Morgonljus

Det är något speciellt med ljuset tidigt på morgonen och jag njuter av solens strålar när jag tar de första staplande stegen på vår morgonpromenad. Och jag njuter av att jag kunnat somna och inte vakna allt för tidigt trots första natten på flera långa veckor utan sömntabletter. Och de där andra små vita pillren som varit min trygghet och de som hållt mig lugn får ligga kvar i kartongen. Lugnet finns där lite av sig själv och det är en skön känsla att kunna lite på min egen förmåga att styra mina känslor.

Dagarna är långa och för någon som mig som alltid annars är igång kan det vara frustrerande att inte ha ett jobb att fylla timmarna med. Jag vet att jag behöver det här. Vet att det är viktigt att jag bara ta en dag i taget och bli stark igen men jag vill nu, NU! Och felet med att ha för mycket tid är också att jag skjuter saker framför mig eftersom jag har all tid i världen till de där sakerna. Som att rensa ut garderoberna från alla kläder som är för stora och packa i kartonger och boka tid till loppis. Att städa i ordning och göra adventsfint. Att vika ihop tvätten som ligger kvar i de där IKEA-påsarna. Så idag får bli en av de där dagarna då jag egentligen kunde skjuta upp de där sakerna men faktiskt tar tag i det.

Vänner

Det finns vänner och så finns det vänner. Och hade det inte varit för mina vänner hade jag nog aldrig orkat igenom den här tunga tiden jag haft. De har tagit hand om mig i skift och en som funnits där extra mycket är Sebastian. Han har sett mina djupaste svackor. Tröstat mig när hjärtat gjort ont. Kramat mig när ångesten hållt mig i ett järngrepp och det var han som fanns vid min sida när jag hamnade på psykakuten. Han har hållt mig uppe när jag knappt orkat stå och tom suttit vid min sida hos psykologen när jag mådde så dåligt att jag knappt kunde ta mig dit själv.

Vi har kommit att komma varandra väldigt nära. Han har fått se alla mina dåliga sidor och fått se den Petra ingen annan fått se. Hon som inte duschat på en vecka. Hon som fiser och rapar högt och går omkring i samma kläder tills de står av sig själva. Hon som är svag och inte klara någonting själv. Då har han funnits där. Gett mig mat när jag egentligen inte velat äta. Tvingat in mig i duschen när jag egentligen inte velat bli ren. För i det tillståndet jag har varit har allt varit besvärligt och ingenting har spelat någon roll. Men han har funnits där hela tiden. Vakat över mig.

Så nu när han inte är här känns det lite ensamt. Det är ju honom jag har tillbringat kvällarna med. Vi har lärt oss hela veckans tv-tablå utantill och varje dag har sitt eget favoritprogram. Slaviskt har vi följt Värsta pojkvänsakademin, Karatefylla, Arga snickaren och alla andra program som inte kräver någon större tankeverksamhet. Nu får jag titta på tv själv och det känns konstigt... och ensamt.

I flera veckors tid har jag haft tryggheten i att han varit där för att inte jag har vågat vara själv. Och jag är så fruktansvärt tacksam för att han har orkat med mig och mitt mående. Att han orkat trots att han själv varit sjukskriven och inte mått så bra. Vi har stöttat varandra i det jobbiga men nu måste jag klara mig själv. Och ja... det är lite skrämmande men jag vet att det är nödvändigt.

Det finns inte ord för hur mycket han ställt upp och jag kommer att stå i evig tacksamhetsskuld. Jag önskar jag kunde ge något tillbaka men mest önskar jag att någon kvinna kommer att upptäcka denna fina och underbara kille så att han kan få all den kärlek och ömhet han är värd. Den kvinnan kommer att bli väldigt lycklig och väldigt omhändertagen. Om jag nu inte har avskräckt honom för allt vad tjejer heter efter de här veckorna.

