Ett förlåt

Det finns så många fina människor omkring mig och det är många som hör av sig och frågar hur jag mår och sträcker ut en hand och visar att de finns där om jag behöver. Och det värmer i mitt hjärta men där jag befunnit mig har inte orken och kraften funnits att kunna ta till mig det.

Det är så svårt att förklara så någon förstår. Så svårt att sätta ord på de känslor jag haft och har. Och det är skrämmande att visa sin svaghet så därför har jag låtit väldigt få människor få vara mig nära just nu. Bara de jag känner en trygghet med har fått kliva in i min svär. Och de som har varit snälla och försökt att ta sig in och stötta har jag tyvärr inte kunnat eller vågat släppa in.

Därför vill jag nu be alla er som hört av sig om ursäkt. För att jag inte svarat på mail. Inte svarat på sms. Jag vill också be de personer som står mig nära om ursäkt för att jag inte hört av mig. Ni är många som jag känner dåligt samvete över. Ni som visat er omtanke men inte fått något gensvar. Ni som umgåtts med mig men sen inte hört av mig. Jag hoppas bara att ni kan försöka att förstå att det inte varit eller är av ointresse. Att jag inte bryr mig. Det har bara inte funnits plats i mitt mående för att kunna eller orka visa att ni betyder mycket för mig.

Så snälla, döm mig inte. Var inte arga eller besvikna för även om jag inte kunnat visa det så bryr jag mig och är enormt tacksam för alla fina och uppmuntrande ord. Och er jag brukar ha kontakt med som jag inte hört av mig till vill jag bara be om tålamod. Jag behöver tid för att bli stark igen för att kunna mötas. Jag vill träffas och vara den jag egentligen är. Inte den jag varit just nu. Hoppas ni förstår det.

Så förlåt mig. Hoppas ni förstår...