Sakta, försiktigt

Jag går långsamt framåt. Rädd för hastiga rörelser. Rädd för att halka till och tappa det jag håller så hårt i min famn. Känslan jag så länge varit utan och som nu börjar komma tillbaka och jag håller fast krampaktigt i den. Håller den tätt intill kroppen med armarna hårt kramandes runtomkring så att de vitnar.

Men jag snubblar till. Fast att jag håller blicken stadigt och spikrakt fram och inte vill se bakåt. Vill inte hamna där igen men rädslan för att snubbla gör att jag tappar fokus och ja.... jag snubblar till och känslan glider ur mitt gepp.  Men då finns där någon som räcker mig sin hand. Drar upp mig på fötter och lägger tillbaka känslan i min famn. Talar om för mig att det är okej att ta ett litet snedsteg. Att det inte är någon fara och att jag kan fortsätta att tryggt gå framåt igen.

Men jag är rädd. Hela tiden. Har svårt att ta in känslan av att jag faktiskt är på väg åt rätt håll. Jag har vandrat så länge på den där vägen med det tunga i mitt bröst att jag nu har svårt att förstå att det äntligen börjar lätta. Därför klamrar jag mig fast vid känslan för att den inte ska slita sig loss och försvinna igen. Och jag håller om den hårt. Så hårt. Kanske lite för hårt. Som i panik. För att det man håller fast vill oftast slita sig loss så jag måste försöka slappna av. Våga tro. Våga lite på känslan. Kanske den stannar kvar då...

Sakta, försiktigt.