Så var du än är just nu vännen när min ena soffa är tom där du brukar ligga så tänker jag på dig och saknar ditt sällskap. I kväll får jag äta pepparkakor och se Karatefylla i min ensamhet.

Förändring

Det känns som jag vill ta av mig den här kostymen. Byta ut den mot en nyare, bättre för den här börja kännas gammal, skrynklig och solkig. Som om skinnet börja krakelera och falla av och under kan man se en ny frisk och skimrande skymta fram.

Det är förändringar som kryper under mitt skinn, det kliar som en gammal sårskorpa som håller på att trilla av och jag vill riva bort de sista resterna. NU!

Inga stora förändringar utan det är de små som är viktiga. De som gör att jag kan känna ro i kroppen, vagga mig i lugn. Det som varit och det som gjort ont som jag nu kan börja lägga bakom mig. Varje dag tar mig ett steg längre bort från alla de där känslorna och tankarna som hållt mig i ett hjärngrepp i flera månader. De släpper mer och mer och jag kommer närmare den där känslan jag så länge saknat. Det där varma, mjuka och fluffiga i bröstet som jag skrivit om så många gånger förut. Jag längtar efter att få skriva om den känslan igen.

Och därför är det också svårt att hitta orden när jag sitter där hos min psykolog. Jag har inga ord längre som behöver komma ut. Inte om smärtan. Inte om saknaden och allt annat som jag ältat när jag varit där. Nu får jag liksom leta efter något att säga. Jag pratar om förändringen. Om kärleken och möte och hur jag försöker hitta ett sätt att förhålla mig till att på något sätt vara med någon men ändå vara mig själv närmast. Ett tag till. Tills stormen lagt sig. Tills det finns en stadig grund att bygga på.

Så jag fortsätter på den här vägen. Med förändringen som håller på att ske. Att jag mår bättre. Att jag ska fortsätta att må bättre. Att jag måste ta hand om mig själv. Att jag ska vara snäll mot mig själv. Ta hand om den där nya kostymen och se till att den håller sig skimrandet. Och det är inte så stora saker som behövs. Bara de där små som ändå gör skillnad på nyanserna. Små nyanser!

Jag ska byta den här kostymen nu!

Och frågor får svar

Vinrusig, kärleksrusig, heta blickar och ord som värmer i hjärtat. Räkor och svalt vitt vin värmer mina kinder och jag önskar jag kunde stanna tiden. Eller backa tillbaka den och fortsätta där vid en viss punkt. Men inget går att göra ogjort och det som hänt har hänt. Och om jag kunde skulle jag glömma allt som gjort ont. Alla frågor jag haft men som nu fått svar.

Kan man radera och börja på noll?

Incheckad

Trängs med alla människor som stressar fram precis som det ska vara i en storstad. Mitt psyke är inte riktigt redo för det så jag sköljer ner två lugnande tabletter med en kokt korv och apelsinmer. Sen sätter jag mig till rätta framför en spegel med avslöjande lampor och låter ett proffs förvandla mitt glåmiga och färglösa ansikte till något som jag blir ganska nöjd med. Dramatiska ögon och hyn är porslinslik.

Nu är jag incheckad på hotell igen och det är så där vemodigt igenkännande. Alla gånger jag checkat in på de här hotellen med samma meny och samma skoputsmaskiner. Men jag njuter och unna mig tom att ta det vita vinet i minibaren och insuper den sköna känslan.

Den svarta sexiga klänningen ligger på sängen och de höga klackarna är redo för att trampa barens parkettgolv. Och där kommer någon att vänta på mig.

Det här kan sluta hur som helst...

Godnatt

Möten

Behöver andas ny luft, få nya intryck och bevisa för mig själv att jag är stark nog att ge mig ut på nya äventyr. Lägga allt det jobbiga bakom mig. På mer än ett sätt. Så i morgon tar jag tåget till en ny destination. Ensam utan krav och måsten. Kanske får jag nya insikter. Kanske jag får svar på alla de frågor jag har och att jag kan börja se framåt igen. En stund för mig själv på andra gator än de jag trampar runt på nu.

Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer att kliva på tåget. Men ibland måste man möta sin rädsla för att kunna övervinna den. Och kanske möter jag något annat än min rädsla...

Om avstånd

Tiden räcker inte till och avståndet mellan oss känns större än någonsin. Timmar och sekunder i en allt för liten upplaga. Men jag skulle så gärna vilja ha dig här. Om så bara för en stund.

Få känna dina armar om min kropp. Din nakna kropp längtande nära min. Kyssar heta som eld och händer som smeker överallt. Fingrar som letar sig in i trånga våta skrymslen. Bara för en stund.

Om du kommer kan jag stanna tiden för ett ögonblick. Låta den vara vår och använda den som vi vill. Ett ögonblick av njutning och vi drar ut på det i evighet. Hastiga smekningar som blir oändliga under dina fingertoppar.

Vet att det är ont om tid, ett stort avstånd men kan vi inte glömma det för en stund? Vill så gärna ha dig nära mig igen. Min kropp skriker ditt namn och om jag blundar kan jag känna din doft, du är nästan här. Så nära men ändå så långt borta. Så snälla kom!

Låt mig få vara dig nära så där som bara jag kan. Låt mig få smaka dig igen. Även om det bara blir för en kort stund så låt den stunden bli vår. Tillsammans med dig blir varenda sekund värdefull och timmarna oersättliga. Stunder av njutning och en åtrå som aldrig vill ta slut.

Jag vill vara dig nära. Saknar dig, din kropp, dina händer och ömma kyssar.

Snälla kom.

Bara för en stund...

Ett år sen

Det är exakt ett år sen denna bilden togs. Jag minns den kvällen för det var en julmiddag med gamla jobbet. Vi var och tittade på Wallmans. Och mitt hjärta fanns hos den där sjuksköterskan och i ensemblen fanns en kille som var så fruktansvärt lik honom. Men det är inte det jag tänker på nu så här ett år efteråt. Det fanns någon annan där i mitt sällskap och det låg i luften redan då men jag ignorerade det. Försökte värja mig för det var ju omöjligt. Det visste jag ju då. Ett år senare är jag inte lika säker längre på om det verkligen är omöjligt. Kärleken övervinner ju allt säger de. Ibland har jag tvivlat. Och nej... jag vet fortfarande inte. Bara framtiden får utvisa...

Men jag är snart där. Där jag befann mig på bilden. Känslomässigt. Jag går fortfarande på lite ostadiga ben och ibland vinglar jag till. Tankar och känslor som funnits där så länge nu men som sakta försvinner men ibland dyker de upp. Försöker envist klamra sig fast igen. Men det går längre och längre mellan stunderna då de håller sig helt borta.

Och jag blir starkare för varje dag. Har inte längre samma behov av att ha någon nära hela tiden. Har för första gången på över en månad sovit ensam och jag kände mig lugn i det. Kan befinna mig själv i mitt hem utan att vilja fly från ensamheten. Små små steg som hela tiden tar mig framåt.

Och idag ska jag äntligen få träffa mina M&M och fika. Det är så länge sen så jag minns inte sist vi sågs och gjorde det. Jag saknar mitt gamla liv och att få träffa de kommer kännas så härligt välbekant. Det om något betyder att allt börjar bli som det ska igen.

