Ett år sen

Det är exakt ett år sen denna bilden togs. Jag minns den kvällen för det var en julmiddag med gamla jobbet. Vi var och tittade på Wallmans. Och mitt hjärta fanns hos den där sjuksköterskan och i ensemblen fanns en kille som var så fruktansvärt lik honom. Men det är inte det jag tänker på nu så här ett år efteråt. Det fanns någon annan där i mitt sällskap och det låg i luften redan då men jag ignorerade det. Försökte värja mig för det var ju omöjligt. Det visste jag ju då. Ett år senare är jag inte lika säker längre på om det verkligen är omöjligt. Kärleken övervinner ju allt säger de. Ibland har jag tvivlat. Och nej... jag vet fortfarande inte. Bara framtiden får utvisa...

Men jag är snart där. Där jag befann mig på bilden. Känslomässigt. Jag går fortfarande på lite ostadiga ben och ibland vinglar jag till. Tankar och känslor som funnits där så länge nu men som sakta försvinner men ibland dyker de upp. Försöker envist klamra sig fast igen. Men det går längre och längre mellan stunderna då de håller sig helt borta.

Och jag blir starkare för varje dag. Har inte längre samma behov av att ha någon nära hela tiden. Har för första gången på över en månad sovit ensam och jag kände mig lugn i det. Kan befinna mig själv i mitt hem utan att vilja fly från ensamheten. Små små steg som hela tiden tar mig framåt.

Och idag ska jag äntligen få träffa mina M&M och fika. Det är så länge sen så jag minns inte sist vi sågs och gjorde det. Jag saknar mitt gamla liv och att få träffa de kommer kännas så härligt välbekant. Det om något betyder att allt börjar bli som det ska igen.