Jag ska inte fly. Bara andas lite...

Jag vet inte om det ligger i min natur. Men det finns där inom mig. Djupt rotat sen barndomen. Att fly ibland. Att ta tillflykten till något bättre. Det är väl därför jag har flyttat lika många gånger som jag är år gammal. Rastlösheten som infinner sig ibland som måste få utlopp.

Det är inte det att jag vill fly till något bättre. Jag behöver bara andas. Väggarna kryper allt närmre och jag börjar få panik. Har suttit instängd i en vecka nu utan någon större kontakt med omvärlden. I en slags väntan. Och dagarna bara går och det håller på att driva mig till vansinne.

Väskan har stått packad i hallen flera dagar. Jag har varit på väg ett par gånger men stannar upp i sista minuten. Väntar. Men vet inte på vad för inget händer. Och jag vet att jag inte kan fly från mina känslor eller att det som tynger mitt bröst försvinner för att jag åker någon annanstans. Men jag kvävs snart här inne mellan de här väggarna. De stirrar på mig, hånar mig för att jag liksom sitter fast.

Jag har tappat energin. Att inte känna sig behövd är en känsla som tär mig sönder och samman. Inget jobb och en tystnad som tyder på allt annat än att jag skulle vara just det. Och den där väntan på att något ska hända har sugit musten ur mig. Jag har all tid i världen men jag maler sönder de där timmarna till gruskorn utan att göra något vettigt av de.

Känns som jag tappat bort mig själv.
Utan jobb har jag ingen identitet. 

Och jag bara väntar på att få bekräftelse från någon annan.

Som om jag inte vore någon utan det.

Så... jag behöver andas lite ny luft.

Hitta lite ny energi.

Jag vet bara inte riktigt hur.

Eller var.

Men väskan är packad och jag samlar liksom mod.

Och måste sluta vänta på det som aldrig sker.

Allt har sin tid jag vet ju det.

Jobb kommer.

Tystnaden blir till ord för den måste ju det.

Förr eller senare.

Men till dess kan jag inte sitta här och vänta.

För jag får snart ingen luft.

Och väskan är packad...

Jag ska inte fly. Bara få andas lite...