Så länge det finns hopp...

Jag står i duschen och låter det varma vattnet mjuka upp det strama skinnet i min hy. Mitt ansikte är stelt och känns som om jag har en mask av lera. Kan knappt öppna munnen och det varma vattnet känns som en befrielse när det blir mjukt och följsamt igen. Jag ser rent ut sagt för jävlig ut. Gammalt dött skinn ramlar av och på något sätt i allt det jobbiga är det en fruktansvärt skön och befriande känsla. Någon slags pånyttfödelse. Jag vet ju att detta bara är en process för att det nå det riktiga resultatet. 

Jag vill egentligen inte alls skriva om den operation och det ingrepp jag just gjort. Det är inte det som är det väsentliga just nu. 

Jag tänker även på alla de där djupa hålen jag befunnit mig i. Kommer ni ihåg den djupaste av mina svackor? För ett par år sen. Då jag trodde jag skulle dö och jag blev räddad av en kär vän. Då botten var nådd. Jag tänker på det också nu. Varför?..

Det jag försöker säga är nog... att ibland behöver vi gå igenom det riktigt jävliga, det riktigt jobbiga och påfrestande för att på nåt sätt kunna ta emot det bättre. För att kunna sträva mot något bra. Jag säger inte att det är sanningen men kanske är det så att man måste ner i det där jävla hålet för att bli motiverad för att kämpa för att få det riktigt bra. 

Jag menar bara att.... mitt ansikte just nu kanske är en metafor för vad som komma skall. Jag måste liksom igenom den här skiten för att kunna få det riktigt bra resultat jag vill ha. Och när jag var i det där hålet som jag sen tog mig upp ur så gjorde det att jag kunde njuta så oerhört mycket av när jag väl hade det bra. Och kanske det är så livet måste vara. Vi måste genom det där jobbiga ibland. Vi måste ibland kämpa för de mål vi har. Även i vår relation. 

Jag vet inte om det är sant. Kanske jag bara letar efter skäl att stanna kvar. Men så länge jag känner att det finns hopp, så länge det finns tro.... kan jag inte bara ge upp. 

Låst läge...

Det tar inte många mil innan jag börjar känna ånger över mitt beslut i ren affekt. I ren ilska, ledsamhet och frustration packar jag min väska och bestämmer mig för att åka hem till min familj. 67 mil bort. Det tar några timmar och jag hinner tänka mycket på den tiden och våra sms är inte av den vänliga tonen. Jag förstår att han är ledsen och besviken över att jag bara drar. Att det inte löser någonting och att han känner sig jävligt övergiven och sviken. Jag förstår det. Men jag då? Mina känslor? 

Jag har precis skickat ett mess till vår nya tilltänkta terapeut och ber om en tid för vi behöver det. Något vi båda varit överens om länge och som jag mer och mer känner vi behöver. Nån timme senare blir hans frustration för stor över vårt gräl och skickar då till samma nummer att vi inte behöver nån hjälp. Han säger att ingen hjälp finns. Att vi kanske ska ta oss en funderare. Jag vet att han inte menar något av det där men det känns som han rycker undan mattan under mina fötter. Det enda halmstrå jag haft kvar att greppa efter försvinner. Så åker han för att hämta sonen och jag blir kvar med upprörda känslor. Så ja... jag packar väskan. Och åker. Jag lämnar honom inte. Inte alls. Bara åker från vårt gräl. Behöver andas och samla ihop tankarna. Man gör inte så. Man drar inte bara.. Jag vet det. 

Det var en skitgrej. Som alltid. Men allt annat kommer över mig då. Alla de andra skitgrejjerna vi alltid bråkar om. Och om känslor som inte är befogade. Hans tvivel ibland. Hans osäkerhet som jag i min tur inte kan hantera. Hur ledsen och besviken jag ibland blir över hur mycket han betyder för mig, hur annorlunda det är med honom och hur mycket bättre än allt jag haft innan detta faktiskt är, men ändå finns osäkerhet och tvivel där som en mörk skugga över oss. 

Vi mår inget vidare någon av oss för tillfället. Han har varit utan jobb i snart ett år och jag ser på honom hur det tär på honom och hans självkänsla. Så klart det gör. Jag drar hela det ekonomiska lasset och vilken man kan känna sig bekväm med det. Klart det tär på honom. Han drar i sin tur hela lasset hemma med allt vad det innebär. Städning, handling och matlagning och körning av barnen när det är vår vecka. Och jag förstår att det inte blir meningsfyllda dagar. Han vill inget hellre än att få känna sig behövd. Ha en uppgift men framför allt kunna ta sin del av det ekonomiska i vår familj. Jag vet att det tynger honom och gör honom bitter. 

Jag i min tur är inte heller nöjd med allt runtomkring mig. Funderingar kring jobbet. Inte vara harmonisk i mig själv och inte kunna stötta honom fast jag vet han behöver det. Men jag mår ju själv dåligt. Tacka fan för att det krockar. Tacka fan för att det inte är ett bra utgångsläge just nu. Vi orkar inte stötta varandra utan det blir bara bråk istället av all frustration. 

Så nej, det var inte så smart av mig att dra och nu är han än mer besviken på mig. Och jag är besviken på honom för den avbokade tiden jag ville få till. Och över det han sa just då. Så just nu är det lite låst läge. Jag 67 mil hemifrån och han som är besviken och inte riktigt vill ta in mina ursäkter eller önskan om att han tar på sig sin del. Det minsta jag begärde var att han tar kontakt med terapeuten och förklara att vi faktiskt visst vill ha en tid. Men han vägrar. Tycker jag startat allt. Jag drog. Även om det var EFTER han avbokade. Och jag tycker det är hans ansvar att ordna upp det pinsamma med att dribbla fram och tillbaka. Om vi ska ordna detta.... behövs den hjälpen. Men jag tänker inte ta den kontakten. Det vill jag han gör. Så just nu,,,, känns det som låst läge..