Forest

Varje dag är det nya tecken. Nya tecken på att jag snart är mig själv helt och hållet. Jag märker det när jag börjar kunna bli irriterad igen. På saker som att mitt mobila internet inte fungerar varpå jag ringer och skäller ut den stackars personen som råkar sitta på Telenors kundtjänst. Jag märker det när jag ser en gammal dam snörper på munnen och mumlar illasinnade ord när min hund i glädje gläfser lite för högt när jag kommer ut från butiken varpå jag cyklar upp brevid henne och fråga vad fan hennes problem är. Jag märker det när jag river upp paketet jag precis hämtat som ska innehålla en fin kappa men det visar sig vara fel paket och innehåller istället paljettprydda kuddfodral och annat tjaffs jag absolut inte ska ha. Det kryper i kroppen på mig och jag rabblar förbannelser över alla jävla människor som FÖRSTÖR MIN GLÄDJE!!! Men det är ett gott tecken.

En annan sak som visar att jag börjar bli mig själv igen är att jag uppmärksamma sånt jag inte brytt mig om på allt för lång tid. (Nu varnar jag känsliga läsare) Tex att mitt underliv ser ut som bilden ovan illustrerar. Som en hel jävla urskog. Jag skulle kunna ha varit modell för Playboy år 1963. Men ingen besöker ju längre de regionerna förutom Lambis toapapper och snart behövs inte det heller för snart kommer min stackars murvel vara självuppsugande av allt hår. (Nu kan känsliga läsare fortsätta läsa). Så det är kanske dags att ta fram häxsaxen och ansa till den stackaren lite.

Som sagt... det är många härliga tecken på att allt snart är i sin ordning och idag ska jag ta tag i träningen och nyttja mitt sprillans nya träningskort. Jag ska dra med mig Sebastian på gymmet för han är ungefär lika vältränad som jag vid det här laget. Det ska bli underbart skönt att få väcka kroppen till liv igen men det kommer kännas enormt frustrerande att inte orka på samma sätt som i mina glansdagar som instruktör. Jag saknar det väldigt mycket och jag hoppas att en dag få komma tillbaka och köra mina klasser. Men först ska jag överleva första gången på gymmet efter all för lång tids frånvaro.

Nu får ni ursäkta men jag har lakan att mangla och jag ska försöka att inte fastna med pattarna. (Ursäkta... mormors gamla skämt som var; Så här kul har jag inte haft sen jag fastnade med pattarna i mangeln)

I wanna dance whith somebody

Börja känna längtan efter party och fest. Att få dricka mig småberusad och rosig om kinderna. Få klä på mig finklänningen, de höga klackarna och måla ögonen förföriska. Så länge sen nu och lusten har verkligen inte funnits där. Så det här är också ett gott tecken. Att jag börja känna längtan efter att få gå ut och roa mig med vännerna. Få dansa och vila ögonen på något snyggt. Få titta och bli tittad på.

Så länge sen nu...

På rätt väg

Det kommer nya dagar hela tiden. Och alla dagar är en dag framåt och känslan jag har idag är att den här dagen börja likna dagarna som de var förut. Innan allt det onda. Jag börja känna igen känslan och jag gör samma saker som jag gjorde då allt var som det skulle. Och samtidigt som det är härligt igenkännande känner jag också vemod i mitt bröst. Jag har varit här förut. I början på något nytt efter något som varit jobbigt. En vilsen känsla blandad med hopp inför framtiden. För den här vägen jag går på nu har jag gått förut och den visade sig leda till något nytt och bra. Jag vet bara inte just nu vad det kommer att vara.

Så jag njuter av känslan. På morgonpromenaden genom parken jag alltid brukar gå. När jag gör frukost som jag ska äta framför tv:n. När jag ringer mamma för att få sällskap och nu när jag sitter här med datorn i knät och skriver dagens första inlägg. Precis som då när allt var som det skulle. Innan allt det onda. Och det känns så underbart skönt. Trots att jag har en bit kvar till allt det helt normala är jag på väg mer än någonsin. Allt kommer att bli bra till slut och alla mina frågor kommer att få ett svar. Vart jag ska hamna efter den här fruktansvärda resan, vilket jobb jag kommer att få och vem som kommer att finnas där vid min sida. Allt det kommer jag att få svar på.

