjar man skymta nakna stenplattor på sina ställen och det känns skönt att känna något annat än knastrande snö under skorna. Vid en och annan husvägg där solstrålarna fått leka fritt syns det gröna gräset. Så den är på väg nu. Våren. Men jag vet också av erfarenheten efter några år här att det kan komma ett snöfall till ända in i april.

Men jag skulle behöva den nu. Våren. Behöver energin. Värmen. Det nya och friska. Jag är så trött på allt just nu. Den ständiga väntan på att något ska hända.

Jag har inte gett upp. Inte ännu. Men jag behöver ny energi. Nu...

Men den är snart här...

Bara en bild...

Låt mig få fortsätta blunda

Jag kan liksom gömma vissa saker. Inte glömma, men gömma. Inte låta de ta plats och lägga de åt sidan. Kanske låtsas lite som att de inte finns och någonstans innerst inne hoppas att om jag bara väntar lite till så försvinner de...

Men... de gör inte det...

Så pratar jag med någon som liksom påminner mig. Öppnar mina ögon och jag ser plötsligt de där sakerna ur ett annat perspektiv. Någon som ger sin syn. Berättar om hur det kanske skulle kunna vara istället. Visar mig att det finns andra sätt.

Och det gör mig så ledsen. Så fruktansvärt otroligt ledsen...

Hair i am

Har verkligen kämpat med längden. Nu börjar det hända lite. Men ibland funderar jag ändå... klippa av det igen... eller inte?

Dessa dilemma...

Datorlös

Min dator håller på att dra sina sista suckar och jag prövar att skriva från mobilen med bloggerappen. Lägger upp en bild också bara för att se hur det blir.

Detta är alltså bara ett testinlägg!

Med dig vid min sida...

Det är så annorlunda nu än då. När jag aldrig visste från dag till dag när vi skulle ses eller OM vi skulle ses. Jag visste aldrig när vi skulle få tillfälle att sova ihop och ibland kunde det dröja ett par veckor mellan gångerna. Nu kan vi sova ihop när vi vill och jag behöver inte längre gå omkring med oro, längtan eller ovisshet. Och det är givetvis skönt men det kan fortfarande dröja dagar mellan gångerna jag får somna med honom vid min sida. Men det är bara så det blir och det stör mig inte nämnvärt. Jag vet ju att han finns där. Vet att om jag verkligen ville så skulle vi somna ihop oftare. Men jag vet inte om jag vill. Det är skönt att få sakna lite. Skönt att få längta...

Sen gillar jag inte att sova i hans bäddsoffa. Min säng är betydligt skönare men där kan vi ju inte sova när han har barnen. Så i kväll sover jag själv i min säng men visst hade det varit mysigt att ha honom här...

Vardagslyx

Har förlängt mina fransar idag.

Supernöjd...

Att bara vara här...

Jag är inte mycket för att sätta ord på de där triviala sakerna i mitt liv. Om det där självklara man gör varje dag som egentligen inte betyder någonting. Därför har det varit tyst. För när jag inte har något av vikt att berätta... blir jag tyst. Jag läser gärna om det hos andra men hos mig blir det liksom stopp. Vet inte varför det är så viktigt för mig att fylla orden med speciellt innehåll. Kanske det har med de höga kraven jag ställer på mig själv att göra. Att jag tampas med det dåliga samvetet för att jag befinner mig där jag gör. Trots att det inte beror på mig själv...

Därför är det skönt med de där stunderna då jag faktiskt kan njuta av att inte göra någonting. Att det är ok att frukosten blir sen och att jag sitter djupt nedsjunken med kaffekoppen i min hand. Då det faktiskt är skönt att inte ha någon tid att passa, inga måsten eller... jobb. Som tur är de stunderna inte så många. För det är ju det som driver mig framåt. Att jag har ett behov av att känna mig behövd och att få uträtta något. Att ha en funktion...

Men i väntan på att få ha en funktion, njuter jag av att bara vara... här!

Gemensam blobbisblogg??

Bokade tid till loppis idag. Äntligen är det dags igen och jag ser en chans att få bli av med en del av de kläder som jag gjort slut med. Vi har haft ett kort med intensivt förhållande så nu är det dags för någon annan att ta över mina gamla ex.

Och den där bokade tiden innebar att andra saker också blev gjorda. I bara farten bokades en tvättid och den stora klädkammren blev rensad och iordninggjord. Korgarna med vantar, halsdukar och mössor blev städad och nu är det bara en och annan byrålåda som behöver ses över så har jag ganska bra ordning på mina kläder.

