Efter det förra inlägget känner jag mer än någonsin att jag behöver skriva om det vanliga igen. Inte om smärtan och allt det tråkiga som varit med sjukskrivning, terapi och att försöka hitta tillbaka till mitt vanliga jag.
I kväll är en sån kväll som jag för några veckor sen inte skulle kunna tänka mig. Ensam. I soffan. Helt själv. I över fyra veckor har jag haft ständigt sällskap. Inte sovit själv en endaste natt. Jag har haft ständigt behov av att ha någon hos mig. Någon som kunnat plocka upp mig när jag dalar. Någon som hållt om mig när jag varit rädd för att jag aldrig skulle kunna ta mig ur mörkret. Någon som tröstat när hjärtat och själen gjort ont.
I kväll doppar jag gårdagens pizza i beasås. Drar upp fötterna i soffan och kurar ihop framför tv:n och enda sällskapet är alla brinnande stearinljus som värmer istället för en väns famn. Och det känns okej. Jag är inte orolig utan kan känna den där känslan. Inte lika starkt som jag tidigare gjort när jag kunde njuta av ensamheten en lördagkväll men något som kan liknas vid det.
Och saker som annars är vardagliga och lätta att sköta har varit betungande. Sånt som att tvätta. Så jag har idag tvättat första gången på två månader. Ja TVÅ månader. Men sånt som annars är enkelt blir i en depression som svårbestigna berg. Saker som att tvätta. Saker som att duscha. Ja... det har hänt att den person som för dagen funnits vid min sida fått tvinga in mig i duschen. Sånt mitt normala jag inte kan förstå. Sånt som människor som aldrig befunnit sig i det där hålet kan förstå.
Men det är historia nu. Idag har jag tvättat och numera behöver ingen tvinga mig att duscha.
2 kommentarer:
Ändå duktigt att du vågar falla och visa dig sårbar, själv så klarar jag inte ens det.. känner mig bara så töntigt på nåt vis och stänger in allt istället. Vilket är skitdåligt.
Där jag har befunnit mig har det inte gått att dölja hur jag mått. Har varit som en öppen bok fast med trasiga sidor....
Skicka en kommentar