Idag är en ny dag och ett steg till framåt på den här vägen...

Huvudet vill det kroppen inte kan

Det är en sån underbar känsla att inte längre vakna med oro i min kropp. Det gör att jag än mer vet att jag är på rätt väg. Att jag sen får gå upp till ett dukat frukostbord gör att jag känner att dagen inte kan börja bättre.

Men huvudet vill så mycket och kroppen är inte riktigt där. All den energi och glädje jag annars är fylld med börjar göra sig påmind och jag är en person som vill göra av med all den energin. Och i mitt huvud målas det upp bilder av alla saker jag vill ta tag i men med facit i hand efter förra veckans bakslag vet jag att jag måste skynda långsamt. Så jag nöjer mig med att fortsätta pyssla med tvätten och tar resten av projekten jag tänker på en annan dag. En dag och en sak i taget.

Om att komma tillbaka

Efter det förra inlägget känner jag mer än någonsin att jag behöver skriva om det vanliga igen. Inte om smärtan och allt det tråkiga som varit med sjukskrivning, terapi och att försöka hitta tillbaka till mitt vanliga jag.

I kväll är en sån kväll som jag för några veckor sen inte skulle kunna tänka mig. Ensam. I soffan. Helt själv. I över fyra veckor har jag haft ständigt sällskap. Inte sovit själv en endaste natt. Jag har haft ständigt behov av att ha någon hos mig. Någon som kunnat plocka upp mig när jag dalar. Någon som hållt om mig när jag varit rädd för att jag aldrig skulle kunna ta mig ur mörkret. Någon som tröstat när hjärtat och själen gjort ont.

I kväll doppar jag gårdagens pizza i beasås. Drar upp fötterna i soffan och kurar ihop framför tv:n och enda sällskapet är alla brinnande stearinljus som värmer istället för en väns famn. Och det känns okej. Jag är inte orolig utan kan känna den där känslan. Inte lika starkt som jag tidigare gjort när jag kunde njuta av ensamheten en lördagkväll men något som kan liknas vid det.

Och saker som annars är vardagliga och lätta att sköta har varit betungande. Sånt som att tvätta. Så jag har idag tvättat första gången på två månader. Ja TVÅ månader. Men sånt som annars är enkelt blir i en depression som svårbestigna berg. Saker som att tvätta. Saker som att duscha. Ja... det har hänt att den person som för dagen funnits vid min sida fått tvinga in mig i duschen. Sånt mitt normala jag inte kan förstå. Sånt som människor som aldrig befunnit sig i det där hålet kan förstå.

Men det är historia nu. Idag har jag tvättat och numera behöver ingen tvinga mig att duscha.

Tiden och lyckliga slut

Jag har vägt de fram och tillbaka. Orden jag funderat på om jag ska pränta ner. Om det som hände. Om vändningen och hur långt ner i djupet jag till slut sjönk. Och jag vet inte vad som är rätt eller fel i att öppna mig så. Eller blotta min strupe som min älskade far skulle säga. Men det är inte så mycket för min egen skull jag vill dela med mig. Jag kan fortsätta bära det inom mig och se det som vändpunkten men det jag upplevde vet jag att jag är långt ifrån ensam om men jag vet också att inte alla befinner sig där jag gör nu så här efteråt. Lugnet efter stormen infinner sig kanske inte för alla som det gjorde för mig. Så dessa ord är mer för att inge hopp. Och kanske det är så att jag måste få ner orden på pränt för att på riktigt kunna se att det verkligen är som det är. Att jag äntligen har näsan ovanför vattenytan igen.