Jag har för mycket kläder, så är det bara. Och jag rensar, säljer på Tradera och loppis men i samma takt köper jag även hem mer. Mycket second hand blir det så det behöver inte bli så dyrt, men ändå. Vad är det med kvinnor och kläder?

Tänk om vi alla bloggare kunde ha en gemensam bloppisblogg som vi hjälptes åt att marknadsföra. Alla hade eget login och så kunde vi lägga upp kläder och skor i den takt vi ville. Och så givetvis handla av varandra. Billigare än Tradera och lite smidigare än böket med loppis.

Är det en ide att spåna vidare på?

Stucked

Ett ekorrhjul som går runt runt, dagar som går in i varandra och rätt vad det är har en vecka snart blivit en månad. Och jag tänker på den där tiden som rinner mig mellan fingrarna som jag skulle kunna förvalta och göra så mycket bra av. Men jag sitter fast. Jag är mitt eget fängelse och jag vill inget hellre än att hitta ett sätt att fly. 

Jag vaknar, går ut med hunden, äter frukost, sitter i soffan, ser på tv, surfar runt. Sen kommer första avbrottet och det är när hunden måste gå ut och kissa igen annars hade jag nog inte kommit utanför dörren. Sen åter till soffan, blir hungrig och gör mat, sen går jag och lägger mig och sover och inte för att jag är trött utan för att få timmarna att försvinna. Sen behöver hunden kissa igen. Och ungefär så fortsätter det. Behöver jag säga att det håller på att driva mig till vansinne.

Ja... jag vet mycket väl att bara jag själv kan göra något åt det men energin finns där inte. När jag inte har något jobb så har jag ingen funktion. Jag tillför ingenting och då kan jag lika väl bara ligga i den där jävla soffan och bara låta timmarna gå.

Måste ta mig ur det här. Jag vet att det finns saker som skulle ge mig mening och energi men ibland känns det steget att ta oändligt stort. 

En slags väntan är det som håller mig fast. På det som finns där framme i framtiden. Jag vet inte när, jag vet inte hur, men jag vet att det finns där och jag hoppas det kommer mycket snart. 

Men väntan på svaren från min älskling är över.

Och DET är bra.

Mycket bra...

Om stunder...

...jag MINNS!

...och saknar!

Min samling...

Jag ska inte fly. Bara andas lite...

Jag vet inte om det ligger i min natur. Men det finns där inom mig. Djupt rotat sen barndomen. Att fly ibland. Att ta tillflykten till något bättre. Det är väl därför jag har flyttat lika många gånger som jag är år gammal. Rastlösheten som infinner sig ibland som måste få utlopp.

Det är inte det att jag vill fly till något bättre. Jag behöver bara andas. Väggarna kryper allt närmre och jag börjar få panik. Har suttit instängd i en vecka nu utan någon större kontakt med omvärlden. I en slags väntan. Och dagarna bara går och det håller på att driva mig till vansinne.

Väskan har stått packad i hallen flera dagar. Jag har varit på väg ett par gånger men stannar upp i sista minuten. Väntar. Men vet inte på vad för inget händer. Och jag vet att jag inte kan fly från mina känslor eller att det som tynger mitt bröst försvinner för att jag åker någon annanstans. Men jag kvävs snart här inne mellan de här väggarna. De stirrar på mig, hånar mig för att jag liksom sitter fast.

Jag har tappat energin. Att inte känna sig behövd är en känsla som tär mig sönder och samman. Inget jobb och en tystnad som tyder på allt annat än att jag skulle vara just det. Och den där väntan på att något ska hända har sugit musten ur mig. Jag har all tid i världen men jag maler sönder de där timmarna till gruskorn utan att göra något vettigt av de.

Känns som jag tappat bort mig själv.
Utan jobb har jag ingen identitet. 

Och jag bara väntar på att få bekräftelse från någon annan.

Som om jag inte vore någon utan det.

Så... jag behöver andas lite ny luft.

Hitta lite ny energi.

Jag vet bara inte riktigt hur.

Eller var.

Men väskan är packad och jag samlar liksom mod.

Och måste sluta vänta på det som aldrig sker.

Allt har sin tid jag vet ju det.

Jobb kommer.

Tystnaden blir till ord för den måste ju det.

Förr eller senare.

Men till dess kan jag inte sitta här och vänta.

För jag får snart ingen luft.

Och väskan är packad...

Jag ska inte fly. Bara få andas lite...

Dancing with flowers

Word