Idag har jag skönhetsopererat mig, så det så!

När jag vaknar upp från narkosen ligger jag nerbäddad i sängen igen och minns knappt att jag somnade in. Personalen är omtänksamma och tittar hela tiden till mig och fråga hur jag mår. Om jag har ont. Nej, jag har inte ont. Inte där de menar att jag ska ha ont. Jag mår förvånansvärt bra och när jag tittar mig i spegeln ser det inte alls så illa ut som jag hade förväntat mig. 

Jag bestämde mig för att ta hand om mig själv lite grann. Göra nåt åt det där som jag stör mig på. Små skavanker som kanske bara jag kan se. Men det bryr jag mig inte om. Och jag känner också att jag vill att utsidan ska stämma överens med min insida. Har svårt att foga mig med att åren går när jag inte riktigt hänger med mentalt. Egentligen behöver jag ju göra nånting åt insidan också men det här är en början på vägen till att hitta tillbaka till mig själv. Känner mig så vilsen...

Nej jag har inte ont. Men jag är ganska ledsen när jag vaknar för den här dagen blev inte som jag riktigt förväntat mig. Vi börjar bråka i bilen på vägen och när jag kryper ner i min sjukhussäng för att invänta operation känns det inte alls bra. Jag behövde få känna mig harmonisk och lugn. Inte ledsen och frustrerad. Vårt messande fram och tillbaka leder heller ingen vart. Till slut börjar morfinet verka och först då kan jag släppa det jag känner. Men när jag vaknar är det tillbaka igen...

Nu ser jag ut som jag gått en rond i en boxningsring. Men jag har inte ont. Inte där åtminstone...

Godmorgon...

Vi vaknar i Värmland. Vet inte om det direkt känns bättre idag än igår men kaffe gör ändå allt något bättre. För stunden. Idag åker vi vidare till Borås och kontoret. Det är andra kollektionsmötet inför  nästa höst/vinter och jag vet att de mötena alltid ger mig lite nytändning. Gud så jag behöver det just nu. Det känns däremot mindre roligt att jag i morgon fredag måste sätta mig i bilen och åka sex, sju timmar medans mina kollegor trallar hem till sina familjer. Jag är hemma tidigast tio på kvällen. Det är sånt som inte gör mig på bättre humör just nu...

Kanske det blir bättre...

Jag vet att det finns så mycket att vara tacksam över. Att det finns så många som mer än gärna skulle byta plats med mig. Men vad spelar det för roll när det aldrig slutar att gnaga i mitt bröst. Att det hela tiden finns något där som inte känns riktigt bra. 

Jag har ett jobb. Ett välbetalt och fritt jobb och anställningen är fast. En möjlighet att med tiden utvecklas och kunna påverka lite mer  Ändå är det inte med lika mycket glädje som tidigare jag ger mig iväg på mina resor. Det som tidigare kändes som välbehövlig egentid känns numera mest påtvingat och jag vill helst vara kvar hemma. Det känns tungt och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det bara en fas. Kanske det går över. Kanske det blir bättre...

Jag är frisk. Jag har inga större krämpor och jag ser nog ut som folk gör mest. Ändå är jag inte alls tillfreds med mig själv just nu. Jag tycker inte alls om mig själv och gillar inte min egen spegelbild. Hatar min kropp och känner mig bara fet och FUL.  Är inte nöjd med någonting på mig själv och skulle vilja ändra på ALLT. Och jag hatar att känna så. Kanske är det bara en fas. Kanske det går över. Kanske det blir bättre...

Jag skulle kunna göra listan ännu längre. Det finns så mycket mer. Jag är så fruktansvärt less på det mesta just nu så jag skulle bara vilja trycka på paus. Ta time out från allting. Kan man göra det? 

Är det en 40-årskris? Varför känner jag så här? Vad kan jag förändra? Var ska jag börja? 

Dagarna bara går. Och jag tänker ofta att jag borde få mera gjort och använda tiden till något så mycket bättre än att bara finnas till. Men jag befinner mig åter igen som i ett slags vakuum. En slags väntan. Jag har alltid varit en rastlös själ och alltid flytt till något annat och nytt när tristessen kryper tätt inpå. Jag har det i mig sen barnsben. Min mor har ryckt upp mina rötter så många gånger att jag aldrig  riktigt har fått ro. Alltid en ny flytt, en ny man och ibland en ny stad långt ifrån all trygghet jag med jämna mellanrum lyckades få. Inget ont om mamma. Hon var ung och vilsen då och har för länge sen fått ro. Och min egen rastlöshet är inte alls längre densamma utan jag kan njuta länge på samma plats. 

Och det är just den där väntan som gör mig rastlös igen. Jag vill ha förändring och väntar fortfarande på besked. Jag vill vidare nu. Behöver liksom förnya mig själv. På alla sätt o vis. Och under tiden jag väntar på besked försöker jag förändra det jag kan. Mig själv. Tiden har bara rullat på och det jag tyckte var viktigt har liksom försvunnit lite bit för bit. Så idag började jag om med att ta hand om mig själv. För jag vet att det hjälper till med så mycket annat runtomkring. Det var tungt och jag hatade varje minut för att jag har låtit det rasera så här. Men jag vet att jag kommer att komma tillbaks. Och snart kanske jag kan börja tycka om mig själv igen. Resten får liksom komma efter hand. 

Och jag tror på förändring. På många plan...