Jag har aldrig velat dö. Hur ont det än har gjort och hur mycket jag än har kämpat den senaste tiden har jag aldrig haft tanken på att jag vill dö. Jag kände bara att jag inte ville leva. Inte så. Men den natten trodde jag verkligen att jag skulle dö. En ångestattack så stark att bara minnet av den gör mig rädd. Det enda jag kunde tänka var att antingen dör jag nu av den här attacken eller så måste jag ta livet av mig för att slippa den hemska känsla som våldtar min kropp. Jag överlevde men hamnade på psykakuten där de övervägde att lägga in mig. Där träffade jag en läkare. En ängel, och hon förstod utan att döma mina konstiga tankar och känslor jag öste ur mig. Hon smekte mig över ryggen där jag satt och grät om ett barn och bad om hjälp.

Det är över en vecka sen nu och med min styrka och ett löfte om att jag hade någon som vakade över mig fick jag åka hem istället för att vara kvar. Varje dag efter den hemska upplevelse har varit ett steg framåt i mitt mående. Varje dag som går ger mig mer hopp och för första gången på månader ser jag ljuset och kan riktigt känna målet där framme om jag sträcker ut mina händer. De senaste veckorna där jag befunnit mig i ett töcken av lugnande tabletter för att ens stå ut och sömnpiller för att få en hel natts vila är snart ett minne blott. Jag vet det för jag kan äntligen tänka klart. Jag känner mig lugn även om det där orosmonstret lurar på min axel. Han får ligga där och ibland kliar jag honom bakom örat för att visa att jag vet han finns där men att jag ignorera honom.

Jag läser igenom mina rader och känner att jag inte är i närheten av att förmedla känslan och det jag gått igenom på ett rättvist sätt. Men det spelar ingen roll för nu vill jag bara se framåt. Lämna allt det här bakom mig. Och det är bara tiden som kan hjälpa nu. Jag har en bit kvar att gå och det får ta den tid det tar. Jag kommer aldrig mer att försumma mig själv och mina känslor på det sätt så som jag gjorde och som resulterade i att jag föll ner i det där mörka djupa hålet.

Varje dag skriver jag ett nytt kapitel. På rent vitt papper skriver jag om det som ska ta mig framåt. Och jag vet att denna gången kommer det att bli ett lyckligt slut.

Äntligen är jag på rätt väg...

Sakta, försiktigt

Jag går långsamt framåt. Rädd för hastiga rörelser. Rädd för att halka till och tappa det jag håller så hårt i min famn. Känslan jag så länge varit utan och som nu börjar komma tillbaka och jag håller fast krampaktigt i den. Håller den tätt intill kroppen med armarna hårt kramandes runtomkring så att de vitnar.

Men jag snubblar till. Fast att jag håller blicken stadigt och spikrakt fram och inte vill se bakåt. Vill inte hamna där igen men rädslan för att snubbla gör att jag tappar fokus och ja.... jag snubblar till och känslan glider ur mitt gepp.  Men då finns där någon som räcker mig sin hand. Drar upp mig på fötter och lägger tillbaka känslan i min famn. Talar om för mig att det är okej att ta ett litet snedsteg. Att det inte är någon fara och att jag kan fortsätta att tryggt gå framåt igen.

Men jag är rädd. Hela tiden. Har svårt att ta in känslan av att jag faktiskt är på väg åt rätt håll. Jag har vandrat så länge på den där vägen med det tunga i mitt bröst att jag nu har svårt att förstå att det äntligen börjar lätta. Därför klamrar jag mig fast vid känslan för att den inte ska slita sig loss och försvinna igen. Och jag håller om den hårt. Så hårt. Kanske lite för hårt. Som i panik. För att det man håller fast vill oftast slita sig loss så jag måste försöka slappna av. Våga tro. Våga lite på känslan. Kanske den stannar kvar då...

Sakta, försiktigt.

Vändpunkt

Jag skulle så gärna vilja berätta. Sätta ord på den här resan från början till slut. Men just nu är jag i början på något nytt. En vändpunkt som kom när jag som mest behövde den. När jag befann mig på det djupaste djup. Men jag väntar lite till tills jag vet att inga fler bakslag kommer för de har ju en tendens att göra det. Men just nu känner jag starkare än någonsin att jag har nått slutet på vägen nerför. Jag går på ostadiga ben men jag går i alla fall på en helt annan väg. Åt ett helt annat håll.

