Bananer av kärlek

Hon kommer in till mig i sängen med glass och stekt banan och jag har kommit så långt i mitt mående att mina smaklökar inte har vett att kunna stå emot. Jag känner numera hunger men det är få saker jag är sugen på så därför äter jag bara precis det jag vill ha. Nyttigt eller ej struntar jag fullständigt i. Bara det är mat. Mellan målen dricker jag näringsdryck som man ger de gamla på ålderdomshemmen som inte längre kan äta. Japp, så är det men all näring är välkommet. Men som sagt... bananer av kärlek tuggar jag glatt i mig.

Jag har fortfarande inte riktigt blivit överens med min numera smala kropp och det är en ny upplevelse att kunna ta på sig sk "skinnyjeans" och tom kunna stoppa ner de i mina högklackade stövlar. Jag som knappt fick ner enbart vaderna utan byxor innan. Så... jag erkänner... lite roligt är det men absolut inte värt det och jag kommer välkomna varenda kilo som kommer i takt med att jag mår bättre och bättre.

Dagarna går. Varje dag är som sagt ett steg framåt och jag tror jag genomgår olika faser. I några dagar nu har jag haft någon slags "gråtfas". Det är skönt och renande. Inga små stilla tårar utan skakande hulkande gråtattacker som kommit över mig nån gång per dag men jag känner hur det gör nytta. Som att det är kroppens sätt att läka. Eller så  är det chocken som släpper. Chocken över att.... nej, jag lämnar det dithän. Jag fortsätter gå framåt och är det ett sätt att läka och hela mig själv så gråter jag gärna lite till.

Inga tårar än så länge idag... men kanske jag kommer att gråta när jag ser resultatet efter att jag färgat håret i kväll. Vi få se...