Jag trodde slutet kommit... men det var början på något bättre och snart ska jag sätta ord på allt!

Snart...

Ett förlåt

Det finns så många fina människor omkring mig och det är många som hör av sig och frågar hur jag mår och sträcker ut en hand och visar att de finns där om jag behöver. Och det värmer i mitt hjärta men där jag befunnit mig har inte orken och kraften funnits att kunna ta till mig det.

Det är så svårt att förklara så någon förstår. Så svårt att sätta ord på de känslor jag haft och har. Och det är skrämmande att visa sin svaghet så därför har jag låtit väldigt få människor få vara mig nära just nu. Bara de jag känner en trygghet med har fått kliva in i min svär. Och de som har varit snälla och försökt att ta sig in och stötta har jag tyvärr inte kunnat eller vågat släppa in.

Därför vill jag nu be alla er som hört av sig om ursäkt. För att jag inte svarat på mail. Inte svarat på sms. Jag vill också be de personer som står mig nära om ursäkt för att jag inte hört av mig. Ni är många som jag känner dåligt samvete över. Ni som visat er omtanke men inte fått något gensvar. Ni som umgåtts med mig men sen inte hört av mig. Jag hoppas bara att ni kan försöka att förstå att det inte varit eller är av ointresse. Att jag inte bryr mig. Det har bara inte funnits plats i mitt mående för att kunna eller orka visa att ni betyder mycket för mig.

Så snälla, döm mig inte. Var inte arga eller besvikna för även om jag inte kunnat visa det så bryr jag mig och är enormt tacksam för alla fina och uppmuntrande ord. Och er jag brukar ha kontakt med som jag inte hört av mig till vill jag bara be om tålamod. Jag behöver tid för att bli stark igen för att kunna mötas. Jag vill träffas och vara den jag egentligen är. Inte den jag varit just nu. Hoppas ni förstår det.

Så förlåt mig. Hoppas ni förstår...

Bananer av kärlek

Hon kommer in till mig i sängen med glass och stekt banan och jag har kommit så långt i mitt mående att mina smaklökar inte har vett att kunna stå emot. Jag känner numera hunger men det är få saker jag är sugen på så därför äter jag bara precis det jag vill ha. Nyttigt eller ej struntar jag fullständigt i. Bara det är mat. Mellan målen dricker jag näringsdryck som man ger de gamla på ålderdomshemmen som inte längre kan äta. Japp, så är det men all näring är välkommet. Men som sagt... bananer av kärlek tuggar jag glatt i mig.

Jag har fortfarande inte riktigt blivit överens med min numera smala kropp och det är en ny upplevelse att kunna ta på sig sk "skinnyjeans" och tom kunna stoppa ner de i mina högklackade stövlar. Jag som knappt fick ner enbart vaderna utan byxor innan. Så... jag erkänner... lite roligt är det men absolut inte värt det och jag kommer välkomna varenda kilo som kommer i takt med att jag mår bättre och bättre.

Dagarna går. Varje dag är som sagt ett steg framåt och jag tror jag genomgår olika faser. I några dagar nu har jag haft någon slags "gråtfas". Det är skönt och renande. Inga små stilla tårar utan skakande hulkande gråtattacker som kommit över mig nån gång per dag men jag känner hur det gör nytta. Som att det är kroppens sätt att läka. Eller så  är det chocken som släpper. Chocken över att.... nej, jag lämnar det dithän. Jag fortsätter gå framåt och är det ett sätt att läka och hela mig själv så gråter jag gärna lite till.

Inga tårar än så länge idag... men kanske jag kommer att gråta när jag ser resultatet efter att jag färgat håret i kväll. Vi få se...

En sån där dag

Jag skriver inte om hur mina dagar ser ut just nu, om hur de har sett ut de senaste två veckorna och hur den senaste veckan liksom blev något som bara försvann i ett enda töcken. Jag skriver inte så mycket längre om hur jag mår, känner och tänker för jag har lovat mina närmaste att inte blotta mig så. Och jag kan förstå deras oro, omtänksamhet eller att det inte är lätt att förstå hur man som jag känner det behovet och att det på något sätt är renande. Jag håller igen men det är svårt. Och jag förstår ibland inte riktigt själv vad det är i mig som gör att jag förlöser allt det jobbiga genom att sätta det på pränt.

Men om jag bara kunde hjälpa en enda person. Bara få någon att känna igen sig själv och få någon att känna att den inte är ensam om att ibland kämpa med det jag just nu kämpar med så är det skäl nog. För jag har ju hopp. Det finns något annat för det här är bara en fas. En period jag måste gå igenom för att det är resultatet av en väldigt lång tids press, oro och förvirring och ovisshet om framtiden. Nu står jag här. Omtöcknad och lite frågande. Hur kunde det bli så här?

Idag är en sån dag jag kan skriva om. För den har varit annorlunda än de dagar jag haft de senaste två veckorna och det är såna dagar jag ska ha många fler framöver. Men det krävdes tjat. En spark i röven av en underbar vän. En vän som funnits där vid min sida i flera veckor och hållt upp mig. Tröstat och stöttat. Snälla fina Sebastian. Så idag var jag mig själv för en stund igen och jag ser det på hennes leende när hon möter mig. Att hon ser att jag är annorlunda. Att idag har jag ansträngt mig och det gör henne glad. För både hon och jag vet att det är precis SÅN jag egentligen är.

Så jag gör det jag måste göra. Sånt som hör till när man befinner sig där jag gör just nu. Besöker arbetsförmedlingen men lyckas övertyga de om att jag bara är på snabbvisit. Jag klarar mig. Snart har jag jobb igen. Sen går jag bara omkring. Där ute i livet. Ser på folk som dricker kaffe i stora muggar, drar fingrarna över kläderna som jag hade köpt om jag var mitt vanliga jag men inte känner någon lust för men jag är åtminstone där. Mitt i allt det där som jag annars njuter av och jag känner att det finns där. Inom mig finns allt det där kvar. Allt det där som snart kommer tillbaka med full kraft. Jag ser det när jag tittar mig själv i spegeln i hissen på det hus som just nu har blivit min fristad. Hon finns där. Och idag kunde jag se henne igen!

Idag för ett år sen

Gör små besök på min gamla blogg och ibland ser jag tillbaka och läser vad jag gjorde idag för exakt ett år sen. Ibland skrattar jag, ibland blir jag smärtsamt påmind om något som gjorde ont men denna gången kunde jag bara konstatera att tankarna befann sig på nästan samma ställe som just nu. Bilden ovanför var den jag hade lagt ut och jag kan inte låta bli att fundera.... blir det aldrig min tur?

Jag skulle kunna göra ett långt inlägg om hur trött jag är på att ständigt hamna här. Hur jag funderar på hur många gånger ett hjärta orkar med att bli sårat och sviken. Men nej... jag orkar inte. För jag orkar inte se tillbaka på de senaste åren av krossade förhoppningar för det går inte att påverka det som varit. Och jag vet inte heller hur jag ska skydda mig i framtiden. Jag vet inte ens om jag vågar hoppas längre. För hur ska jag våga det?

Varje dag tar jag ett steg framåt. Men varje dag finns frågorna där jag inte vågar ställa men snart kanske även de bleknar och svaren inte spelar någon roll.

Jag hoppas att jag om ett år kan se tillbaka på det här blogginlägget med en annan känsla i mitt bröst. Att jag kanske då kan säga... tänk... allt blev ju bra till slut.